Kan dödläget brytas, frågar sig skribenten som har läst en antologi med texter av och intervjuer med Ernst Wigforss . Vi får en bra sammanfattning av Wigforss texter och idéer. Och vi hoppas att detta inlägg kan inspirera till en debatt.

Kan dödläget brytas? Det är väl frågan för 2020-talet. Kan arbetarrörelsen börja återta terräng som gått förlorad under de senaste årtiondena? Än syns väl inget tecken på det, om ni frågar mig.

Ett bra läge är det väl då att hämta vägledning och inspiration från en som var med om att bryta dödlägen i det förflutna. 

Och den vägledningen och inspirationen hittar man hos Ernst Wigforss. Förmodligen Sveriges störste socialistiske teoretiker genom tiderna, och därtill en av de främsta praktikerna. Jag hade bara läst brottstycken av hans texter tidigare, men har nu tagit mig igenom den här antologin som sammanställts av Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap, som en årsbok 2013. 

Den innehåller olika texter av Wigforss, samt någon enstaka intervju med honom. Texter som publicerats i tidskriften Tiden, i olika valskrifter och på andra håll. Den äldsta texten är från 1908, då Wigforss som ung man (29 år) fick en skrift om Karl Marx historiemateralism publicerad. Den yngsta är från 1974, då Wigforss hunnit bli gammal (93) och intervjuades av just Tiden. Några få år senare, 1977, gick han bort, och lämnade en jättes fotavtryck i marken efter sig. Avtryck som vi kan beskåda idag, och förundras och vägledas av.

Tidens gång och världens förändring är oerhört närvarande i antologin. Vi får följa Wigforss på hans färd från 1920-talets opposition och politiska dödläge till 1970-talets socialdemokratiska dominans och maktinnehav. Vara med när han brottas med de intellektuella och praktiska problem som han ställs inför under resans gång. 

Ni vet vem Ernst Wigforss var. Han var finansminister i de socialdemokratiska regeringarna 1925-1926, 1932-juni 1936 och slutligen september 1936-1949. Han var hjärnan bakom den aktiva krispolitiken som tog Sverige ur 30-talskrisen. Han författade arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1944, som stakade ut vägen framåt för den svenska socialdemokratin under välfärdsstatens utbyggnad under årtiondena efter andra världskriget. 

Värt att nämna om Wigforss är att han inte hade någon utbildning i nationalekonomi eller statskunskap. Han studerade nordiska språk och blev filosofie doktor 1913 på en avhandling om södra Hallands folkmål (dialekter). Säkert delvis med detta i åtanke kallade Torgny Segerstedt, den välkände liberale publicisten, utnämningen av Wigforss till finansminister 1925 för ett dåligt skämt.

Men det var inget skämt. Segerstedt och andra liberaler blev inte de som skrattade sist. Wigforss sopade banan med liberalerna i den ekonomiska politiken. Som vi kommer att återkomma till. 

Vad gör då Wigforss till en verkligt stor gestalt och tänkare?

Mitt första försök till svar på den frågan är att Wigforss behärskade hela registret, vilket blir oerhört tydligt när man läser antologin. Han var en mästare på den politiska teorins och filosofins breda penseldrag och höga höjder, och lika mästerlig när det gäller dagspolitikens stret och gnet, skruvar och muttrar. Wigforss för teoretiska samhällsfilosofiska resonemang med samma elegans och skärpa som han utformar konkreta politiska förslag. Han bemästrar politikens teori till fulländning men är inte för fin för taktiska resonemang och överväganden, det vardagliga politiska hantverk som är så viktigt för att komma någonvart över huvud taget.

Den grundläggande egenskap som tillät Wigforss att bli så stor är - skulle jag säga - hans ärlighet. Wigforss är tydlig med vad han vet och inte vet. Han lurar inte sig själv att han vet allt. Tvärtom är han tydlig med hur lite det är möjligt att veta. Som socialist, och politiskt aktiv över huvud taget, kommer man alltid vara tvungen att experimentera. ”All samhällsomdaning är samhällsexperiment”, som Wigforss uttryckligen skriver i texten Socialism - dogm eller arbetshypotes från 1925, alltså det år då Wigforss första gången blev finansminister. 

