Samhället
Inga krig är svartvita
Nu talas det om att skicka svenska värnpliktiga utomlands. Micke Evhammar, byggsmed och författare berättar här kring vilka minnen krig lämnar utifrån sin nya bok Gäckande horisont.
-Man kan väl säga att boken berättar om ett flyktingöde. Det handlar om en ung pojke i Lettland december1941, när tyskarna har ockuperat Lettland. Och den här pojken han är 11-12 år då och han och en kompis ute och leker i skogen och så får de se en massaker på ett antal civila människor och det startar en rad händelseutvecklingar. Som gör att hans far blir mördad och han själv blir, kan man säga, kidnappad och hamnar i Berlin.
Där han bor hos en relativt välbärgad tysk familj. Och han är med om slutstriderna i Berlin 1945. Kommer tillbaka till Lettland. Och flyr därifrån och hamnar så småningom i Sverige. Och sen sträcker den sig fram till 1995. Då han återvänder till Lettland. Och där kan man säga att boken slutar.
I din bok finns inte riktigt svart och vitt alltid?
-Nej Det har väl varit en tanke och ursprunget till att det blev den här typen av bok. Jag har alltid velat skriva om andra världskriget på något sätt men i och med att väldigt många har skrivit och det har gjorts filmer och allt det finns ju hur mycket som helst.
alla var inte så glada att bli återbördade till sina hem.
-Men när jag läste en bok av Gitta Sereny som heter Tyskt trauma så läste jag ett kapitel där om just stulna barn. Tyskarna var väldigt pigga på att stjäla barn framförallt i Östeuropa och på Baltikum och så här. Och då fick jag idén till den här boken. Hon var själv verksam i ett FN-organ, som efter kriget försökte reda upp det här med flyktingar och just stulna barn. Så hon var med och sökte upp stulna barn och då upptäckte hon att alla inte var så glada att bli återbördade till sina hem. Det födde en tanke hos mig just det där. Inga krig är svartvita.
Ukraina är inte så enkelt. Gaza är inte så enkelt. Ja, vad du vill. Iran är inte så enkelt.
Just det här att ett barn som blir kidnappat självklart måste längta hem. Och det gör ju den här pojken men han trivs ganska bra i Tyskland, vilket kan tyckas märkvärdigt, men jag ville få fram det där att det inte är så svartvitt och det gäller ju även synen på de stridande parterna och vad du vill. Det är människor det handlar om
Den här pojken han är en entusiastisk deltagare i Hitler-jugend och det tycker jag du beskriver på ett bra sätt att man formas och ser i den tunneln man befinner sig Och där var ju Hitler ljuset.
-Ja, så var det ju. Sen ser man hur de vuxna börjar se, att det kanske inte var så lyckat det här. Det leder fram till en katastrof kan man lugnt påstå. När Tyskland går under i princip. Sen har jag velat gestalta hur det kan vara för en flykting bland miljoner andra som flydde under andra världskriget och de som flyr idag. Man försöker hitta sin väg.
Inga krig är svartvita
Titeln Gäckande horisont bygger lite på det här att man hela tiden strävar efter det där andra. Man tror att det ska finnas någonting annat, någon slags trygghet eller det där livet som man tror ska bli så fantastiskt. Som jag upplever det så kämpar den här huvudpersonen hela tiden för att nå det här andra, den gäckande horisonten.
Men huvudpersonen kämpar väl ännu mer för att glömma?
-Ja det kan man säga. Han är bra på att förtränga men det kommer ändå tillbaka hela tiden. Han har valt att köra taxi här i Stockholm på 50, 60, 70-talet och kör natt för att hålla demonerna borta. Men det går väl sådär. Det går inte att fly från sin historia, den finns där alltid Man kan göra mycket för att glömma men i slutändan så hinner sanningen i kapp en.
För min egen del är jag en väldigt privilegierad människa. Men det är klart, jag har ju mina demoner också. Att skriva är väl ett sätt att hantera de här funderingarna och det man har varit med om och försöka få någon slags rätsida. Det är väl att våga möta sina demoner eller vad man nu vill kalla det.
Jag tror inte jag har varit så mycket för att fly ifrån det.
Vi har haft tyska gäster, som berättar hur deras fäder har gått iväg till en pub, en gång i månaden en lördag förmiddag. Och då träffades bara de som hade varit i andra världskriget och förmodligen gjort hemska saker. Där kunde man prata om saker som man inte kan berätta för sina barn eller sin fru eller andra som inte har varit med. För de kan inte förstå. Det tycker jag du beskriver bra i boken Man går in i den här tunneln. Man gör saker som man i efterhand frågar sig: Hur kunde jag göra detta?
-När man väl är där, man tror det inte om sig själv kanske, men man tänker sig, skulle jag kunna ha ihjäl någon? Ja, förmodligen Skulle jag liksom hamna i en sån situation, att någon hotar ens barn eller vad det nu än må vara, så skulle man kunna vara beredd att göra en hel del för att försvara dem. Även om jag är pacifist och inte tycker att våld är en lösning så är vi så primitiva när det verkligen kommer till kritan.
