Är det inte hög tid att på riktigt utmana den rådande ordningen med en politik som tydligt och fast ställer sig på arbetare och vanligt folks sida? Efter decennier av arbetarfientlig politik med nedskärningar, avregleringar och privatiseringar, borde ”Vänstern” i bred bemärkelse helt klart ha ett guldläge.

Likväl står vi och stampar i opinionen utan att på allvar nå fram med ett alternativ. Med en rejäl politik för välfärd, minskade klyftor och beredskap, borde det inte vara möjligt? Sanningen är dessvärre att stora delar av vänstern blivit en del av den liberala eliten och av etablissemanget.

Sedan jag började engagera mig på vänsterkanten inom svensk politik i början av 90-talet har den politiska och samhälleliga utvecklingen blivit alltmer individualistisk och liberal. Ett tecken i tiden är att Vänsterpartiet agerar stödparti åt den nuvarande regeringen, vars politik blivit en häxkittel av nyliberalism och identitetspolitik. En politik som inte på något sätt har med socialism eller traditionell socialdemokrati att göra. Med små steg har Vänsterpartiet närmat sig denna gryta bestående av ett förödande ihopkok av Miljöpartiets naiva värderingar och Centerpartiets nyliberalism. Från menyn serveras nu rätt efter rätt:

En inskränkt strejkrätt, försämrad arbetsrätt, avskaffad värnskatt, höjd pensionsålder, marknadshyror och en nedmonterad samhällsservice i såväl förorter som på landsbygden.

Var tog kampen vägen? Kampen sida vid sida med elektrikern, målaren eller långtradarchauffören. Står vänstern kompromisslöst på vanligt folks sida mot nedskärningar och etablissemang? Svaret är uppenbart nej! Förankringen bland de breda lagren i samhället är utbytt och med den kraven på en fungerande välfärd till alla, en samhällsservice att lita på och återförstatligande av samhällsviktiga sektorer. Idag är vänstern främst förankrad i studentkorridorer och gentrifierade stadsdelar, medelklassens ängslighet och politiska korrekthet till varje pris har spridit sig som ett gift. Kampen för mångkulturalism, dyra HBTQ-certifieringar och fetischerande av etniska och religiösa minoriteter tycks vara det mest opportuna. Politik som för de styrande sätter helt ofarliga frågor i fokus.

Den ena delen av vänstern har själva blivit en del av den individualistiska och liberala politiken, de har satt identitetspolitik före klasspolitik och själva blivit en del av den individualistiska och liberala ordningen. Den andra delen har krupit in i sina källare med sekteristiskt testuggande och porträttdyrkan.

Umeå Universitet: "Idag är vänstern främst förankrad i studentkorridorer och gentrifierade stadsdelar" (Foto: Mikael Lindmark/wiki)

Idag finns det en tydlig vänsternorm, en åsiktskorridor om man så vill, med tillhörande vänsterpoliser som brännmärker och stöter ut de i de egna leden som har modet att ifrågasätta den. Man får upplevelsen av att det i varje fråga tycks vara viktigare att stå i motsats till Sverigedemokraterna än att föra en egen handelskraftig politik. Nåde den som från vänster till exempel vågar förespråka hårda insatser mot gängkriminaliteten.

Några fler exempel:

• Det individuella fokuset: Här har vänstern helt köpt etablissemangets resonemang. Låt oss ta klimatfrågan som ett exempel. Istället för att kräva politiska krafttag mot storföretagen, som skulle göra verklig skillnad, tycks det vara självklart att det är DU som ska rädda klimatet. Detta görs bäst genom att handla kravmärkta bananer, köra elbil och avstå flygresor. Samtidigt som kolindustrin i lugn och ro fortsätter skita ner vår jord för större vinster. Och våga inte ens tänka tanken på att boka en charterresa till Thailand eller Kanarieöarna.. Klassförakt och individualism hand i hand!