”Men varje ändring måste medföra ett visst mått av risk. Den erfarenhet som drivit fram ändringen är givetvis begränsad. Det är omöjligt att överblicka alla konsekvenser av det nya. Endast framtiden kan avgöra om det mål man hade för ögonen verkligen blir nått, om inga oförutsedda biverkningar gör vinsten av förändringen mindre än man beräknat, eller kanske rent av upphäver den.”

Så skriver Wigforss, och det är väldigt kloka ord. Om man inte inbillar sig att man vet allt så har man bättre förutsättningar att komma framåt. Trosvissheten - dogmatismen alltså - ”kan också göra människorna blinda för erfarenhetens vittnesbörd”, för att lyfta fram ytterligare några kloka ord ur det nästan hundra år gamla föredraget. 

Många socialister skulle ha mått bra av mindre trosvisshet och mer ödmjuk reflektion över det faktum att man inte vet allt, att man inte ens vet hur lite man vet. Självklart gäller det för hänsynslösa dogmatiker som Lenin och Mao, men - och nu hädar jag verkligen - även Marx och Engels själva hade nog vunnit på mindre trosviss glöd och mer ödmjukhet. Det är, som Wigforss skriver, tryggare att i spetsen ha empirikern än doktrinären.

Wigforss inbillade sig inte, och inbillade inte heller andra, att han visste vilket slutmålet för färden är. Han sysslade inte med utopier på det sätt som t ex Marx, Lenin m fl gjorde. Han förordade i stället - i skriften Om provisoriska utopier från 1958 - utopier som är mer fasta i köttet, provisoriska utopier.

”För att fylla sin uppgift behöver framtidsbilderna alltid vara någorlunda konkret utformade. Men denna utformning kan inte vara definitiv. Planerna och önskemålen står i en värdeskala, inom vilken vägningar och avgöranden inte kan ske in abstracto eller en gång för alla utan måste bli beroende av de särskilda omständigheterna.”

En utopi eller framtidsbild kan duga idag, men imorgon, när vi vet mer, måste vi ompröva den. Vi vet inte, och kan inte veta, vilket slutmålet är. Wigforss provisoriska utopier är i sig experiment, arbetshypoteser som löpande får utvärderas och justeras.

Som den politiker Wigforss var på samma gång som han var ideolog och filosof skyndar han sig att använda resonemanget om politiken som experiment mot borgligheten, den politiska motståndaren. Även borgligheten sysslar med samhällsexperiment i all den politik den förordar, påpekar Wigforss. Exempelvis i det dåtida tullsystemet, som var instiftat för att främja det inhemska näringslivet. Men när man från socialistiskt håll börjar tala om rätten att pröva sig fram mot nya former av äganderätt, då skriker borgerligheten om att man sysslar med experiment. Vilket alltså då helt plötsligt, enligt borgerlighetens åsikt, är något förbjudet.

Samma handlag och spänst visar Wigforss när han - återigen i samma föredrag från 1925 - ger sig i kast med begreppet frihet. Liberalerna, återger Wigforss, hyllar friheten och lyfter fram den enskilde hantverkarens möjlighet till självbestämmande, i fråga om bl a arbetstider. Samma liberaler nekar dock industriarbetaren den friheten. Industriarbetaren är ju, med Wigforss ord ”led i en omfattande arbetsprocess där den enskildes tillfälliga önskningar måste underordnas den gemensamma arbetsplanen”. 

Med karakteristisk uppriktighet erkänner Wigforss att ”den motsättning som utan tvivel alltid måste finnas mellan det obundna frihetsbegäret och organisationen kan man inte trolla bort”. Den enskilde hantverkarens frihet är något som är utom räckhåll för de flesta i en modern ekonomi som i allt högre grad bygger på samverkan och arbetsdelning. 

Det är den utvecklingen som socialismen är ett svar på, menar Wigforss. ”Idén om en medveten reglering av det ekonomiska livet är en naturlig reaktion mot den omedelbara verkligheten i en tid där den tekniska och ekonomiska utvecklingen spänner in oss alla i ett sammanhang vars gränser går långt utanför den enskildes närmaste omgivning, griper ut över hela landet, flätar oss samman med hela världen och låter rubbningar på en långt avlägsen punkt ha förödande verkningar på vårt dagliga liv.” 

Dessa ord skulle lika gärna kunna skrivas idag, om än kanske inte på så välklingande svenska som den Wigforss kunde prestera. Och de betyder ju att socialismen är en strävan efter frihet, att vara herre över sitt liv, att inte vara slav under profitjakten och en oreglerad världsmarknads nycker.

