Den nuvarande organisationen har lämnat alltför många både större och mindre orter utan polis och detta är förödande för polisverksamhet som bygger på att polisen skall finnas nära medborgarna, skriver Börje R P Carlsson, med 46 års erfarenhet som polis.

-Vi har sedan den 1 jan 2015, en polismyndighet som styrs av en rikspolischef. Denne omger sig med en strategisk ledningsgrupp, PSLG, på ett 20-tal personer och bland dessa finns de regionala polischeferna.

Polisiärt finns under rikspolischefen de regionala enheterna som styrs av en regional chef och en biträdande regional chef. De regionala enheterna hanterar en massa poliser och många administrativt anställda.

I regionerna finns ofta flera polisområden, där de gamla länen utgör ett polisområde som styrs av en områdeschef. I varje polisområde finns ett antal lokalpolisområden som leds av en lokal polisområdeschef.

Här finns således ett antal led med många chefer och en stor administration där de flesta besluten nästan alltid måste lyftas till en högre nivå.

Före denna omorganisation fanns det 21 myndigheter inom polisen. Varje län var således en egen myndighet med en myndighetschef som i mångt och mycket bestämde det mesta själv.

Detta var en relik från hur det såg ut före förstatligandet, 1965, då polisen bestod av kanske 500 myndigheter. Vid förstatligandet ändrades detta till cirka 120 myndigheter som vid länsorganisationen 1997 ändrades till 21 myndigheter.

Varje myndighet har således kunnat styras av en chef, som då också var myndighetens högsta chef och egentligen beslutsmässigt inte underställd rikspolischefen.

Detta beskriver jag för att man ska förstå att det inte är en tillbakagång till 21 myndigheter som jag strävar efter.

Jag vill att myndigheten fortsättningsvis skall vara en myndighet. Denna myndighet styrs av en eller två chefer, således en eller två rikspolischefer. En chef som kan och förstår det polisiära spelet (med polisiär bakgrund) och kanske en chef som kan det politiska spelet med stor kontaktyta mot regering och riksdag.

De 21 polisområdescheferna skall vara direkt underställda rikspolischeferna varför hela den regionala strukturen eller organisationen kan skrotas.

Jag har försökt få reda på hur organisation och bemanning ser ut på de regionala enheterna men dessa uppgifter är hemligstämplade "där ett utlämnande utgör en fara för rikets säkerhet".

Jag kan därför inte säga exakt hur många poliser och administratörer som skulle lösgöras till polisområdenas fromma. Eftersom förre rikspolischefen Dan Eliasson sade att det närmaste målet är att hälften av poliserna skall arbeta i polisområdena, tolkar jag det som att den andra hälften av poliserna finns i det regionala skiktet.

Således finns i polisområdena och lokalpolisområdena bara hälften av poliserna kvar. Hälften av de poliser som fanns där före 1 jan 2015. Hälften av poliserna finns alltså kvar men områdena, befolkningen och brottsligheten är densamma. Det är enligt mig inget konstigt i att effektiviteten sjunker med en halverad personalkader.

Det är således inga stora omstörtande organisationsförändringar som behövs. Några få pennstreck skulle över "en natt" kunna förändra polisens organisation och effektivitet. l samband med dessa förändringar måste och Noa:s organisation ses över eftersom också denna är för omfattande och för stor.

Detta är i stora drag de förändringar som jag tror radikalt skulle förändra polisens effektivitet och verksamhet.