Samtidigt som MMRK - Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén där Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi är medlemmar försvarar IS-terrorister genom att benämna dem som "politiserade svenska muslimer som strider utomlands" väcker de enskilt åtal mot Ann-Sofie Hermansson för grovt förtal då hon i sin privata blogg kallat dem för extremister. Helene Bergman, journalist och författare, följde hela rättegången i tingsrätten på plats och skrev sedan boken "Den politiska rättegången, kampen om yttrandefriheten."

Vi ringde upp henne för ett samtal om hennes bok, om rättegången och hur hon ser på det som händer idag med koranbränningar och vår yttrandefrihet.

Berätta lite kort om dig själv

Jag är numera pensionär men har jobbat som journalist sedan 70-talet. Jag har också jobbat som lärare på folkhögskola. En period körde jag taxi, det var efter att jag kom tillbaka från Zimbabwe där jag jobbade som volontär i två år.

Jag har publicerat tre böcker. Den första var Med svärtad ögonskugga, den andra var Förortens Grupp 8. I Förortens Grupp 8 intervjuade jag framstående invandrarkvinnor i Sverige där jag bland annat tog upp frågan varför de flyttade hit. Det var för att de såg Sverige som ett av de mest kvinnofrihetliga länderna i världen och att Sverige kämpade mot hedersförtrycket. Senaste boken är Den Politiska rättegången som handlar om kampen för yttrandefriheten.

Dessutom har jag varit mycket aktiv i kvinnokampen. Jag var med och gjorde Sveriges Radios Radio Ellen som sändes på 80-talet. Vi intervjuade alla sorters kvinnor. Under den här tiden så förekom väldigt få kvinnor i radio. Jag bodde då i Västervik och åkte runt i länet och intervjuade kvinnor på landsbygden. Det var väldigt roliga intervjuer att göra.

Helene Bergman, författare till boken Den politiska rättegången

Din bok Den politiska rättegången handlar om rättegången mot Ann-Sofi Hermansson, Soffan kallad och då socialdemokratiskt kommunalråd, där enskilt åtal väckts mot henne för förtal. Bakgrunden var en film, Burka Songs 2.0, där Göteborgs kommun stoppade visningen då den stred mot kommunens demokratiska principer. Berätta lite om bakgrunden.

– Det var som jag också skrivit i boken. När jag blev inbjudet till Stadsbiblioteket i Göteborg för att prata om min bok Förortens Grupp 8 höll samtidigt Burka Songs 2.0 ett möte i salen bredvid. Då kände jag inte till filmen. Sedan ville de visa filmen på fler platser med efterföljande panelsamtal och då var det bara de som var för slöjor som skulle få delta. Det reagerade tjänstemän i Göteborg stad på. De sa att filmen fick visas men i opartiskhetens namn ville de också ha deltagare i panelsamtalen som pratade emot slöja. Burka Songs 2.0 ville inte ställa upp på det, de började protestera och tog kontakt med tjänstemännen. Före detta socialdemokratiska kommunalrådet Ann-Sofi Hermansson skrev på sin privata blogg att tjänstemännen agerat helt rätt och försvarade deras beslut. Om det är så att vi ska visa Burka Songs i våra lokaler så får de också ha med de som är emot slöjan i kommunen. Och det ville man inte. Hon kallade också Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi för extremister. Vi vill inte ha några extremister i våra lokaler.

– Det hör till saken att de här två hade åkt runt i Göteborg och hållit massor med föredrag och fått mycket kommunala pengar för att propagera för det de står för. Så vi ser ju extremism i bakgrunden. De fick hjälp av GP:s kulturchef Björn Werner som tyckte att politiker ska inte bry sig om kulturen utan kulturen ska få agera fritt inom det kommunala. Då kom uttrycket att det ska vara armlängds avstånd. Han skrev ett antal artiklar i GP och Soffan svarade på sin blogg. Det blev en debatt dem emellan.

