"Sedan rundade hon ett hörn och jag såg henne aldrig mer. Jag minns inte hennes namn, men jag hade fått henne att skratta. Att få en kvinna att skratta tillhör de stora stunderna i livet" skriver Peter Ferm om ett kort möte i en hotellbar. Han funderar på alla de korta möten med människor som snabbt fladdrar förbi i bild utan att man kanske tänker så mycket på dem.

En gång så lärde vi oss att cykla, vi var universums medelpunkt och vi var helt övertygade om att allt var skapat just för oss. Vi skulle göra skillnad.
Vi skulle leva ett storslaget och dramatiskt liv och om vi stannade upp en stund i barndomens äventyr så kunde vi höra applåderna från beundrarskaran.
Nästan som på film.
Sedan försvinner vi och ingen bryr sig. Vi vandrar ut ur bild. Vi stryks från manus.
Applåderna som aldrig kom tystnar.

Om man ska jämföra våra liv med en film så blir det rätt så många människor som vandrar ut och in i filmen om våra liv under en livstid. I manuset så hittar vi våra föräldrar, nära vänner och lärare och chefer som pekar ut riktningen åt oss och som ibland försöker att göra vår tillvaro så besvärlig som möjlig. De är huvudkaraktärerna, så att säga. Sedan så har vi "statisterna", dvs de korta mötena med människor som snabbt fladdrar förbi i bild utan att man kanske tänker så mycket på dem.
Det är synd, för det är egentligen de som för handlingen vidare. De förtjänar mer, så att säga.

En gång när jag var ute och körde på motorvägen mellan Örebro och Karlstad så tvärdog biljäveln. Jag kunde styra in bilen på en rastplats, där blev jag sedan stående. När en bil får motorstopp så brukar vuxna män fälla upp motorhuven och försöka lokalisera felet. Det undviker jag. Jag vet inte vad jag ska kolla efter. Jag skulle lika gärna kunna titta upp mot stjärnhimlen en sen natt och fascineras av oändligheten - Finns det något bortom stjärnorna?
Då körde helt plötsligt en bil in på rastplatsen. En man klev ur och frågade om jag hade problem. Jodå, det hade jag!
Han bad mig fälla upp huven. Han tittade en stund på motorn, sedan körde han ned handen mellan alla rör och kablar. Personligen så skulle jag känna mig mer bekväm med att stoppa ned handen i en vattentank med muränor.

– Pröva att starta nu!
Sade han efter en kort stund.

Och se, den startade! Tydligen var det någon kabel till någon vital del som hade lossnat eller något. Magi eller grön kryptonit kan också vara inblandat.
Jag tackade honom och drog upp min plånbok men han ville inte ha betalt för hjälpen. Sedan hoppade han in i bilen och styrde ut på motorvägen och ut ur handlingen i mitt liv. Om inte han hade dykt upp så hade jag nog stått kvar på den där rastplatsen ännu idag och därmed hade det blivit en rätt så seg och långdragen scen i filmen.

För flera år sedan satt jag i en hotellbar utomlands. Det var sent på kvällen och jag var ensam i baren. Jag var på dåligt humör. Det kändes som om jag hade en depression på gång. Allt kändes meningslöst och dessutom gick flyget hem nästa dag. Jag längtade inte hem. Vad är grejen med brun lera och slask egentligen?

En kvinna klev in i baren och satte sig bara ett par stolar från mig. Hon log och hälsade.
Hon var ung och vacker, jag är medelålders och ful.

"Antagligen prostituerad."
 Tänkte jag.

Oavsett människors bakgrund så finns det ingen anledning att vara oförskämd, jag log och hälsade tillbaka. Dessutom gillar jag att prata skit med främmande människor. Jag är nyfiken på deras liv. Vart är de på väg och vad har de för drömmar?
Hon var inte prostituerad visade det sig, och dessutom var hon svenska. En svensk ung kvinna som reste ensam för första gången i sitt liv. Hon var där för att festa. För att dansa och ha kul. Hennes kompisar var kvar hemma i Eskilstuna, vilka jävla torrbollar va? Gillade jag att dansa?

– Jag dansar inom mig.

Jag blev sittande i baren med henne resten av kvällen. Jag minns inte vad jag sade men jag minns att det blev en trevlig stund och ett bra avslut på min resa. Mitt humör lättade. När det var dags för henne att avsluta kvällen så följde jag henne ut på trottoaren. När hon gick så vände hon sig snabbt om mot mig.

– Du fick mig att skratta!
Sade hon.

Sedan rundade hon ett hörn och jag såg henne aldrig mer.
Jag minns inte hennes namn, men jag hade fått henne att skratta. Att få en kvinna att skratta tillhör de stora stunderna i livet.

En dag så rundar vi själva ett hörn för att aldrig mer synas till. Vi stryks ur rollistan och ingen minns oss.
Jag känner inte till syftet med vårt korta besök här på jorden, men kanske är det att få någon att skratta?
Kanske är det inte märkvärdigare än så?