Vi är väl många som glatts och deppat med det svenska handbollslandslaget i hemma-VM. Albin Tingsvall, tidigare landslagsspelare, skrev 2018 boken Allt jag förlorade genom att vinna och samtalar här med Ulf Johansson kring elitidrottens fram- och baksidor.

Lyssna på hela intervjun här:

Handboll har ju varit din sport och jag har varit en av dem som har suttit på nålar och följt landslaget. Men det gick som vanligt. Danskarna vann. Du har skrivit en bok med en märklig titel, men du kanske ska presentera dej. Vad har du med handboll att göra då?

-Jag har väl ganska mycket med handboll att göra, säger Albin Tingsvall. Jag började spela handboll redan som barn och det tog mig hela vägen via ungdoms spel i Bjärnum, sedan till Åhus och en snabb sejour i Kristianstad innan jag hamnade i Hammarby hos de regerande svenska mästarna som de var då, strax efter gymnasiet och sedan hade jag en lång och framgångsrik elitkarriär får man väl säga i åtta år. Jag spelade i Hammarby. Jag spelade i Lugi och spelade en kort sejour i tyska Flensburg när de var regerande Champions League-mästare och jag spelade i landslaget lite från och till. Så jag har väl gjort det mesta man kan göra inom handbollssporten helt enkelt.

-Jag har tänkt boken, som en granskning av elitidrotten inifrån kan man säga, säger Albin Tingsvall.

Men då är du ju väldigt framgångsrik och då skulle du väl inte skriva en titel som Allt jag förlorade genom att vinna. Eller?

Precis, nej, det är väl många som har kommenterat den titeln just att den har varit ganska uppseendeväckande och många tyckte den var bra. Att man har hajat till lite. Jag tänker att den vanliga berättelsen, vi hör från sportens värld, är ju ofta just någon sorts framgångshistoria, som handlar om hur bra och hur härligt allting är med att vinna matcher och ha en framgångsrik karriär.

Och det har jag också tyckt, absolut, men jag vill också visa på någonting annat. Jag ville försöka nyansera den bilden.

Det kostar också någonting att ta sig till toppen och vinna helt enkelt. Så det finns förluster där också. Det var det jag ville belysa.

Och då menar du inte bara fysiskt? Jag kommer ihåg att du skrev lite om ett träningsläger i Hammarby. Blodsmaken i munnen.

Ja, precis, vi hade ett ökänt helvetets läger i Hammarby som var mycket omskrivet just för att det var väldigt, väldigt hårt och väldigt mycket träningspass. Men det är inte bara det jag menar, jag pratar mer om psykologiska aspekter kanske. Jag har ju parallellt med min karriär utbildat mig till psykolog och jobbar idag som psykolog, så det är väl främst med de ögonen jag har tänkt boken, som en granskning av elitidrotten inifrån kan man säga.

Och då finns det ju många exempel. Och det där träningslägeret är ju ett exempel där man kan fundera på hur genomtänkt var det här egentligen? Var det här verkligen bästa sättet att köra en försäsong? Eller gjorde vi bara så för att det var gammal vana och idrotten är full av just gammal vana och saker som man gör för att man alltid har gjort så?

Vad är ditt svar idag då?

Jag tycker väl att det finns många saker man kan förändra. Det är många saker man kan göra annorlunda inom idrotten och det har ju också börjat hända lite saker. Man lägger väl lite mer krut på pedagogik och ledarskap, på att vetenskapligt förankra de metoder man använder inom idrotten.

Men det finns fortfarande mycket kvar att göra både på elitnivå och även med barn och ungdomsidrotten eftersom den ofta inspireras av elitidrotten, på gott och ont. Det är ju helt väsensskilda verksamheter, så ibland får det lite dåliga konsekvenser.

Man kan tydligen inte leva ett liv och vara handbollsspelare. Det verkar väl lite märkligt, det måste väl dra ner prestationerna på planen också?

Ja, jag tänker också så. Idrotten och elitidrotten har ju ett väldigt starkt allt eller inget tänk.