Det var då Fatima och Maimuna började använda det som kallas för Lawfare, att man använder det juridiska systemet för att få ut sitt budskap. Och anledningen var som Ann-Sofi Hermanssons advokat sa, att man ville stoppa henne. Man ville skrämma henne till tystnad och därför startade de den här tingsrättegången som jag skildrar i boken Den politiska rättegången, kampen om yttrandefriheten.

Jag gick på rättegången både som åhörare och journalist. Först skrev jag om den i min blogg, Kärringbloggen. Men så blev det en bok också.

Filmen Burka Songs 2.0 handlar om att regissören Hanna Högstedt skulle klä sig i burka och gå på Champs Elysée i Paris sjungandes den franska nationalsången. Tanken var att hon skulle bli gripen av fransk polis då burka är förbjudet i Frankrike. Detta skulle då filmas. Men inget hände och filmen blev istället en diskussion om rasism. Alla som får uttala sig i filmen hävdar att det är rasistiskt att inte vilja att kvinnor ska få bära burka. Alla som är kritiska till islams syn på förhållandena mellan män och kvinnor stämplas som rasister. Och några motargument finns inte med i filmen.

Kan du kort berätta vad boken handlar om?

– Boken visar att det inte är fråga om en brottmålsrättegång utan en politisk rättegång. I stämningsansökan yrkar Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi genom sitt ombud att Ann-Sofie Hermansson fälls i första hand för grovt förtal, i andra hand för förtal. Ombudet skriver att ”Motivet för brottet har bland annat varit att kränka målsägandena på grund av deras trosbekännelse.” Rättegången utvecklas till en renodlad politisk rättegång. Det är inte gärningen som kommer att diskuteras utan åsikterna.

I förhören använder de två kvinnorna ofta orden feminism, mänskliga rättigheter, muslimers rättigheter, rasism, utanförskap, segregation. De beskriver det västerländska samhället som ett samhälle med en förtryckande makt med förtryckta offer. De poängterar och trycker på sina roller som offer.

– ”Att pressa till tystnad” är ett blogginlägg som Ann-Sofie Hermansson skrev några dagar innan stämningsansökan lämnades in och delar av det kommer användas till hennes försvar. Här skriver hon om Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK, i vilken både Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi är medlemmar. Den har av polis och terrorexperter associerats till Muslimska brödraskapet, extremistiska personer och odemokratiska organisationen.

– ”Göteborgs Stad ska inte samarbeta med verksamheter som vi inte kan vara säkra på ställer sig bakom demokrati och mänskliga rättigheter” skriver Ann-Sofie Hermansson och vidare att MMRK, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi benämner terrorister som ”politiserade svenska muslimer som strider utomlands.”

Ann-Sofie Hermansson. Foto: Wikipedia Creative Commons/ Astrid Eriksson Tropp

– Ann-Sofie Hermanssons försvarare är Allan Stutzinsky. I sin slutplädering säger han att Doubakils och Abdullahis motiv för åtalet inte handlar om att de är upprörda för att kallats extremister. De vill störa och om möjligt hindra en diskussion om islamism. Han säger bl.a: ”Om enskilda åtal för förtal, beroende på hur en politisk diskussion har förts, skulle vinna någon form av framgång, då har en farlig väg beträtts. De små stegens tyranni är den väg som ofelbart ledet till diktatur.”

– Domen frikänner Ann-Sofie Hermansson för förtal. ”Inom ramen för den vidsträckta yttrandefriheten som utgör grundvalen för ett demokratiskt samhällsskick har det varit försvarligt för Ann-Sofie Hermansson att lämna uppgifterna. Ann-Sofie Hermansson har haft skälig grund för uppgifterna. Åtalet ska därför ogilla i sin helhet.”

Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi överklagade domen men även i hovrätten friades Ann-Sofie Hermansson.