Jag tänker också att boken beskriver om stämplandet av människor. Inte åsikter men man stämplar människor. Man måste se hela människan, man måste se vad som orsakar saker och ting. Jag menar om Trump får en stor majoritet av arbetarrösterna i USA så är det ju inte för att de är korkade.
-Nej precis. De ser till sitt eget och de tror att de ska få det bättre. Precis som tyskarna trodde de skulle få bättre med Hitler. Och det fick de också under en period. Och det är väl det som är så farligt med de här populisterna att de lovar guld och gröna skogar och kanske lyckas få fram det också i en viss mån.
Men sen så kostar det i slutändan. Det är det som är så knepigt med demokratin. Det kräver ett visst engagemang hos varje människa att sätta sig in i vad det innebär.
Sen måste det väl också vara människor, rörelser, som för fram de här sakerna som en del av nazisterna gjorde exempelvis, att staten ska ta över bankerna, de här vinsterna som de gör är helt orimliga, att många av företagen måste också tas över av staten? Alltså de vädjade till, vad ska vi säga, arbetarnas öra helt enkelt.
-Ja, de kallar sig ju nationalsocialister. De kallar sig socialister.
Om ett nationalistiskt eller blåbrunt eller vad man nu ska kalla det partiet för fram samma sak som Socialdemokraterna har fört fram många gånger, att tandvården måste vara en del av kroppen och förverkligar det. Vad ska jag då tycka som vanlig arbetare? Då måste jag väl tycka att det var väl bra. Att det var någon som gjorde någonting.
-Jag håller med dig. Det svåra är att se helheten vad som döljer sig bakom, vad de egentligen vill. Nu har de väl bekänt färg en hel del i samband med de här tonårsutvisningarna.. Det här är konsekvenserna av den politik de för. Det blir väldigt fel. Och då backar de ju naturligtvis och säger att sådär skulle det inte vara.
Du skriver i en av dina tidigare böcker om svenska soldater i Afghanistankriget, har den beröringspunkter med den nya boken?

-Ja det har den. Det är lite med vad som händer med människor i krig när man hamnar i de här situationerna och då är det ändå svenskar som kommer från en ganska privilegierad tillvaro och hyggligt tryggt i alla fall. Och så utsätts de för situationer där de tvingas till att göra saker som de kanske inte hade tänkt sig från början. Och så är väl alla krig misstänker jag. Man kan ha höga ideal, att man ska slåss för en god sak men sen så handlar det om döda eller dödas.
Precis som din huvudperson i boken, taxichauffören i Stockholm, som helst kör natt för då slipper man prata med folk Man bär ju detta med sig utan att kunna prata med andra.
-I med att vi är med i Nato nu så vet man inte vad som kan drabbas. Nej men som jag tänker, boken börjar väldigt oskyldigt med de här två pojkarna som är ute och leker. Sen dras de in i en händelsekedja som de själva inte har någon chans att kontrollera eller påverka. De dras verkligen med in i konsekvenserna av det här kriget.
Och han är ju bara en av miljontals som drabbas på olika sätt. Så är det idag också. Det finns ju miljontals människor som drabbas av krig och andra farsorter. Tyvärr, vi har inte kommit så långt.
Sen kan man ju å andra sidan säga att det för ändå någonting gott med sig. Han får ju egna barn och så han får barnbarn, som mår relativt bra.
Så kanske vi kan hantera det på något slags vettigt sätt. Livet går ändå vidare På något krångligt vis Men även om han är skadad och kanske aldrig kommer att komma till ro. Så kanske hans barnbarn kan dra lärdomar av det hon får lära sig av sin Farfar.
Det är väl så din bok fungerar. Det är en väldigt fin pusselbit du har lagt till vår kunskap om människorna, rekommenderas till läsning
Nedan kommer ett smakprov ur Gäckande horisont.
Fakta: Smakprov ur Gäckande horisont
– Jaså! upprepade Aldis Gérmanis med en röst som var
både hög och tydlig. Det passar att komma nu! Men tro inte
att jag är nåt bräkande lamm som låter mej ledas till slakt
hur som helst. Ni är inte ett dugg bättre än ryssarna och
pissar alla i samma potta, fy fan!
Med de orden avslutade fadern sin utgjutelse över tillstån-
det, slog armarna i kors över bröstet och knep demonstrativt
ihop munnen så hårt att läpparna vitnade.
– Se så Aldis, ställ inte till med nåt. Det är inte bra för nån
av oss. Dom vill säkert bara prata med dej.
Aldis Gérmanis lyfte blicken och såg föraktfullt på man-
nen som talat.
– Men att du Lükass sjunkit så lågt och låter dom be-
handla dej som en strykrädd byracka, det trodde jag inte
om Gunärs son.
Mer sa inte fadern, men Edgars förstod nu att alla glåpord
och antydningar han hört viskas bakom sin rygg var sanna.
Från denna stund fanns ingen väg tillbaka. Den hotfulla
stämningen fick magen att krampa och Edgars kämpade
mot viljan att spy. Inom sig mumlade han om och om igen:
”Fy fan, fy fan, fy fan.”
