Foto: Privat

Rickard Torneus, Kiruna undrar: Vart är min pappas upprättelse?

Åklagaren har nu valt att ge LKAB en företagsbot på 55 miljoner kronor efter olyckan som tog min pappas liv. Den högsta företagsboten i svensk historia, sägs det. Men för oss närmast anhöriga känns det mest som ett hån.

55 miljoner kronor låter mycket. Men för ett statligt bolag med miljardomsättning är det en liten kostnad i bokföringen. Några siffror på ett papper. Min pappa däremot var inte en siffra. Han var en människa. En pappa, en farfar, en vän och en kollega.

Han levde för sitt arbete. Han gav nästan hela sitt vuxna liv till LKAB. Han arbetade i gruvan i 29 år och gjorde allt för att verksamheten skulle fungera. Han kunde vakna mitt i natten och skriva ner idéer om hur saker kunde förbättras. Han ringde på sin lediga tid för att lösa problem. Han tog ansvar långt utanför det som förväntades av honom. Han gjorde allt för att produktionen skulle rulla och för att hans arbetsplats skulle fungera.

Kent Torneus Foto: Privat

Vad fick han tillbaka?

Han gick till jobbet en dag och kom aldrig hem igen.

Efter nästan tre decennier av lojalitet blev han ännu en statistikpost i ett olycksprotokoll. En schackpjäs som flyttades bort när spelet var över. Produktionen fortsatte. Skiften fortsatte. Allt rullade vidare. Men för oss stannade tiden.

LKAB får en företagsbot. Staten får pengarna. Men LKAB ägs av staten, och vinsten går till staten. Nu går även företagsboten till staten.

Så jag frågar igen:

Vart är min pappas upprättelse?

Vart finns rättvisan för mannen som gav sitt liv till företaget? Vart finns respekten för de 29 år han offrade? Vart finns ersättningen för de barnbarn som förlorade sin farfar? Vart finns ansvaret för att en människa fick lida sina sista minuter fastklämd på sin arbetsplats innan han dog av sina skador?

Det verkar som att människoliv värderas lägre än produktionen de höll igång.

Min pappa drömde om pensionen. Han drömde om tiden efter arbetet. Om att få vara med familjen, resa, njuta av livet efter alla år i gruvan. Den pensionen fick han aldrig uppleva.

Kent Torneus Foto: Privat

Istället blev han ännu en arbetare som dog på jobbet.

Och när allt är sagt och gjort känns det som att rättssystemet säger att det räcker med att flytta pengar från ett statligt konto till ett annat.

Jag är inte ute efter hämnd. Jag vill bara förstå hur ett människoliv kan vara värt så lite i ett land som säger sig värna om rättvisa, arbetsmiljö och mänskliga rättigheter.

För just nu känns det som att min pappa gav allt till LKAB.

Och när han dog fick han ingenting tillbaka.