Friheten återkommer som tema i Wigforss skrift ”Friheten och socialismen”, som skrevs 1942, under den tiden Wigforss var finansminister i samlingsregeringen under kriget, och publicerades i tidskriften Tiden.

Wigforss börjar i det stora, försöker ringa in vad frihet är. Och han lyckas rätt så väl, eller vad säger ni?

”För människan, som inte kan leva annat än i ett samhälle, består yttervärlden till en väsentlig del just av andra människor. Den enes frihet är aldrig oberoende av den andres eller utan inverkan på den andres. Strävan efter frihet är strävan efter makt, att öva inflytande på andra eller motsätta sig andras inflytande. Begränsningen av friheten är en lika ofrånkomlig del av det mänskliga livet som ett fritt förverkligande av de egna impulserna.”

Det är lätt, närmast oundvikligt, att instämma, men vad betyder det i den praktiska politiken? Wigforss blir inte svaret skyldig.

”Det enda rimliga vid en diskussion just nu i vårt eget land är uppenbarligen att hålla sig till de socialistiska strävandena såsom de här framträder. Det kräver då inga bevis utan behöver bara påpekas, att de socialistiska kraven på jämlikhet inte minst varit krav på jämlikhet i fråga om frihet.”

Den enes makt är den andres ofrihet. Den enes vanmakt är den andres frihet. Det måste ständigt till en utjämning om alla ska komma i åtnjutande av friheten.

Borgarna menar att frihet förutsätter äganderätt, framhåller Wigforss. Och om det är så, ja då är alla lönearbetare berövade friheten. De äger ju inte de produktionsmedel som de behöver i sitt dagliga arbete. Då är det ju det kapitalistiska systemet, menar Wigforss, som berövar människorna deras frihet. Det är inte det faktum att det storföretag där en människa arbetar övergår från privat till allmän ägo som medför frihetsförlusten.

Ni ser hur skickligt Wigforss vrider borgarnas argument ur händerna på dem. Han konstaterar:

”Socialisten är enig med sin motståndare om att egendom och den trygghet och självständighet som egendomen skänker, är en grundval för personlig frihet och för den känsla av jämbördighet och medborgerlig värdighet som man önskar finna hos så många som möjligt av samhällets medlemmar.” 

”Eftersom egendom ger självständighet, inflytande och ansvar, är det oundvikligt att en mycket ojämn fördelning av egendomen ger en mycket ojämn fördelning av inflytande och ansvar.”

Socialismen är en strävan efter frihet, och jämlikhet i frihet. Liberalismen däremot, som Wigforss med sådan finess klär av in på bara mässingen, är en strävan efter att använda sin äganderätt till att utöva makt över andra.

Och i politiken formulerar han valen som fanns - och finns - till hands rätt så väl. Återigen ur skriften ”Friheten och socialismen”, som publicerades i tidskriften Tiden 1942.

”Det val vi ställs inför ser inte ut att bli privatkapitalismens fria näringsliv eller socialism. Det tecknar sig i stället till ett val mellan ett socialiserat näringsliv under politisk diktatur och en socialistisk demokrati, där omsorgen om friheten inte glöms bort för omsorgen om planmässighet, effektivitet och jämlikhet.”

Wigforss ärlighet och analytiska skärpa riktade han inte endast mot den ideologiska och politiska motståndaren. Han använde dem också för att städa och se om i arbetarrörelsens egna hus och i dess intellektuella inredning. 

Jag nämnde förut att Wigforss redan som ung man gav sig i kast med Marx historiematerialism, och hamnar i en grundläggande historiefilosofisk fråga: bestäms historiens gång av människornas medvetna handlande - alltså av viljan? Den inställningen brukar kallas voluntarism. Eller bestäms den av krafter utanför människan, som människan inte kan påverka - det som åtminstone förr i tiden kallades ödet? Den inställningen kallas determinism.

I sin skrift ”Materialistisk historieuppfattning och klasskamp” från 1908, som jag nämnde ovan och som Wigforss skrev som ung, analyserar han vad Marx och Engels skrivit om historieutvecklingen och i frågan om det är viljan eller ödet som styr den. Hos Marx finns, som Wigforss påpekar, tydliga drag av determinism. Wigforss anför ett berömt citat från ”Till den politiska ekonomin”. 