Antingen så satsar du fullt ut på det här 100 % eller så gör du det inte alls. Man har väldigt svårt för de här mer nyanserade lösningarna, som jag tror hade varit mycket bättre för många spelare.

Jag avslutade min karriär ganska ung, då jag var 26, 27 år när jag var färdigutbildad psykolog. Jag hade då samtal med min tränare i Lugi, Tomas Axnér, där han försökte hitta den här typen av lösningar, vilket jag tycker var väl hedervärt. Han sa ja, men du kan ju bara spela hemmamatcher eller att du tränar tre dagar i veckan och sen gymmar du själv liksom, han försökte rucka lite på de väldigt, väldigt fasta normerna som finns för hur man ska göra det.

Så jag tror väl att det ändå är på gång att hända. Jag tänker inte minst på äldre spelare. Det är ett utmärkt sätt att kunna förlänga karriären till exempel. Du håller längre och du kan börja etablera ett liv utanför idrotten och du kan börja förbereda den övergången.

Och samtidigt tror jag absolut att en erfaren spelare kan klara sig på mindre organiserad träning, för att man kan leva på andra kompetenser.

I boken skriver du också att det höll på att gå åt helvete med ditt förhållande just på grund av de här kraven.

Ja, det höll väl aldrig på att gå åt helvete, det ska jag inte säga. Men det blev ju en ögonöppnare för mig på något sätt att att leva med en partner och försöka göra det rättvist och jämställt och likvärdigt.

Och det är då man inser hur svårt det är, om den ena parten är elitidrottare. Min sambo fick ju göra stora uppoffringar för att vardagen skulle funka eftersom, som vi var inne på, elitidrottens normer och värderingar är ofta väldigt fastlåsta.

Exempelvis är det inte alltid att du får reda på när du ska vara ledig. Utan det beror på hur resultaten blir. Och spelar man bra, då kanske man får en ledig helg. Spelar man inte bra, då blir det straffträning.

Alltså den mentaliteten finns ju och den gör det väldigt svårt att strukturera en vardag. Och där blir det ju någon, som står utanför strålkastarljuset, som ofta blir den som ska sy ihop detta och anpassa sig väldigt mycket.

Och det är väl en aspekt av elitidrotten, som jag tror vi har pratat väldigt lite om generellt.

Dina tankar och lärdomar, efterfrågas de av handbollsförbundet exempelvis?

Absolut. Just handbollsförbundet har jag inte så mycket samarbete med, men jag är väldigt mycket ute och föreläser på olika föreningar för tränare och föräldrar.

Jag träffar mycket satsande ungdomar, som går på idrottsgymnasium över hela Sverige. Boken tajmade nog ganska bra de här processerna som hade börjat väckas inom idrotten och så kunde väl den här boken leda till ännu mer debatt kring vad som är rimligt och hur vi vill ha det i framtiden och vad behöver vi förändra.

Så jag skulle absolut säga att det finns en efterfrågan och det finns ett stort jobb att göra där ute. Och många som också försöker göra idrottsrörelsen bättre och det är ju väldigt positivt.

Du skriver någonting om just utbildning av ungdomstränare, som verkar lite slumpartad?

Jag vet inte exakt hur utbildningsuppläggen är just nu, det skiljer sig säkert mellan olika sporter. Men jag skulle väl säga och det kanske är psykologen i mig som talar, ska man uttala sig om någonting eller man ska göra på ett visst sätt, då ska det vara förankrat i vetenskap. Det ska finnas belägg för att, jomen, det här är en bra metod, det här är ett sätt vi kan jobba på.

Och den tanken är ju väldigt främmande fortfarande inom idrotten och där tror jag vi kan göra jättemycket för att utbilda våra ledare och då tänker jag både på barn och ungdomsledare, men också på elitledare.

Det är väldigt vanligt där, att man är en framgångsrik spelare med goda idrottsmeriter och så rekryteras man direkt in i en ledarroll där du ska vara chef, du ska vara ansiktet utåt på en hel organisation, du ska vara arbetsledare i det praktiska, du ska vara mentor och du ska vara en god pedagog. Du ska vara en taktiker och det är en otrolig mängd kunskaper du ska ha. Och vissa gör ju det steget egentligen utan någon utbildning alls.