Rättegången handlade ytterst om yttrandefrihet. På din blogg skriver du att ”varje medborgare och även utlänningar som befinner sig i Sverige har rätt att fritt uttrycka sig i tal, skrift, bild eller på annat sätt.” Hur ser du på den och diskussionen om att förbjuda koranbränningar?

– Yttrandefrihetslagen har ju kommit till för att staten inte ska kunna förfölja medborgaren men istället har vi fått en slags folkdomstolar. Vanliga människor anmäler andra människor. Vi får en civil tystnadskultur. Det visar sig t.ex med att socialtjänsten inte vågar anmäla brott inom sociallagen.

– Historien visar ju att det inte bara handlar om att bränna en koran. Det handlar också om satirteckningar, Jyllandsposten, Lars Vilks, Charlie Hebdo och böcker, Salam Rushdie. Nu får vi se imamer och religiösa samfund på besök på Rosenbad och Tobias Billström. Tobias Billström som ursäktar sig och Sverige och fördömer koranbränningarna. Vi får se hur regeringen fjäskar för religiösa diktatorer från länder som Turkiet, Iran och Irak. Det är patetiskt. Jag är besviken på journalisterna som inte vågar ställa de svåra frågorna. Att till imamerna säga att ni är upprörda över att koranen bränns, men vad säger ni om att kvinnor förföljs, piskas, fängslas för att de inte bär slöja, för att de är otrogna sin man osv.Vår yttrandefrihet är skör och behöver dagligen försvaras. Allan Stuzinsky, Ann-Sofie Hermanssons försvarare, menar att det är just där lättkränktheten är som störst, som yttrandefriheten behövs som bäst.

Hur ser du på lagen om hets mot folkgrupp.

Den kom från början till som en lag för att skydda judarna efter andra världskriget. Men nu kan lagen användas hur som helst. För mig är en folkgrupp tex samer, svenskar, etiopier, somalier, tyskar, judar osv. I Sverige finns riksföreningen Afrosvenskarna där alla från Afrikas olika länder räknas in. Är det då också en folkgrupp? Frågan är om inte den här lagen ger mer problem än nytta då den är så godtycklig.

Det är en lag som kan användas för att tysta andra människor. Hets beskrivs i lagen att visa missaktning och den skiljer på sak och person. En folkgrupp kan t.ex grunda sig på etnicitet, hudfärg, nationellt ursprung, religiös tro. Den är luddig och var går gränserna för vad som är tillåtet eller inte.

Jag tänker på det engagemang du på 70- 80-talet hade för kvinnokampen. Hur ser du på feminismen idag?

– Vår kvinnokamp handlade om att få lika ansvar och lika möjligheter som männen hade. Vi pratade om jämställdheten. Den feminism som finns idag motsvarar tyvärr inte det vi kämpade för. Metoo är jag kritisk mot. Metoo startade ungefär samtidigt som min bok Förortens Grupp 8 kom ut där de intervjuade kvinnorna pratar om hedersvåld och förtryckta invandrarkvinnor som slängdes ut från balkonger. Sedan kom Metoo och tog över hela den debatten. Jag är väldigt dubbel när det gäller Metoo. Jag tycker den tog över och jag tycker att den landade fel i och med att man anklagade män för sexuella trakasserier eller våld som inte stämde sedan. Media kollade inte källor, man använde anonyma anmälningar och därför blev väl inte Metoo vad man förväntat sig. Samtidigt tror jag att på arbetsplatserna har man uppmärksammat problemet och det kan jag säga att det var bra.

– Kvinnokamp innebar ju att den skulle göra kvinnor starka och stolta och våga säga ifrån. Och nu tycker jag att feminismen här handlar mer om att kvinnor blivit offer. Det är väldigt mycket offertänkande. Där känner jag inte igen mig. Kvinnor måste lära sig att ta för sig.

Länk till kärringbloggen

Omslagsbild: Wikipedia, Creative Commons, Sveriges Rikes lag