Historien kommer obevekligt att röra sig från det kapitalistiska samhället till det socialistiska och sedan det kommunistiska. Det kapitalistiska samhället är det sista - skriver Marx - med antagonistiska klassrelationer.

Å andra sidan - lyfter Wigforss fram - förnekar Engels han att han och Marx skulle ha sagt att inga andra krafter än ”produktionen och reproduktionen av det verkliga livet” hade betydelse. Men, som Wigforss skriver, både Marx och Engels menar, med ett dunkelt uttryckssätt, att det är de materiella förhållandena som ”i sista hand” är avgörande. Arbetarklassen må kämpa för sin befrielse, men dess vilja och ansträngningar kan inte befria den. Men sedan, när ödet ingripit och det kapitalistiska samhället ersatts av det socialistiska, är den plötsligt fri.

Hur ska ni ha det, har man lust att fråga Marx och Engels? Är det historiens obevekliga gång som kommer att befria arbetarna från kapitalismens ok eller kommer arbetarklassens befrielse att vara dess eget verk? Determinism eller voluntarism? 

Som Wigforss också skriver har ju detta betydelse för själva syftet med att skapa en arbetarrörelse. Om ödet och historiens gång är det som kommer att befria arbetarna så handlar det om att göra arbetarna redo för den dag då ödet lägger makten i deras händer. Om arbetarna tvärtom själva måste måste sköta sin befrielse - utan ödets hjälp - då handlar det om att bygga en rörelse som är så stark att den kan ta över den politiska makten.

Marx och Engels determinism är idag svårt skadskjuten. Ödet har inte gett sig till känna och befriat arbetarna. Den ökade koncentration av ägandet inom näringslivet som Engels iakttog på 1890-talet och kommenterade i tredje boken av Kapitalet, den ledde inte vidare till socialism. 

Intressant nog erkänner Wigforss mot slutet av sitt liv att han som finansminister på 30-talet närde samma förhoppningar. Men inte heller då medförde stordrift och ökad socialisering av arbetsprocesserna inom näringslivet att det kapitalistiska produktionssättet sprängdes. Men intressant är det att i vart fall Wigforss inte såg Socialdemokraternas gryende samverkan med kapitalintressena på 30-talet som en acceptans av kapitalismen, utan snarare som en taktisk manöver. Att låta fienden i näringslivstoppen genom effektivisering och stordrift bana väg för socialismen.

Men hur som helst. Det är, menar jag, och jag har Wigforss i ryggen när jag säger det,   hög tid att ta farväl av determinismen som finns invävd i Marx och Engels historiematerialism. Kapitalismen kommer inte att duka under av sina egna inneboende motsägelser. Om och när socialismen kommer så kommer den som ett resultat av en urstark arbetarrörelses kamp och ansträngningar. Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk, inte ödets, historiens eller dialektikens.

Jag har skrivit mycket redan. Wigforss har så mycket mer att erbjuda än det han kanske är allra mest känd för, och som jag hittills bara nämnt i förbigående, nämligen den aktiva ekonomiska politiken som för svenskt vidkommande lyckades bryta 30-talsdepressionen. Ett politiskt hjältedåd, som inte hade varit möjligt, menar jag, om inte Wigforss hade varit  den nyfikne och skarpe tänkare som ni förhoppningsvis lärt känna en liten aning i det jag hittills lyft fram i denna text.

Mot slutet av 1920-talet genomskådade Wigforss den rådande hegemonin i den ekonomisk-politiska tänkandet: nämligen den nyklassiska nationalekonomin. Dess recept mot arbetslösheten var lönesänkningar. Dess recept för det offentliga, när skatteintäkterna minskade i lågkonjunkturen, var nedskärningar. Bara de fria marknadskrafterna tilläts verka, och lönerna falla i takt med den sjunkande efterfrågan, så skulle ekonomin snart hitta en ny jämvikt.

Wigforss torpederade den nyklassiska nationalekonomin med en enkel fråga, som också är titeln till hans skrift i en valbroschyr från 1932: har vi råd att arbeta? 

Wigforss - som alltså inte var någon ekonom utan språkvetare - var här jämsides eller till och med steget före en sådan figur som John Maynard Keynes i att förstå det som inom nationalekonomin kallas sparsamhetens paradox. Paradoxen är den att ekonomin som helhet krymper när alla iakttar den gamla dygden sparsamhet, rättar munnen efter matsäcken, minskar sina utgifter när inkomsterna minskar. Alla gör rätt på hushållsnivå - sparar - ändå blir följden för hela samhället att arbetslösheten ökar och produktionen minskar.

