Bild ovan: Nelson Mandela, Sydafrikas förste folkvalde president och Mikael Wiehe

Telefonintervju med Mikael Wiehe kring då och nu.

Lästid 15 minuter. Lyssna 24 min.

- När vi startar Hoola Bandoola 1970 är man en del av tiden, säger Mikael Wiehe via telefon. Sen går åren och man är inte längre en del av tiden, man får ett utifrånperspektiv.

Sen blir man gammal, man förstår inte allt som händer. Man vänder tillbaka till sin barndoms gator. Har man tur kan man berätta hur verkligheten ser ut utifrån sitt perspektiv.

Hiphoparna är väl dom som idag är en del av tiden.

Hiphoparen Ra Min, Malmö se intervju här

Men vad hände med de drömmar vi hade om alla människors frihet från storbolagen och deras krigsmaskiner?

-Jag har funderat mycket kring vad som hände. Vietnam har blivit en kommunistisk diktatur med kapitalistisk ekonomi. Sydafrika härjas av fattigdom och brottslighet. Många av de länder där vi stödde kampen för en sorts frihet, har ju blivit ofria och ofriare. Inte minst Kina, som också är en diktatur.

Ska man då sätta sig ner och va förbittrad, ångerfull och tycka att det spelade ingen roll, det vi gjorde?

Nej, det tycker inte jag. Det hade kanske varit ännu värre om vi inte hade lagt oss i.

Problemställningen ser annorlunda ut idag. Kapitalismen är visserligen i skottgluggen, men inte så centralt. Miljön engagerar en del unga, de drabbas värst. Jämställdhet mellan könen är en större fråga idag än när vi spelade in skivan På väg: "Förtvivla inte systrar..."

Från ANC-galan 1985 Olof Palme, Wiehe, Afzelius m fl

Vi äldre står i skymningslandet, vi är inte så insatta i de nya frågorna. Jag tänker ofta att den grundläggande frågan är jämställdheten, kampen mellan de som snor åt sig för egen del och de som blir berövade det lilla dom har. Det är huvudfronten tycker jag. Och det har väl kanske inte nyhetens behag.

“Amen ska vi nu snacka om Marx igen? Eller hör jag Wiehe snacka om Nicaragua en gång till så spyr jag”.

Det kan dom få göra.

Ta nu dom här elpriserna.

Grundfrågan är att man har privatiserat och bolagiserat elförsörjningen. Det är inte längre en statlig angelägenhet utan har lagts ut på privata bolag. Det är ju nyliberalismens medicin mot allt som dom betraktar som ont. Vem tjänar - de stora elbolagen, vem betalar - de vanliga elkonsumenterna. Det är inte en strid mellan Sverige och Tyskland. Det är en strid mot nyliberalismen, som också genomsyrar hela EU-samarbetet.

(Nyliberalism enl Wikipedia = ett motstånd till keynesianism och statliga ingripanden i ekonomin, där man i stället förespråkar lägre skatter och färre statliga regleringar.)

Där blir man ju lite tråkig, säger Wiehe. Det blir samma svar på många olika frågor. Om man har hört svaret förut, ja OK.

Men inte desto mindre är det relevant att snacka om.

I dagens tidning står det om ett nybygge i Västra Hamnen i Malmö, där den dyraste lägenheten kostar 32 miljoner.

Fojab skiss Västra Hamnen Malmö

Varför bygger man ett hus för de som har 32 miljoner att sätta i en bostad? Varför inte lägga de pengarna för att förbättra på Rosengård?

Det är ju ett val nyliberalismen gjort. Somliga kan berika sig på de mångas bekostnad, säger Wiehe med fingret viftande i luften.

Vad ska vi, som inte vill ha denna utveckling göra?

-Ja, nyliberalismen har ätit sig långt in i högern, mitten, socialdemokratin och även tendenser till det i Vänsterpartiet, att man ska bedöma allt efter vinstprincipen.

Var kan man då vända sig? Jo, då vänder man sig till Sverigedemokraterna, som innehåller många “vanliga” människor och förstår “vanliga” människors problem. Alternativet till nyliberalismen är nån sorts högerextremism. Man har inget att välja på. Man vet inte var man ska vända sig.

Jag kan förstå att många av de som röstade SD känner sig lurade och utnyttjade och förpassade till nåt hörn. Fabriker flyttar till Asien. Men att det skulle va invandrarnas fel, det är ett sätt att styra bort kritiken från nyliberalismen. Det är ett trolleritrick.

Var ska vi vända oss? Det som ligger närmast mig är Vänsterpartiet, som jag röstat på sen 1968, de företräder många av de åsikter jag delar.

Det verkar ju som partierna lever sitt eget liv, men vi andra, som inte är med i ett parti, kan vi skapa motrörelse mot elitens projekt att omdana Sverige till ett verkligt klassamhälle?