Eller att man kanske liksom får någon liten snabbkurs från förbundet, som väl tyvärr historiskt sett har fokuserat mer kanske på, om jag raljerar lite, var man sätter koner eller hur man gör i olika övningar, snarare än hur funkar ledarskap? Hur får man en grupp att fungera? Hur är man en pedagogisk ledare? Hur är man en förebild?

Alla de där sakerna, som är betydligt svårare.

Idrotten spelar en stor roll, mycket större idag än tidigare år och jag tänker speciellt på många utsatta områden . Man hade kanske kunnat fånga upp en del av de här ungdomarna. Men jag känner inte att man liksom bryr sig riktigt, utan för många klubbar är det viktiga att vaska fram spelare man kan sälja vidare till storklubbarna.

I de sporter där det finns starka ekonomiska intressen, typ fotboll och hockey, ser man så klart att fokuset på elit, letar sig längre och längre ner i åldrarna, med någon tanke om att man ska hitta talanger och det tänket finns ju i alla sporter, skulle jag säga.

Det finns jättemycket bra barn- och ungdomsidrott, där ideella ledare tar ett otroligt stort samhällsansvar och gör väldigt bra insatser. Men det finns också verksamheter, där man kanske inte är helt vetenskapligt förankrad och man kanske inte har så goda pedagogiska metoder och så ärver man någon sorts tradition, som man hade när man själv spelade.

Typ det gäller att vaska fram dom som är duktiga.

Ser man till de studier som har gjorts om det här, så är ju alla egentligen väldigt överens om att det finns inget sätt att avgöra vem som har talang, vem som kommer bli en framgångsrik idrottare förrän man kanske är i de allra senaste tonåren.

Och samtidigt så hör vi ju idag att den här utslagningen börjar långt tidigare. Man pratar ibland om elvaårspuckeln inom idrottsrörelsen, att idrottsrörelsen har som flest medlemmar i elvaårsåldern och sen dalar det därifrån. Det betyder att vi tappar många väldigt tidigt och risken då är, för hela folkhälsan, att vi får en befolkning som som rör sig mindre, som inte tycker det är kul att idrotta.Som känner att det där var nog inget för mig eller jag hade inga positiva erfarenheter där. Så det är ju en stor samhällsfråga egentligen, hur vi kan göra det bättre.

Om du fick bestämma, vad tycker du är viktiga punkter?

Vi har pratat mycket om utbildningsnivån hos vuxna och det tycker jag är den viktigaste punkten. Utbildade vuxna inom idrottsrörelsen, som vet, att det allra bästa är att få med så många som möjligt. Så länge som möjligt.

Oavsett om jag vill hitta talanger eller om jag vill gynna folkhälsan. För då och då kommer de där, som blommar sent och de som kanske vill satsa när de är lite äldre. Och samtidigt gynnar det folkhälsan, genom att färre blir utslagna och färre lämnar idrotten med en känsla av att nämen, det här var inte kul.

Så det tänker jag väl är den stora grejen. Att hela idrottsrörelsen utbildar sig, att vi följer den vetenskap, som ändå finns kring det här och att vi jobbar väldigt hårt med att släppa det här talangsökandet. Snarare försöker jobba så mycket vi bara kan på bredden, för att så många som möjligt vill fortsätta.

Jag tänker är den här elitsatsningen riktig? När IFK Göteborg vann Cupvinnarcupen för många år sen, så hade ju de flesta ett vanligt jobb också.

Och jag tänker på din erfarenhet. På den tiden hade de ett annat liv också. Skulle det inte gå ihop i dag?

