”Var kommer barnen in?’ – den fina 80-talslåten ekar i huvudet när jag läser Lars Åbergs svidande uppgörelse med det nya osamhälle som vi och våra folkvalda låtit växa fram. Hans debattbok ’All inclusive’ bärs av ett glödande patos för just barnen – de som längst kommer att få leva med följderna av vad vi nu ställer till med. Framställningen är rik på faktafibrer, och författaren tar oss med på en drabbande resa genom Sverige.”skrev Niklas Törnlund, poet och författare, om Lars Åbergs bok ”All Inclusive” som är den sista i en trilogi. ”Framtidsstaden” kom först och året efter ”Landet där vad som helst kan hända.”

Men redan flera år tidigare skrev Lars Åberg tillsamman med Eduardo Grutsky boken ”Heder och samvete”. De skrev om multikulturalism – när man gör politk av mångkultur – när man behandlar medborgare med icke-svensk bakgrund efter särskilda måttstockar och inte kritiserar det i religionen eller kulturen som strider mot mänskliga rättigheter. Jag ringde upp Lars Åberg för ett samtal och min första fråga blir om det har skett någon utveckling, positivt eller negativt sen de skrev den här boken?

– Det finns en större medvetenhet om hederskultur och vad den står för. Många av de som på den den tiden förnekade eller tvivlade på existensen av en hederskultur har blivit tvungna att tänka om. Även om det fortfarande finns dom som tycker att det på något märkligt sätt är utpekande eller stigmatiserande eller rent av rasistiskt att prata om detta som en specifik kultur eller specifikt tankesystem. Däremot går det väldigt långsamt när det gäller lagstiftning, när det gäller att bekämpa hederskulturen. Ett annat problem är de stora grupper som kommit de senaste tio åren från länder där hederskulturen är dominerande och det har lett till att fler människor i Sverige blivit en del av hederskulturen. Det är ju en väldigt negativ utveckling. De uppskattningar som gjorts visar att barn och unga som växer upp i en hederskulturell miljö i Sverige successivt har ökat.

Är det så att många av de som kommer till Sverige nu ännu mer hamnar och lever i ett parallellsamhälle och på så sätt förstärker sina traditioner och hederskultur när de kommer hit?

– Det är svårt att entydigt säga att det är så. Men parallellsamhällena har ju blivit mer parallella. De har blivit fler, de har blivit starkare och deras institutioner har under de här åren också blivit starkare. Det har blivit enklare i dag att leva i ett parallellsamhälle med tex hederskulturella normer än det var tidigare. Nu har du i ett parallellsamhälle stöd både i form av människor och släktingar som bor där men också av de institutioner, både religiösa och sekulära, som har växt upp och som stödjer det här tänkandet.

I boken Framtidsstaden skriver du att mångkultur betyder i praktiken alldeles för få möten och alldeles för många parallella småfurstendömen.

– Det är väl en fortsättning på den tanke som vi hade i boken Heder och Samvete. Mångkultur är ett jättekonstigt ord. Det känns inte riktigt som svenska. Det som avses med det är någon slags kulturblandning, alltså idealbilden och den idealistiska föreställningen att människor blandas över kulturella gränser vilket de naturligtvis gör många gånger. Men när mångkulturen blir en politiserad dogm så har vi kallat den mångkulturalism eller multikulturalism. Multikulturalismen säger att alla kulturer är lika mycket värda, inte att alla människor är lika mycket värda. I princip så kan man inte ha några synpunkter på andra kulturer för då blir man någon form av kolonial betraktare. Det har ju lett till, inte minst i Sverige, att inte vilja lägga sig i utan istället har man under väldigt lång tid gett stöd till föreningar, församlingar, institutioner som stödjer det här separata parallella livet. Och det har man gjort i namn av integration och mångkultur. Man har sagt att man vill att alla ska leva tillsammans med likartade värderingar med stor tillit men i praktiken har man splittrat samhället med det här stödet till värderingar och kulturer vars innehåll strider mot det som vi tycker är ett rättvist, jämlikt eller jämställt — vilket positivt ord man vill använda — samhälle. Och så har vi med samhällets, med statens och kommunernas stöd byggt parallella samhällen och kulturer som inte alls vill blandas med den inhemska kulturen. Som jag ser det ligger det ett ganska stort hyckleri bakom den här politiken när man har försökt vända sig till nya väljare och få dom att stödja det egna partiet. Framförallt socialdemokratin men även andra och det har man gjort till priset av ett alltmer uppdelat samhälle där man också har gett ekonomiskt stöd till dom som vill separera sig från det svenska och svenska värderingar om vi nu talar om det som svenska värderingar. Det är ett grundläggande demokratiskt perspektiv där tex. hedersförtryck står i stark opposition mot detta.