-Det går åt fel håll men jag har inte svaret idag.

Vad ska man göra åt skjutningarna?

Polismordet Biskopsgården

-Det svaret jag har är detsamma som jag sagt många tusen gånger, det handlar om klassmotsättnningar, om fattigdom, om utanförskap och det handlar om gettofiering av somliga bostadsområden. Det är ju grymt störande på alla vis, det handlar inte om sjal på håret eller inte. Utan om klass i samhället. Jag menar, för 100 år sen var en resa till Amerika jätteexotiskt. Vi kommer inte kunna stoppa de strömmar av människor som vill ta sig till ett ställe som är bättre än det man kommer ifrån. Det handlar inte om hur vi ska hålla dom ute. Det handlar om hur vi ska integrera dom. Dom ska inte ut, dom ska in.

Som jag ser det, högerns och Sverigedemokraternas svar på frågan är: Lås in dom djävlarna och släng nyckeln i Medelhavet. Men det är väl inte lösningen? Det är att vända ryggen till en problemställning, som vi måste lösa.

Vilken är då problemställningen?

-Vi i den rika världen har länge kunnat berika oss, utan att nån satte sig till motvärn. Nu flyr folk för sina liv hit. Och vi måste ta hand om dom och dom måste ta hand om oss. Vi är mänskor och vi måste hjälpa varandra och stödja varandra och visa varandra vad som är bra. Så att folk inte tycker att lösningen på att jag har det så tråkigt där jag bor att jag ska skjuta ihjäl nån.

Eller att det enda sättet att tjäna pengar är att sälja knark. Dom problemen fanns ju redan på Hoolas tid, vi sa vi ska inte tända på och gynna gangstrarna.

Det som var bättre förr var väl framtidstron, det fanns jobb och bostad, alla dög. Men idag är tankarna på en bättre framtid, ett folkhem, borta för många.

-Det folkhemmet som byggdes av nykterister, frireligiösa, olika sorts socialister och kvinnorörelsen slogs för en bättre framtid, dom lyckades skapa det så kallade folkhemmet, där de här rörelserna fick majoritet. Och den här majoriteten har ju alltid föraktats av överklassen, av de rika, som har tyckt att vanligt folk inte skulle ha nåt att säga till om. Och de rika skulle bli lämnade ifred med sina rikedomar.

Det är väl så med alla rörelser, dom föds, dom växer, de krymper, de försvinner. Därför att verkligheten ändrar sig hela tiden.

Olof Palme och Björn Afzelius

Nu ser man tillbaka med nostalgiskt skimmer på det folkhem som arbetarrörelsen och dess allierade byggde.

Man längtar inte efter nåt som ligger framför en. Man längtar efter nåt som ligger bakom oss. Framtiden ligger bakom oss, då är det en ny framtid att längta tillbaka till, konservativt, reaktionärt eller till och med fascistiskt.

Men att längta efter nåt som komma skall, engagerar ju i miljöfrågor eller kvinnofrågor. Däri ligger framtiden och den ser väldigt skrämmande ut, framförallt när det gäller klimatkatastrofen. Men kan man vända det, så att det blir möjligt för de många att engagera sig i en rättvisare, bättre och klimatvänligare framtid, så kan man kanske bygga en längtan eller strävan efter framtiden.

Om man nu inte ger upp och kastar sig på soffan och tänker det är ingen idé. Det är ju förståeligt att en del hamnar där.

Mikael Wiehe solidaritetskonsert 1986 i Kristianstad för befrielserörelsen ANC i Sydafrika

-Vi kan kanske i bästa fall bli en referenspunkt för de unga, att dom kan säga den och den gjorde nåt bra och den sa nåt viktigt.

Men i vår ålder är vi ju inte en del av framtiden, vi är en del av det förflutna.

Och det är inte så lätt att hacka i sig, säger Mikael Wiehe.

Mikael Wiehe Foto Adam Haglund

-Men man får göra det bästa av situationen. Har man tur kan man som jag åka runt och spela och prata om aktuella saker och ibland hinta nåt om framtiden,

Men de flesta har inte sån tur och då får man bidra på det lilla, privata planet: hur är man i sin familj, alltså att man i sitt liv visar på nåt positivt alternativ.

Fast det är min själ inte så lätt det heller.

-Efter att ha slutat fara runt och spela har jag inget förutbestämt, jag kan göra vad jag vill. Kanske hittar jag nåt jag inte visste att jag skulle hitta, avslutar Mikael Wiehe.

Hela intervjun hittar du här: https://open.spotify.com/episode/5QfP4rZTLinPNHzAZN4ECd

En enda sak är säker

och det är livets gång;

att allting vänder åter

att allting börjar om

Och fastän våra röster

ska mattas och förstummas

ska nya röster sjunga

ska nya röster sjunga.

Hämtat från

http://www.mikaelwiehe.se/komment_nya_rster_sjunga