Foto Ingrid Anderson-Jensen

Jag tänker absolut att man kan och bör kombinera en idrottssatsning med någonting annat. När jag är ute på ett idrottsgymnasium till exempel, så är det mycket det jag pratar om. Eftersom jag själv pluggade till psykolog, parallellt med hela min elitkarriär, så hade jag en personlig erfarenhet av att göra det. Samtidigt har jag läst väldigt mycket av den vetenskapliga litteraturen som finns kring de här dubbla karriärerna. Och den erfarenheten kommer ju mer och mer. EU har skapat en organisation för att underlätta för idrottare att ha dubbla karriärer för att man ser att det behövs.

Den här krisen vid karriärens slut blir ju så mycket mindre om du har ett parallellt spår. Jag är inte bara handbollsspelare, jag är också psykolog. Den övergången bli mycket, mycket lättare än om hela din identitet är “Jag är handbollsspelare eller fotbollsspelare” och plötsligt så försvinner det vid 32 år och du står utan någonting.

Det förstår vi ju ganska intuitivt att det är ju inget bra upplägg. Och på samma sätt så kan ju skador, vi drabbas ju alla av skador när vi håller på med elitidrott, bli jättetufft för många att klara psykologiskt och psykiskt.

Men om du har någonting annat vid sidan av, en utbildning, ett jobb, någonting du ägnar dig åt, så kan du också fylla dina dagar med mer mening än att bara vara berövad det sammanhang du brukar finnas i. Så det är två viktiga punkter.

En tredje är ju också att man har ju faktiskt sett på Danmark, Australien och Storbritanniens OS-trupper, de absolut bästa idrottarna, de som deltar i OS och samtidigt har en akademisk utbildning eller studerar, är lite mer sannolika att ta medalj.

Så det pekar ju också på att, men det kanske rent av kan vara så att det finns ett dubbelt positivt samband här. Att studierna skyddar idrottaren nu och i långa loppet. Och samtidigt kan du faktiskt bli en bättre idrottare, av att du har någonting annat att fokusera på. Pressen blir lite mindre.

Skulle du som elitspelare kunna ha haft ett kroppsarbete som spelarna i IFK Göteborg och MFF hade för 40 år sedan?

Träningsdosen har höjts hela tiden och tempot höjs i många sporter. Skulle man välja skulle jag nog inte vilja ha ett kroppsarbete utan snarare något som kanske är mer, liksom kognitivt stimulerande.

En stor del av all den erfarenhet som du, till exempel, har samlat på dig, är viktig för idrottsledare. Men hur förmedlar man den?

När jag skrev boken så intervjuade jag Staffan Olsson, som jag haft både i Hammarby och i landslaget samt Tomas Axnér som var min tränare i Lugi. Jag frågade lite om olika ledarskapsmetoder och vad de hade tänkt om sitt eget ledarskap.

Båda sa att det var ganska tufft när man själv kom som tränare och hade varit proffs i Tyskland i många år med deras tuffare och mer hierarkiska stil. Men tänkte att då kör jag också på den stilen.

Och samtidigt kunde de båda tränarna se att den stilen nu är på väg bort. Att dagens unga spelare inte accepterar den stilen. Man köper inte ett så icke-demokratiskt ledarskap längre. Jag tror absolut att det håller på att förändras mycket, att de tränare som lyckas och som spelare uppskattar i större grad, nog kommer att vara mer inkluderande och ha ett plattare ledarskap, där folk får vara med och tycka och tänka och ha åsikter om verksamheten. Så jag tror att det är på väg åt det hållet.

Måste den fysiska träningen vara så hård? Det känns som att det är många spelare som blir skadade av träningen.

Det är ju väldigt stor skillnad mellan olika sporter. Tar vi handboll som exempel så är det en sport med väldigt mycket närkamper och då blir det en del skador av den anledningen.

Men det man ofta ser är ju att redan på idrottsgymnasiet, så är ju träningsdosen väldigt, väldigt hög. Och man kanske inte har synkat så ofta, mellan vad som görs i skolan och vad de här ungdomarna sedan gör på kvällen i sina klubbar, så träningsdosen blir lite för monoton. Man gör lite för mycket av samma sak.

