Foton från olycksplatsen i Sundbyberg: Lasse Månsson

Efter 41 år på byggen, med allt större hets, skriver Micke Evhammar -Vad ett människoliv kostar är, om man så vill, en relativ fråga. Allt beror på härkomst, anställningsvillkor och position i samhället.

"Regeringen har anslagit mer pengar till arbetsmiljöarbete." Låter det bekant? Säkert. Men nej, citatet kommer inte från den nuvarande regeringen, som efter den tragiska bygghissolyckan i december 2023, lät påskina att det nu ska tas krafttag mot arbetsplatsolyckor.

Istället är det den dåvarande socialdemokratiska arbetsmarknadsministern Ylva Johansson som yttrade dessa ord november 2014 efter att ett fyrtio ton tungt cementblock dödat två arbetare och skadat en svårt på ett bygge i Hjorthagen. Då som nu var det oklara anställningsförhållanden som drabbade offren och dess anhöriga dubbelt.

Jag började jobba på byggen 1970 och orkade fram till 2011 då en utsliten kropp tvingade mig att ge upp ett arbete jag i det stora hela trivts med. Under dessa år har jag ständigt hört om och levt med risken för att något allvarligt kan hända.

Därför har jag känt ett behov av att i mitt skrivande gestalta denna verklighet. Första gången i novellen ”Vi borde gå hem” som publicerades i Byggnadsarbetaren 1998, en text som därefter dykt upp ett antal gånger, bla. i antologier, annan fackpress och nu senast i Proletärens julnummer 2023.

Men efter olyckan i Hjorthagen kände jag att ett större grepp behövdes. 2016 kom därför romanen ”Sju dagar i maj”. I den får läsaren följa fem byggsmeder som med olika ålder, bakgrund och erfarenhet i större eller mindre grad blir delaktiga i det som sker.

Vilka faktorer som leder fram till en olycka varierar naturligtvis. Därför får karaktärerna i ”Sju dagar i maj” var och en representera några av dessa. I romanen möter vi bland andra J, son, åldermannen i gänget. Han är beroende av starka värkmediciner för att överhuvudtaget klara av arbetsdagen. Sin utslitna kropp försöker han få godkänd som arbetsskada, men Försäkringskassan säger nej.

Därför kan man fråga sig om olyckan aldrig hänt om J, son fått sin förtidspension och därigenom inte varit på bygget och glömt att säkra den balk som krossar Hussein, den inhyrda svetsare som kommer in sist i handlingen. Eller är det Hussein själv, med sina bristande språkkunskaper som orsakar olyckan? Att han inte förstår att trucken dras med ett fel som inte åtgärdats på många år, där UPP råkar betyda Ner? Eller är det Erik som indirekt ställer till det då han vägrar att svetsa i ett restaurangkök innan det är ordentligt rengjort och därför får sparken på stående fot, och blir ersatt av just Hussein?

Eller är det rent av Johan, rasisten som genom sina fördomar mot Hussein inte tillräckligt noggrant förklarar problemet med trucken.

Eller är det möjligen arbetsledaren Tompa som är boven i dramat, han som aldrig får tiden att räcka till, han som fått ansvaret delegerat till sig, men som pressas uppifrån av platschefen och cheferna över honom.

Eller, är det som står mellan raderna, att det är cheferna som ska se till att tiden finns för att utföra egenkontroll, att ingen ska tvingas slarva över bara för att nästa yrkesgrupp ska komma fram. Är det de som bär ansvaret? Eller de chefer som istället för att sparka någon som vågar ställa krav lyssnar och agerar efter det rimliga. Eller politiker som genom diverse beslut gjort det allt svårare att få en arbetsskada godkänd, som tvingat Försäkringskassan att mer stjälpa än hjälpa?

Eller?

Det finns inget entydigt svar.

Och det är just det jag vill visa med romanen, hur komplext ett bygge kan vara. Som exempel kan jag använda ett så kallat ”ska bara jobb”. Det kan röra sig om en sådan enkel, men viktig sak för att arbetet ska flyta på, som att montera en konsol på en vägg. Utan den på plats kan inte X kopplas till Y och så vidare. Visserligen sitter konsolen fem meter upp, men en man orkar hålla den själv och med en stadig stege och en batteridriven slagborr klaras jobbet av på en kvart, tjugo minuter. Men med en riktig ställning, så som det enligt föreskrifterna ska vara, tar det kanske en halv dag att få ställningsmaterial och åtminstone två gubbar för att montera den. Plus den där kvarten, tjugo minutrarna, som själva jobbet tar.

Man behöver inte vara ett mattegeni för att räkna ut att både tidsvinsten och de ekonomiska besparingarna blir betydligt större i stegalternativet.

Vad ett människoliv kostar är, om man så vill, en relativ fråga. Allt beror på härkomst, anställningsvillkor och position i samhället.

Annars kan man ju hävda att vi alla är lika mycket värda.

Eller?

Till syvende och sist faller mycket tillbaka på politikernas ovilja att reglera och styra marknaden. Om ideologi och ren snålhet även i fortsättningen får styra kommer vi även under nästa år, och åren efter det, att få läsa om nya svåra olyckor, om döda och skadade och säkert kommer någon politiker stå i teve och säga att nu är det verkligen dags ta krafttag. Något det är svårt att ta på allvar. Inte minst med tanke på att den nuvarande regeringen, innan olyckan i Sundbyberg, gjort stora besparingar just inom arbetsmiljöarbetet. Till det kommer hoten mot självständiga skyddsombud, något som kan få ytterst allvarliga konsekvenser i framtiden.

Mycket snack och liten verkstad frestas man att säga.

Håller du med Micke Evhammar? Vad ska göras åt hetsen på byggen?