Vid årsskiftet beslutas om att avsluta exportkrediter till kol - innan dess hade en femdubbling skett! De tre största: Scania, Volvo Construction Equipment och Epiroc. (Foto: Swedwatch, Montage: VSBL)

• Yttrandefriheten: Förbud är för vänstern något bra, i alla fall då det handlar om att tysta oppositionella på högerkanten, vilket gjort dem blinda för att tystandet i framtiden även kan drabba dem själva om det liberala etablissemanget inte längre behöver använda vänstern som nyttiga idioter, eller om vi faktiskt skulle utgöra ett hot mot det rådande systemet. Att även politiska motståndare måste få höras och aldrig någonsin tystas ner borde vara en självklarhet!

"Att även politiska motståndare måste få höras och aldrig någonsin tystas ner borde vara en självklarhet!"

• Islamism och hedersförtryck: Att stå upp för vårt sekulära samhälle med principen om att religionen är en privatsak tycks inte intressera vänstern. Allra minst när det kommer till vår numera snabbast växande religion: islam. Gång på gång har jag sett hur vänstern ställt sig på de reaktionäras sida och emot de modiga kvinnor som utmanat det patriarkala förtryck som utövas i religionens namn, till exempel genom att vägra slöja eller bortgifte. Av rädsla att bli feltolkad, har vänstern inte vågat stå upp emot islamismen på samma sätt som man stått upp emot kristna fundamentalistiska abortmotståndare.
• Kriminaliteten: Att sitta i sina egen lugna och städade stadsdelar och hylla gansterrap framförd av gängkriminella, framburen som ”underklassens kultur” går bra. Samtidigt som den stora majoriteten skötsamma arbetare i de utsatta områdena är de som riskerar att hamna i korselden eller att få sin bil uppbränd ses som en petitess. Lösningen på gängproblematiken blir allt som oftast att bygga en till fritidsgård eller strö några futtiga kronor från kommunbudgeten till ett halvhjärtat integrationsprojekt.

"Gång på gång har jag sett hur vänstern ställt sig på de reaktionäras sida och emot de modiga kvinnor som utmanat det patriarkala förtrycket som utövas i religionens namn"

• Flyktingmottagande: En politik som går ut på att staten tar det fulla ansvaret för flyktingmottagandet. Ett värdigt mottagande utan långa handläggningstider och med tydliga krav på att lära sig svenska, arbeta och fullt ut bli en del av det svenska samhället borde vara en en självklar linje för vänstern. Tyvärr kommer den som påtalar detta eller om att allvarliga lagbrott borde innebära utvisning snabbt stöta på redan nämnda vänsterpoliser med rasist-kortet i högsta hugg. När liberaler talar sig varma för ett stort oplanerat flyktingmottagande applåderas detta av vänstern utan en tanke på att det på intet sätt har med humanism att göra, tvärtom handlar om att upprätta och cementera ett nytt låglöneproletariatet. Någon som kan städa villorna på Djursholm, eller jobba som barnflicka i Midsommarkransen.
• EU: Ännu en fråga där delar av vänstern slutit upp bakom liberala krafter och helt lämnat kampen för ett att Sverige ska lämna EU. Detta blev tydligt inte minst under Brexit som istället för att hyllas sörjdes och kritiserades av bl.a Jonas Sjöstedt

Vad hände med EU-motståndet?

Just nu formerar sig ett socialliberalt block bestående av V, MP, S och C samtidigt som den konservativa oppositionen med L, M, KD och SD svetsas samman. Att lägga sin tilltro till att någon av dessa grupperingar kommer föra en för folkflertalet fördelaktig politik vore ett stort självbedrägeri. Vad Sverige behöver är ett parti på socialistisk grund som alltid och överallt verkar mot nedskärningar och nedmonteringar. För arbete, välfärd och beredskap! Som törs stå upp mot gängkriminalitet, storfinansen, hedersförtryck och kvinnoförtryck. För trygghet, gemenskap, sekularism och jämställdhet. En politik som saknas i vårt politiska landskap.

Vilken slags vänster vill vi ha? Ingen tjänar något på att drömma sig tillbaka, men vill vi verkligen ha dagens "vänster"?

Omslagsbild: Vilse i Pannkakan (Foto: SVT, Montage: VSBL)