Men egentligen är det inte så konstigt, vilket Wigforss insåg. Eftersom den enes utgifter är den andres inkomster minskar de samlade inkomsterna när de samlade utgifterna minskar. De minskade inkomsterna leder till minskad efterfrågan, bl a på arbetskraft, och arbetslösheten stiger. Som Wigforss skriver hamnar den ena dygden - sparsamhet - i konflikt med den andra - arbetsamhet. I arbetslösheten uppstår den bisarra situationen att arbetet blir en lyx. 

Lösningen var förstås - och är än idag - att staten överger sparsamheten och låter sina utgifter vara större än inkomsterna. Då ökar de samlade inkomsterna i samhället igen och arbetslösheten kan pressas tillbaka. Precis som skedde när Wigforss hade handen på rorkulten som finansminister under åren från 1932. 

Under åren fram till andra världskriget rörde sig Sverige sedan mot full sysselsättning, dvs. bortsopandet av all arbetslöshet utom s.k. friktionsarbetslöshet (arbetslösheten som kan uppstå när människor byter arbete). Konkret genomfördes det genom att staten - med de pengar man plötsligt hade när den åtstramande finanspolitiken övergetts - lät genomföra omfattande beredskapsarbeten där de arbetslösa kunde få sysselsättning.

Ett politiskt hjältedåd som sagt, som Wigforss hade en avgörande del i.

Under resten av Wigforss liv rådde full sysselsättning i Sverige. I de skrifter i antologin som härrör från tiden efter 30-talet märker man också tydligt hur Wigforss ser sysselsättningen och arbetslösheten som ett löst problem. Han rör sig vidare till andra frågor, undersöker de problem han då ställs inför, prövar sig fram.

Och när man tagit sig över det krön där man når full sysselsättning och vänder blicken uppåt sluttningen mot nästa krön, vad är det man ser? Vad såg Wigforss?

Den fråga som tornade upp sig, och som Wigforss inte fick se löst under sina dagar i jordelivet, och som vi samtida socialister inte ens är i närheten att av att ens ge oss i kast med, det var frågan om ägandet. 

För reformisten Wigforss stod inte valet mellan överförandet av produktionsmedlen i arbetarnas ägo å ena sidan och välfärds- och sysselsättningspolitik å den andra. Full sysselsättning skulle vara en språngbräda mot nya landvinningar. Och den privata äganderätten stod nu i vägen för sådana landvinningar på ett ganska tydligt sätt.

Bemästrandet av inflationen var ett område där full sysselsättning enligt Wigforss medför att den privata äganderätten måste ifrågasättas. När alla produktivkrafter redan används fullt ut och staten eller privat sektor vill öka sina utgifter ytterligare, kan den ökade efterfrågan till slut inte leda till ökad produktion utan orsakar prishöjningar. 

Som Wigforss påpekar i skriften Efter välfärdsstaten från 1956 ombeds arbetarna då visa återhållsamhet i sina lönekrav. För att lönerna inte ska öka snabbare än tillgängliga reala resurser. Om arbetarna ska ha någon anledning att hörsamma denna bön och nöja sig med så stora löneökningar som kan omsättas i ökad real köpkraft, då håller det inte om kapitalet samtidigt får ta ut hur stora vinster det vill. Varför ska arbetarna visa återhållsamhet om kapitalet får frossa i vinster?

För att citera Wigforss direkt:

”Diskussionen om lönepolitiken vid full sysselsättning har visat, inte minst genom det förut nämnda LO-betänkandet, att löntagarnas organisationer inte rimligen kan hålla sina anspråk inom gränser som är förenliga med ett fast penningvärde, om inte statsmakterna genom olika slag av ingripanden hindrar uppkomsten av övernormala vinster inom företagen.” 

Full sysselsättning låter sig därför i längden inte förenas med den manifestation av den privata äganderätten som består i ohämmade vinstuttag. Det är intressant att fundera på förslaget om löntagarfonder i detta sammanhang. Man får nog se det förslaget som ett försök av socialdemokratin att ge sig i kast med vinstuttagen i ett läge då full sysselsättning rådde.

