(Montage: Ulf Nilsson på Byggnads kongress 2018/Godisfabriken (Gävle) pressbild 2020)

Så hände det igen. Skanska sparkar 27 av sina yrkesarbetare. Denna gången i Uppsala. Inom pendelavstånd har företaget ett storbygge. Men där har istället ett lettiskt byggbolag med rykte om sig att betala låga löner och slarva med säkerheten tagits in.

Att stora och medelstora byggföretag säljer ut jobb och sparkar sina egna anställda är inget nytt. Trenden är tydlig. Byggbolagen utnyttjar skamlöst det smörgåsbord av möjligheter som EU-medlemskapet och Sveriges, jämte detta, extremt frikostiga regler för arbetskraftsinvandring ger dem. Skanska själv minskade under perioden 2013-2019 från 5700 till 3400 egenanställda yrkesarbetare i Sverige.

Anders Danielsson, Skanskas VD hade ersättningar för 2020 på 34 miljoner kronor. (Foto: Skanska/pressbild)

Sakta men säkert förslummas branschen. Inhemsk arbetskraft trängs undan liksom de seriösa byggföretag som försöker följa spelreglerna. Löner och villkor dumpas och ren människohandel med arbetare som lever under slavliknande förhållanden blir allt vanligare. Även rent kriminella grupperingar slår mynt av det kaos som uppstått. Vem som förlorar och vem som vinner är tydligt. Det är ingen tillfällighet att Skanskas VD Anders Danielssons ersättningar för 2020 landande på 34 miljoner kronor.

De många uppsägningarna stämmer illa med den goda byggkonjunktur som rått tills nyligen.

Arbetsgivarna påstår att det saknas arbetskraft och kompetens när de anlitar utländsk arbetskraft och utländska företag. En myt, men den hotar att bli sann. Samtidigt som inhemska arbetare trängs bort struntar företagen i återväxten inom branschen. Killar och tjejer som går yrkeslinjerna på gymnasiet får inga praktikplatser och än mindre lärlingsanställningar.

I Göteborg pågår t.ex. det stora infrastruktur-projektet Västsvenska paketet med den omstridda tågtunneln Västlänken som enskilt största del. Här har både Peab, NCC och Skanska vunnit stora entreprenader. Men arbetskraften hämtas från andra delar av världen. När Marieholmstunneln under älven gick in i sitt mest arbetskraftsintensiva skede var cirka 60 olika bemanningsföretag från olika länder engagerade . Till bygget kring centralstation har NCC kontrakterat det turkiska bolaget Sitar. Som mest räknar dessa med att ha 250 arbetare på plats. När ombud från Byggnads gjorde en kontroll på deras byggarbetsplats frågade den turkiska platschefen dem, med illa dold ironi, om de inte var rädda för att mycket yrkeskompetens snart skulle saknas i Sverige.

Västlänken vid Göteborgs central ( foto: Mbargo/Wikipedia)

Vid offentliga projekt som dessa forsar skattemedel ut ur landet. Samtidigt blir svenska byggnadsarbetare utan jobb. Arbetslösheten närmar sig nu snabbt 10 % inom byggfacken. Låglönekonkurrens och Corona är en giftig brygd. Dessutom kunde många andra inom landet, som nu går sysslolösa eller hoppar mellan olika otrygga jobb, fått chansen om de fick rätt utbildning

Fackens strategi, att på olika sätt försöka påverka bolagen att följa EU:s utstationeringsregler och betala något som liknar avtalsenliga löner, känns mer och mer som att ösa vatten med såll. Kryphålen är många och möjligheten att kontrollera små. Särskilt som flera av både de utstationerade och de EU-medborgare som sökt sig hit för egen maskin inte vågar, eller vill, knorra. Flera är rent av nöjda med löner som ändå är avsevärt högre än hemlandets. De som rekryteras eller luras hit från länder utanför EU, går helt under radarn.

Problemet måste angripas på många sätt och från alla håll. Politiskt och fackligt. Alliansens och Miljöpartiets lag om arbetskraftinvandring från 2008 skall bort. Arbetsmarknaden måste regleras efter behoven och tillgång till arbetskraft i landet. Inte styras efter vad som ger mest pengar till företagen. En sådan prövning borde också begränsa arbetskraftsimporten inom EU. Då skulle lika lön för lika arbete bli möjligt.

Vad sägs om denna anekdot ur verkliga livet:

Tunnelbygget vid Korsvägen är ett avsnitt i Västlänken. Lagbasen är av den gamla stammen. När bygget skulle starta samlade han sitt lag och konstaterade torrt.” - Nu är detta min tunnel och här kommer ingen in som inte är med i facket.”

Visst var situationen speciell. Det var (ovanligt nog) den inhemska besättningen som var i majoritet och utsåg lagbas. Grupper med egna villkor som jobbade parallellt med samma saker tilläts inte. Men det är väl så det ska vara? Kanske var detta ett sätt att hitta tillbaka till det självklara löftet att ingen ska behöva eller tillåtas sälja sig till lägre lön och sämre villkor än vad som är överenskommet?

Nackhåren reser sig kanske på de som är skeptiska till det svenska facket och enbart ser det som en tandlös koloss med pampvälde. Och visst är det beklämmande att förbundsledningar tjänar både dubbelt och ibland ännu mer än medlemmarna. Ett påfund som gör dem till en del av det socialdemokratiska toppskiktet och garanterar att all kritik stannar vid ord.

Men än så länge är denna organisation vad vi har att förhålla oss till på basplanet för ett gemensamt försvar av våra villkor. Att bara låta kollektivavtal, skydd och andra lagar och regler förångas, för att ersättas av kaos och individuell panik, får inte vara ett alternativ.