Det kom någon studie för några år sedan där man såg att uppemot 30 % av ungdomarna på Riksgymnasium var skadade varje vecka. Och det är ju otroligt många. Om man översätter det till ett klubblag, ett lag som har 30 % av sina spelare skadade. De kan inte ens tävla. Där ligger absolut ett problem. Jag tror att man synkar lite för dåligt. Man varierar träningen lite för dåligt och ibland kanske också tränar för hårt, när man hade kunnat göra andra saker istället.

Är det ett arv från den tyska ligan?

Ja, det tror jag. Det finns ju många sporter som har en väldigt stark kultur av att man ska bita ihop och inte känna efter, man ska kämpa på och så vidare. Och det är klart att det också påverkar träningsupplägget.

Man har väl också kunnat se att unga tjejer, till exempel på riksidrottsgymnasium, oftare har menstruationsstörningar. Det vittnar väl om att det är ett maskulint träningsupplägg, som man inte har anpassat efter att våra kroppar fungerar olika, i vissa avseenden.

Där finns ett stort jobb att göra.

Ofta har de idrottare, typ mig själv, som går hela vägen och blir elitidrottare, ofta har testat många olika sporter, så att man som ung får varierad träning. Jag spelade ju golf, jag spelade innebandy, jag spelade fotboll, jag höll på med friidrott och jag höll på med handboll.

Och då får du ju liksom en mycket bredare fysisk kompetens. Man kan röra sig på flera sätt. Om jag bara hade spelat fotboll, till exempel, då hade jag ju tidigare också fått den typ av förslitningsskador, som man får av att göra en och samma sak mycket. Ibland under min elitkarriär i Hammarby körde vi ju yoga och rörlighetsträning och sådana här saker som inte alls hade med handboll att göra. Och det tror jag var jättepositivt just för att få variationen.

Så du menar att det finns ett visst hopp för idrottsrörelsen i Sverige?

Jamen det tycker jag. Det är ju en konservativ bransch på många sätt. Men samtidigt, samhället förändras och idrotten speglar samhället. Jag tror absolut att det är att det finns hopp.

Men hur blir det när pengarna kommer? Det är ju en väldigt styrande faktor.

Absolut, och det är väl en utveckling som inte känns lika hoppfull, just att de ekonomiska intressena, framför allt kanske då inom hockey och fotboll, går längre ner i åldrarna och utesluter ungdomar. Vi vill ju gärna tro att idrotten kan socioekonomiskt spela en stor roll i samhället och det kan den göra i många sammanhang. Men när kostnaden för att delta blir för hög, så är det klart att det utesluter stora samhällsgrupper också från att ta del av allt det positiva som idrotten har. Så det är både positiva och negativa utvecklingsprocesser samtidigt.

Det här är ju så viktigt just nu med de ungdomar som måste hitta ett alternativ till gängskjutningar och kriminalitet. Och den drabbar ju många av oss andra om vi inte lyckas lösa det. Så idrottsrörelsen har en stor roll.

Absolut. Och det bygger ju också på att vi som samhälle vill finansiera en stark idrottsrörelse. Jag tänker att idrottsrörelsen bygger väldigt mycket på ideella föräldrar, så det ligger ett väldigt stort ansvar på dem att sköta hela idrottsrörelsen.

Det glömmer vi kanske ibland från politiskt håll. Vilken oerhörd samhällsnytta idrotten kan göra. Det är ju ändå nio av tio barn i Sverige som är i kontakt med idrottsrörelsen under sin uppväxt. Så den når ju verkligen ut till de allra, allra flesta.

Ja, det är hjältarna, de som skjutsar ett gäng ungar i bilen, tvätta kläder och håller på. Utan att vara i strålkastarskenet. Jag tänker avslutningsvis att nu har det gått några år sedan du skrev boken. Är det någonting du skulle tillfogat, om du skulle skrivit ett kapitel till?

Normer, prestationskultur, avsaknaden av psykologisk kunskap, ledarskap, pedagogik. Det där debatteras ju mer och mer och jag känner verkligen att boken fortfarande känns relevant och aktuell för idrottsrörelsen. Det gör mig glad att den förhoppningsvis fortfarande kan nå ut och kan göra skillnad för dem som läser den.