122
Soldat Lükass gjorde ett nytt försök att övertala Aldis Gér-
manis, men denna satt kvar på sin stol, stel och otillgänglig.
En kort ordväxling inom gruppen av soldater ledde till att
en av dem ropade något ut mot tamburen och vidare ut på
gårdstunet. En stund senare hördes tunga, irriterade steg i
tamburen, som om någon nyss blivit avbruten i något viktigt
och nu tvingades ta itu med den här bagatellen.
In i köket steg en man som vid en första anblick upplevdes
som lång och reslig utan att för den skull verkligen vara det.
Han var klädd i en svart, fotslång läderrock med skärp och
hög pälskrage. En halsduk var virad för ansiktet som skydd
för kölden. Endast ögonen och en del av pannan syntes. På
huvudet bar mannen en svart skärmmössa med det ökända
dödskallemärket framtill. I hans följe kom en annan svart-
klädd man, något kortare, något tjockare och ställde sig lite
vid sidan om.
– Vad är det som pågår? sa mannen i läderrock. Vägrar
den här mannen att lyda Waffen-SS order?
Trots att varken Edgars eller någon annan i hans familj
förstod tyska rådde det inget tvivel om budskapet.
Och kanske att Aldis Gérmanis vredesutbrott dämpades
något av SS-mannens självsäkra uppträdande. I vilket fall
bemötte han inte det nya angreppet med ännu mer ilska.
Istället satt han bara tyst och väntade på en fortsättning, såg
på sin hustru, på sina barn och tycktes krympa på stolen.
– Aldis Gérmanis, för sista gången, res er upp och följ
snällt med utan att bråka så får vi det här avklarat snabbt
och enkelt.
SS-officeren stod tyst medan soldaten Lükass talade. För-
aktfullt betraktade den högreste tysken kökets torftighet.
123
Men Aldis Gérmanis tycktes varken höra eller lägga mär-
ke till det som hände runt honom. Istället var det som om
djävulen ännu en gång for i honom och med förnyade krafter
slog han åter näven i bordet så att porslinet på diskbänken
skallrade.
– Ni sa att vi bara skulle vakta! Inte ett ord om nåt satans
mördande! Och inte att det var våra egna ni tvingade oss
att …
Längre kom inte polisassistent Aldis Gérmanis förrän
Waffen-SS Sturmbannführer Walter Wagner slet upp sitt
tjänstevapen och riktade den mot den trilskande polisman-
nen.
– Geh jetzt! Gå nu!
Varifrån Aldis Gérmanis fick sina krafter eller vad han
tänkte var inte lätt att veta, men med ett vrål flög han upp
från sin stol och plötsligt hade han en lång brödkniv i sin
hand. Hur han fått tag i den var det ingen efteråt som kunde
förklara, men alla inblandade svor sig fria och hävdade att
den inte varit synlig tidigare. Kanske mannen gömt den
innanför skjortan därför att han visste vad som väntade?
Och det fick vara hur som helst med den saken, kniven var
ett dödligt hot och när Aldis Gérmanis kastade sig mot SS-
mannen skrek han högt och högg med kniven mot tysken,
lyckades få till en rispa strax ovanför ögonen på den överras-
kade mannen där blodet sakta började sippra fram, sparkade
mot mannens skrev, men missade och kom ur balans. Of-
ficeren försatte inte tillfället utan återtog kontrollen över
situationen och greppade med fast hand om polismannens
nacke. Samtidigt fick han pistolen i läge och utan att tveka
tryckte han av.
124
En våldsam knall tog död på alla andra ljud och när den
ebbat ut blev det helt tyst i köket. Genom den krutmättade
luften såg Edgars hur fadern fallit samman i en hög på golvet.
Från ingångshålet i tinningen pumpade blodet i korta, ryt-
miska stötar, kraftfullt till en början, men vartefter trycket
avtog blev det snart bara till en stillsam rännil.
Fjättrad vid spisen stod hustrun, oförmögen att varken
säga eller göra något. Hon förblev kvar i samma ställning
under den tid det tog att forsla undan liket och såg apatiskt
på hur några soldater tog tag i armar och ben och bar iväg
det som alldeles nyss varit hennes make och man, Aldis Gér-
manis, polis i kustdistriktets fjärde kår, far till hennes barn,
många gånger ett elakt svin som drack och skrävlade hellre
än stod vid hennes sida. Men ändå hennes man och i en
annan tid en vacker yngling som dansade bra och som hon
omgående fallit för. En man hon uppriktigt älskat och som
hon trodde älskat henne tillbaka. Nu var han död och hans
blod rann ut på golvet, bildade en stor pöl hon måste skynda
sig att torka upp innan den trängde ner i trossbottnen.
Edgars hade fortfarande skolboken framför sig. Utan att
tänka vände han blad, såg utan att se och vände upp ännu
en sida. Så satt han en lång stund tills han hörde en röst säga
något på tyska, något han inte förstod, men som han ändå
visste handlade om honom.
– Fritz, se till att den här pojken tas om hand.
Stöd Vi Som Bygger Landet!
Klicka här för att bli supporter och få en T-shirt
123 346 05 24