I boken All Inclusive läser jag att multikulturalism betyder att man jämställer alla kulturer, ingen är mer värd än någon annan. De som invandrar ska därför få ekonomiskt och moraliskt stöd för att behålla sitt lands kultur och på det sättet motverkar den svenska inrikespolitiken sin egen vilja till att integrera dem.

– Jo men så är det ju. Man har i femtio år pratat om integration men i praktiken har mycket av det istället stimulerat segregation. Man kan kalla det hyckleri eller tala med kluven tunga men det har varit ett falskspel. Jag tror inte det ligger någon konspiration bakom utan många gånger handlat om omedvetenhet, politiskt socialt, kulturellt och man tror att man har gjort något gott när man i själva verket har stimulerat något som varit destruktivt.

Flera nya grupper har lagts till i diskrimineringslagen och du frågar lite provokativt om de som inte nämns då får diskrimineras.

– Det är lite polemiskt. Grupp efter grupp har lagts till genom åren och till slut blir det väl lika bra att säga att ingen får diskrimineras, punkt slut. Det som sticker i ögonen mest är det här med religionen, att den har ett särskilt skydd. Det baserar sig på någon föreställning att religiösa övertygelser skulle ha etts högre värde, sitta djupare in i själen än andra ideologiska övertygelser. För mig är religion en form av ideologi, ett tankesystem, ett moralsystem. Ett sådant kan ju vara väldigt sekulärt också. Man kan vara lika övertygad kommunist eller moderat eller vad som helst som att man är övertygad pingstvän eller muslim.

Klädkoder på offentligt anställda. Här vill du se förbud mot alla religiösa och politiska symboler.

– Det är väl i linje med det jag sa innan, att jag tycker att det finns ingen anledning att särbehandla religion och speciellt inte i ett land som är så pass sekulärt som Sverige. Jag tycker inte man ska tassa på tå just för religionen. Religionen när den är organiserad som exempelvis inom kristendom och islam är då också en maktinstitution. Som missionerande religioner som båda dessa är så vill de påverka samhället. Det handlar för kyrkan och moskén inte bara om den privata tron utan om att påverka tänkandet, värderingarna, moralen i ett samhälle. Och då jämställer jag dom med andra ideologiska markeringar. När man exempelvis kommer till sjukhuset ska man inte behöva möta en sjuksköterska eller läkare som har partipolitiska symboler på sig. Det gäller i skolan, i all offentlig verksamhet. Här ska finnas en neutralitet och av det följer att jag tycker det är fullständigt oacceptabelt att man har lärare eller förskollärare som har hijab eller annan religiös klädsel på sig. Skolan, vården och en rad skattefinansierade verksamheter ska vara neutrala men sen så får människor tycka vad de vill.

Du har skrivit mycket från Rosengård, om de miljardinvesteringar som gjorts. Renovering av bostadshus, kulturhusbidrag, sporthallsbyggen, extra pengar till skolan, arbetsmarknadsinsatser och vuxenutbildning för att nämna några. Varför har då så lite blivit bättre?

– Det är den stora frågan man måste ställa sig, varför har det inte blivit bättre när man satsat så mycket? Det handlar ju om hur många miljarder som helst som gått till det vi kallar förortsområden eller miljonprogramsområden och det har hållit på ända sen 70-talet. Redan när man byggde dessa områden förutsåg man att det skulle kunna bli problem där. Och det var då man satsade på fritidsgårdar och fältassistenter. En rad investeringar gjordes och sen har det rullat på. Nånting i det här systemet är fel. Dels är det självgående, att man sätter igång något och så ger det inga bra resultat och då måste man skjuta till ännu mer pengar. Men det måste finnas ett tankefel och ett organisatoriskt fel här någonstans. Samtidigt har det blivit så att många områden i Sverige som mycket sammanfaller med polisens lista över utsatta områden blir mer och mer avskilda från samhället, nästan som reservat till stor del finansierade av det omkringliggande samhället. Många människor lever på bidrag, skolorna får extra anslag. Eleverna i Rosengård får dubbelt så mycket pengar som eleverna i medelklassområden. Det är direkt felaktigt att säga, nästan propagandistiskt, att det inte har satsats i de här stadsdelarna. Den här förändringen mot ett parallellt samhälle har på något sätt skett medan hela samhället har stått och tittat på och dessutom skjutit till pengar. Vid någon tidpunkt inställer sig frågan hur mycket integration som de här människorna i de här bostadsområdena själva önskar sig. Det kan ju vara så att man ändå är ganska nöjd. Man lever ändå på en ekonomisk hyfsad nivå och med den kultur man känner igen från det gamla hemlandet och med institutioner som man känner sig bekväm med. Det är den situationen som har etablerats i Sverige och som är skadlig och destruktiv och som får alla möjliga negativa konsekvenser från kriminalitet till alla barn som lämnar skolan utan att ha lärt sig särskilt mycket.

