Att producera livsmedel är fortfarande analogt

Som matproducent står man med fötterna på jorden, ordagrant, men samtidigt slåss man mer än dom flesta med EU:s regelverk och program. Senaste i görningen nere i Bryssel är den nya gröna given, med det jordbrukspolitiska paketet ”farm to fork” (F2F). Målsättning är så vackert formulerad som ”building a fair, healthy and ecological food system and protecting nature.”

För er som inte är jordbrukare kan det vara värt att inleda med att belysa det faktum Sverige inte har egen suveränitet i jordbruksfrågor. Vi kan skriva livsmedelsstrategier och dylikt, men det måste alltid hålla sig inom EU:s ramar. Man ger gärna sken av att vi har något att säga till om, men det är blott rökridåer. Man kan dock alltid göra saker jävligare än man tvingas till, och det har Sverige varit rätt bra på.

F2F kan sammanfattas som ett paket där mer digitalisering och specialisering ska lösa både klimatfrågan och livsmedelsförsörjning. Mer kapitalintensiva verksamheter där människan ska rationaliseras bort. Missta er inte, jag skulle gärna ha mer ledigt. Det här är dock en fortsättning på precis den utveckling vi sett under lång tid. Mer teknik kräver mer standardisering; fälten måste vara plattare och mer fyrkantiga. I synnerhet större och jordbruk som är inriktade på en särskild gren.

Men jordbruk är inte som annan industri. Med storleksrationalisering kan man snabbt se två negativa aspekter.

Först och främst så slås många enheter ut som inte kan slås ihop med grannfastighet osv. Det är huvudorsaken till att hela Sveriges inland blivit en matöken utan producenter. När vi släppte marknaden fri inom jordbruket sa vi samtidigt att den som inte pallar konkurrensen väl får lägga ner. Följden är att vi inte ens producerar hälften av det vi äter idag och har en döende landsbygd med sociala problem. Svensk topografi ser ut som den gör, fälten är inte större än dom är. Vill vi ha mat får vi förhålla oss till det. Det kräver samhälleligt ansvar och planering.

Andra aspekten är att jordbruket inte är digitalt; det måste samspela med sin omgivning i ett kretslopp. Missar man det får man konsekvenser i avtagande bördighet och utsläpp i vattendrag. En spannmålsbonde behöver gödsel och köper då norsk konstgödning som sen lakas ut i vattendragen. Köttbonden har stora högar med dynga men för lite åkrar att sprida på, och således urlakning igen.

Kortsiktigt kan man nå stordriftsfördelar, men på lång sikt har det stora konsekvenser som man måste beakta. Det gör inte nya F2F. Det är precis som den nationella strategin bara en rökridå. Det som styr utvecklingen är frihandelsavtalen som sätter prisbilden och därmed slår ut alla som inte är experter på att exploatera natur eller arbetare. Till det kommer EU:s inre marknad med dess grundlagsstadgade fria flöden av kapital, varor och arbetskraft.

Så länge dessa strukturer består, så länge EU består, kommer vi se en fortsatt spekulation i jordbruksmark, döende landsbygd och försämrade jordar. Lösningen är inte ettor och nollor – lösningen är ett helt annat sätt att bygga samhällets relation till livsmedelsproduktionen. Det är ett gemensamt ansvar där marknaden inte kommer i första hand. Den nuvarande linjen kommer inte att ge oss varken rättvis eller hälsosam mat - och inte kommer naturen må så mycket bättre heller.