Även ett annat argument för rätten att som kapitalist åtnjuta vinsterna som produktionen ger, och som väldigt ofta används från borgerligt håll, hamnar i ett annat ljus när det förs en aktiv finanspolitik som säkerställer full sysselsättning och fullt resursutnyttjande. Kapitalisten tar risker genom att göra investeringar som man inte vet kommer att bringa vinst, sägs det. Den som tar risken bör också få vinsten, hävdas det.

Men hur är det egentligen med risktagandet, frågar Wigforss i SSU:s tidskrift Frihet år 1959. Om företagaren vet att en aktiv finanspolitik kommer att sörja för att efterfrågan i samhället ligger på en jämn nivå, då kanske företagaren kan vara rätt så säker på att en investering ska ge vinst. Om risken man tar som företagare då är mindre, då borde väl rimligen skälen bli svagare för att man ska komma i åtnjutande av vinsterna? 

Ni ser här Wigforss intellektuella och politiska metod. Han prövar sig fram, steg för steg. Han (och rörelsen) sätter upp ett mål, en provisorisk utopi. Han (och rörelsen) tar sig dit. Han blickar ut över terrängen från sin nya punkt. Han angriper de problem   han då ställs inför. 

Frågan om ägandet upptog också mycket av tankeverksamheten inom Socialdemokratin under 50- och 60-talen, vilket så småningom fram till medbestämmandelagen MBL och löntagarfondsdebatten på 70-talet. 

Socialdemokratin kom inte särskilt långt, skulle väl en mera dogmatisk socialist kunna hävda. Mot det skulle jag säga dels att man faktiskt försökte, dels att frågan om ägandet är riktigt svår. Wigforss vågar se sanningen i vitögat och smusslar inte undan svårigheterna.

Om arbetarna kontrollerar sin egen fabrik, vilket inflytande ska resten av samhället ha över produktionen? Det frågar Wigforss redan i skriften Industrins demokratisering från 1922. Det som produceras ska ju konsumeras någonstans. Produktionen påverkar förmodligen omgivningen även på andra sätt, genom utsläpp, genom att inverka bestämmande på vad som ska produceras på andra håll i form av insatsvaror. Hur förenar vi arbetarmakt över produktionen med ett demokratiskt inflytande över den för det övriga samhället? 

Wigforss ger oss inga färdiga svar, för han hade själv inga.

En annan svår fråga knuten till ägandet som Wigforss behandlar är företagsamheten, det egna initiativet. Vad händer med det egna initiativet om privat företagsamhet som vi känner den idag inte längre finns kvar? De nya idéerna som det räcker att en enda person, eller kanske några få, får upp ögonen för. Och som sedan kan omdana hela ekonomin. Hur lämnar vi utrymme för den initiativförmågan inom ramen för industriell demokrati, där personen med den vinnande idén kan bli nedröstad av alla andra? Detta har ju blivit högaktuellt efter Wigforss död, med den enorma tekniska omvandlingen som skett med IT, telefoni m m.

Wigforss har inga färdiga svar på den frågan heller, men han prövar sig fram.

En tanke som han framkastar i skriften Kan dödläget brytas från 1959 är samhällsföretag. Företag som är autonoma och styrs av arbetarna. Företag som oberoende av varandra kan pröva nya lösningar. Där initiativförmågan och nya idéer kan få utrymme att spira. Samhällsföretagen är självfinansierade. Ingen kapitalist skjuter utifrån till kapital. De som arbetar i företaget kontrollerar det. Ingen vinstutdelning sker. De övervärden som skapas stannar i företaget.

Tanken är lockande för den som både vill se ett slut på profitjakt som motiv för produktionen och samtidigt undvika central- och toppstyrning av ekonomin à la Gosplan. Den senare modellen bör nog nu, trettio år efter Sovjetunionens sammanbrott, en gång för alla avskrivas som en seriös målsättning för en socialistisk arbetarrörelse.

Wigforss för dock själv fram en knivig invändning mot idén om samhällsföretag, återigen i skriften Efter välfärdsstaten från 1956. Vad händer med den allmänna klassolidariteten om alla arbetare på detta sätt i någon mening blir företagare, som huvudmän för ett ”samhällsföretag”? Vilken klassamhörighet känner svetsaren på den ena mekaniska verkstaden, som han är med och styr och kontrollerar, med den andra svetsaren, på den andra mekaniska verkstaden, som den svetsaren är med och styr och kontrollerar? Blir de reducerade till konkurrenter?