Hur kommer man åt det?

– Varje gång man tänker på detta så måste man på något sätt börja med barnen och med skolan. Det kommer ibland förslag att man måste gå två år i samma klass. Man måste acceptera att förutsättningar för barn som inte pratar svenska är annorlunda, att de kanske behöver mer tid. Man måste göra skolorna mindre, inte bygga skolor som är som stora fabriker. All logik säger att det blir svårare att se varje elev, att se varje individ som springer i korridorerna. Det kanske är så att om man skulle göra en riktigt stor satsning i samhället så skulle man bygga tusen småskolor istället och att de första åren var nivågrupperade så att de som inte behärskar språket verkligen får en chans att lära sig det på riktigt och sen komma ifatt. Man får inte överdriva förmågan hos de som har kommit nyligen eller som inte pratar svenska hemma att ta del av undervisningen. Vill man skapa någorlunda jämförbara förutsättningar för barn så måste man ju också ta hänsyn till att de är olika och att deras förutsättningar faktiskt är olika. Annars bygger man in de här skillnaderna i systemet och då får man en stor grupp barn och en växande grupp barn som inte hänger med i skolan och som kommer lämna skolan utan betyg och utan kunskap. Det är det som pågår idag.

Egentligen borde man väl starta redan i förskolan?

– Om alla barn ska lära sig svenska och börja skolan med någorlunda lika förutsättningar så måste man börja i förskolan och då måste man få in de små barnen där. Det finns en föreställning att man först måste lära sig sitt modersmål riktigt ordentligt innan man kan ta till sig ett nytt språk, i det här fallet svenska. Det hänvisas till att forskningen här är överens. Men det är bara i Sverige som forskningen är överens har jag upptäckt när jag kollat. För femton år sedan startade man arabisktalande grupper på flera förskolor med arabisktalande personal. Där sköt man upp det svenska språket eftersom barnen pratade arabiska både på förskolan och hemma och plötsligt stod de utanför skolporten och skulle in i den svenska skolan. Säkert en välmenande tanke bakom men också negativ. I Danmark har man länge haft tanken att få föräldrar att placera sin barn i förskolan tidigare så att de får kontakt med danska barn och danska språket. Goda erfarenheter finns bl.a från Köpenhamn där tex en rektor på en skola krävde att för att börja i hennes skola måste småsyskonen börja på en dansk förskola. Om föräldrarna ville att barnen skulle ha en chans i Danmark så måste det bli på det här sättet, punkt slut.

– Det kan säkert översättas till många andra områden. Man har varit så himla ängslig att knacka hårt på dörren eller stöta sig med föräldrarna så man har hellre låtit barnen leva i sitt eget universum och då har man ju också bidragit till parallellsamhället.

Har det skett något uppvaknade bland politiker, tjänstemän, lärare, förskollärare…

– Jag tror att det går åt ett mer realistiskt håll men det finns ett motstånd, inte minst i myndighetsapparaten, att göra förändringar. Det är så många som sitter på olika positioner som har investerat så mycket i sin karriär i de här tankarna om multikulturalism och det blockerar nytänkande. Men debatten ser annorlunda ut idag.

I boken All inclusive intervjuar du Mariet Ghadimi som då var verksamhetschef på TRIS (Tjejers rätt i samhället). Hon pratar om barns ofrihet, att om man socialiseras in i ofrihet får det konsekvenser.En konsekvens är att den kognitiva utvecklingen stannar upp. Man klarar inte att göra det som samhället förväntar sig av en person i en viss ålder. Den fria tanken existerar inte. Och hon slutar med att säga att om man har 100:- i skattemedel ska man satsa 99:- av dem på morgondagens föräldrar. Du skriver i samma bok om ett barnens miljonprogram. Berätta om det. Är det möjligt, går det att förverkliga?

– En lätt utopisk tanke. Första miljonprogrammet var när vi byggde en miljon nya lägenheter på 60-70 talet. Andra miljonprogrammet menar jag har varit det här bidragssystemet som framförallt har hamnat i det första miljonprogrammet . Man har låst fast väldigt många människor i ett bidragsberoende istället för att se till att de har blivit en del av samhället och kunnat ta egna initiativ och komma ut på arbetsmarknaden. Det har varit alldeles för lätt att hamna i den här rävsaxen att sitta i det gamla miljonprogrammet och bli finansierad av det andra miljonprogrammet. Då menar jag att då får man ta konsekvenserna av det och att det är barnen som man måste göra något åt, att de får andra förutsättningar och att de blir en del av samhället, att de får den kunskap de behöver. Det klarar det svenska samhället inte av idag. Det är en alldeles för stor del som växer upp som hamnar vid sidan om och det innebär ju inte att alla blir kriminella. Men de får inte utveckla sin fulla potential, de har inte den friheten som TRIS pratar om. Ett tredje miljonprogram skulle innebära en total mobilisering för att ge barnen bästa möjliga uppväxt. Det inkluderar förskola skola men också stadsmiljön där många växer upp. Hur ser den ut, var kan man leka när städerna förtätas och trafiken drar fram . Det finns en mängd områden där man borde tänka annorlunda. Man borde hela tiden ställa frågan vad får det här beslutet för konsekvenser för barnen, för de minsta barnen. Det hon säger, som du citerar, är oerhört centralt. Barn måste, deras tankeverksamhet måste stimuleras, de måste ha en fri tanke istället för att skolas in i ett ofritt tankesystem.

Vi har fått ett nytt parti, Partiet Nyans?

– Det är ett parti som vill slå mynt av att vi har ett parallellsamhälle. Det bor många, alldeles för många, människor idag som tycker ganska illa om det samhällsskick och de värderingar som som dominerar här. De är tillräckligt många för att det ska gå att bygga upp någon form av parallell struktur i form av ett parti. Det började med att man skapade en misstänksamhet mot det svenska samhället genom kampanjen mot svensk socialtjänst när man påstod att den stjäl muslimska barn lite hipp som happ. Hela det partiet odlar de här föreställningarna som också existerar på basplanet i delar av Sverige och som är en misstänksamhet och en misstro mot Sverige och som också görs av religiösa föreställningar. Partiet Nyans är ju ett religiöst parti, en del av en muslimsk väckelse eller muslimsk mission.

Just nu är det svårt att veta hur man ska bemöta dem. Det är bråk inom partiet, om vem som ska få makten, som ska få styra. Man måste bemöta alla de galna påståenden de kommer med men samtidigt väga det mot hur mycket uppmärksamhet man ska ge dom. Men man kan inte låtsas som att de inte finns utan påstår de att svenska samhället stjäl muslimska barn måste man bemöta detta. Då räcker det inte att sitta i en TV- soffa utan man måste gå ut på basplanet och möta de människor som tror att det är sant. Efter valet tror jag nog att åtminstone socialdemokraterna har insett det. Partiet Nyans får man hålla ögonen på på samma sätt som man måste göra med moskéer och deras finansiering och de extrema grupper som på olika sätt driver propaganda i Sverige.

Det sägs ofta att Sverige är strukturellt rasistiskt men du pratar om strukturell välvilja istället?

– Efter-andra världskriget återhämtade Sverige sig snabbt och blev ganska snabbt en industrination och välfärdsstat. Vi blev tidigt en biståndsnation. Men biståndet var inte bara nödbistånd som tex att gräva brunnar utan också stödja kvinnor och barn och det handlade bl.a om barnbegränsning för att kvinnorna skulle få ett bättre liv, komma ut och tjäna egna pengar. Men sen när människor kommit till Sverige från de här länderna har vi mycket svårare att säga att det kanske är bra att inte ha nio barn eller att det är bra att mamman kommer ut och lär sig svenska och inte bara sitter hemma. Den svenska inrikesbiståndspolitiken har varit väldigt försiktig här och inte levt upp till den självbild som vi har haft internationellt. Jag använder ofta begreppet den strukturella välviljan som jag tycker täcker in det svenska förhållningssättet. Jag är skeptisk till att vi har strukturell diskriminering eller strukturell rasism i Sverige, däremot har vi en väldigt stark strukturell välvilja som har byggts in i systemet därför att vi vill stödja människor som har det svårt men baksidan har blivit att vi inte lagt oss i hur de beter sig. Vi har inte ställt några krav och om de ger uttryck för värderingar eller handlingar som vi i grund och botten ogillar så har vi inte velat eller vågat säga till eller markera varvid tycker om det.

– Vi har naturligtvis rasister och folk som bär sig illa åt. Men om man pratar om strukturell rasism måste man kunna peka på att den sitter inbyggd i systemet och i strukturerna och det är då någon som fattat beslut om de här strukturerna. Strukturerna är ju samhällets kitt. Det är myndigheter, det är den dagliga utövningen i olika institutioner, i skolor osv och jag tycker inte att det här finns en strukturell rasism. Däremot finns det en välvilja som bottnar lite i offerperspektivet, att man ser på människor som kommer hit lite bakvända, inte lika moderna som oss. Och därför måste vi hjälpa dom, stödja dom även på ett sätt som kanske inte är nödvändigt och det är ett lite nedlåtande synsätt. Är det något som är typiskt för Sverige när det gäller strukturer är det att vi byggt in välvilja och någon slags offerkultur i systemet och i strukturerna.

Jag tackar Lars Åberg för ett givande samtal. Om ni inte har läst böckerna om Landet Sverige så gör det.

Om du vill läsa mer om Lars Åberg och om hans böcker hittar du hans hemsidahär