Wigforss hade inte svaret på den frågan heller. Vi kommer inte att få några fler svar heller, om vi inte - som Wigforss - fortsätter marschen uppåt i den oländiga terrängen, upp mot nästa krön. Kanske är idén om samhällsföretag något som vi kommer att pröva under årtiondena som ligger framför oss.

Hittills i denna text har jag knappt sagt ett kritiskt ord om Wigforss. Jag håller honom väldigt högt, som ni märker. Men till och med han var ju bara en människa, han kunde inte se och förstå allt.

Och något som Wigforss inte såg, eller i vart fall inte berör i de texter som ingår i antologin, det är kapitalets stora motoffensiv mot arbetarrörelsens landvinningar, i Sverige och internationellt. Den motoffensiv som var i rörelse under Wigforss sista år i livet. 

När Wigforss dog 1977 hade Milton Friedman och hans lärjungar redan lagt om kursen i Chile under Pinochet, mot avregleringar, åtstramningar  och nedmontering av välfärden. Labour-regeringen i Storbritannien hade redan accepterat IMF-lån (helt i onödan) med nedskärningar och angrepp på fackföreningarna som motprestation. Några  år senare tog Thatcher vid.

I Sverige dröjde det lite. Men snart nog kom under 80- och 90-talen kreditavreglering, EU-medlemskap, åtstramningar och massarbetslöshet. Nyliberalismen kort och gott.

Inget av detta förutspådde Wigforss i texterna i antologin. Ännu in på 70-talet, när Wigforss intervjuas av (då) unga SSU-are, är frågan endast hur arbetarrörelsen ska fortsätta sina landvinningar, inte om. 

Wigforss var plågsamt medveten om hur skört det socialdemokratiska maktinnehavet  var under rekordåren på 50- och 60-talen, men han kunde inte ana att arbetarrörelsen skulle bli så intellektuellt nedbruten att ett antal socialdemokratiska statsministrar (Ingvar Carlsson, Göran Persson, Stefan Löfven och Magdalena Andersson) skulle styra Sverige med borgerlig politik. Att socialdemokratiska nyliberaler som Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink skulle hålla i kniven när välfärden skars ned.

Kanske fanns hos Wigforss en övertro på möjligheten att med goda argument övertyga motståndaren. Att denne - kapitalisten - skulle se det goda som arbetarrörelsen skapat och acceptera det. En otillräcklig känsla för behovet av ständig kamp om mervärdet. En bristande medvetenhet om att inga segrar i klasskampen vinns för alltid, att kampen ständigt måste föras vidare, ibland från ruta ett, efter att man störtat handlöst nedför den sluttning som man trodde att man tagit sig uppför en gång för alla.

Men nu när vi har gjort just det, och tappat mark i förhållande till Wigforss tidevarv, återstår för oss inget annat än att fortsätta framåt, än en gång. Dödläget måste brytas, än en gång, och vi måste använda all vår förmåga, här och nu, för att kamraterna i ledet bakom ska kunna ges en lite bättre utgångspunkt än den vi själva hade.

Det kommer inte att vara lätt, tvärtom. Skitsvårt, mödosamt, otacksamt. Men det kommer inte att vara förgäves. Wigforss förklarar varför, i det föredrag som han höll i Uppsala för nu snart hundra år sedan.

”Det finns intet paradis vid början av mänsklighetens historia, och det finns intet vid dess slut. Vi lever inte för att förbereda ett samhälle så och så många tiotal eller hundratal år härefter, där människorna till sist ska vara lyckliga. Varje framtid blir en gång ett nu, och det kan inte heller ha ett eget värde om det vari vi själva lever synes värdelöst. Vart släkte har att lösa sina egna problem, och över framtida ödens faktiska gestaltning är det andra krafter som bestämmer än vi. Det betyder inte att vi bör offra framtidens intressen för vår egen bekvämlighet. Det betyder bara att vi inser begränsningen av våra krafter och sätter in dem där de har något att betyda. Det inflytande vi kan öva på framtiden, det utövar vi genom att ändra den verklighet som just nu är. Vi gräver dubbelt flera diken för oss själva, och för efterkommande. Vi gör grunden vidare och lägger nya stenar i muren, för att man efter oss ska kunna resa samhällsbyggnaden ännu vidare och högre.”

Såja, nu fortsätter vi framåt. Vi har ett dödläge att bryta.