Trots massarbetslöshet påstås det att Sverige behöver arbetskraftsinvandring. Hans Johansson, Uppsala, anser att det är orimligt att importera arbetskraft att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan utföra.

I UNT (ledaren 23.7) propagerar Evelina Reuterfors för arbetskraftsinvandring! I Sverige går över 400 000 arbetslösa. Antalet långtidsarbetslösa har ökat rejält till 190 000. Av landets anställda arbetade en fjärdedel deltid förra året. Detta är fråga om en massarbetslöshet som plågar landet sedan EU-inträdet. Innan 90-talet låg arbetslösheten på c:a 2% som norm, nu har den i enighet med den borgerliga nationalekonomins obevisade teori om jämviktsarbetslöshet hamnat på 7% .

Det hävdas att Storbritannien, efter Brexit, lider akut brist på arbetskraft trots påtalad arbetslöshet, liksom i Sverige. Lastbilschaufförer tas som exempel.

Antalet arbetstillstånd i Sverige var 2019 uppe i rekordhöga 43 250 (pandemin medförde en mindre dämpning förra året). Till detta kommer anhöriga till arbetskraftsinvandrare och ”tredjelandsmedborgare” bosatta i annat EU-land vilket vanligtvis är arbetskraftsmigranter. Stort mörkertal gör det totala antalet svårt att beräkna (papperslösa etc.). Det är ensidigt arbetsgivarna själv som definierar behovet av arbetskraft.

Det är främst i storstäder som utstationerad arbetskraft finns. Storföretagen fördelar kontrakten i flera led med huvud- och underentreprenörer . Exempelvis sparkade tidigare i år Skanska svenska arbetare och ersatte dem med det lettiska företaget VBMS Construction. Arbetsgivarna inom byggbranchen såg för femton år sedan löneglidningen som ett stort problem. Nu står lönerna stilla. Det är det avtalsenliga 1,5% inget mer.

Inom transportsektorn har det gått så långt att det snart inte finns några svenska expeditionsfirmor kvar. Åttio procent av all fjärrtrafik går på utländska hjul. På våra vägar stöter vi på dem, chaufförer från Ukraina, Makedonien och Moldavien. De anlitas på slavvillkor, lagar sin mat på spritkök vid vägkanten, sover veckotal i hytten och ”tvingas” stjäla bränsle samt bryta cabotageregler och körscheman av skrupulösa firmaägare som är registrerad i något låglöneland i Östeuropa.

Reuterfors nämner också bristen på undersköterskor, uppenbarligen blind för nedskärningspolitikens konsekvenser. Nyligen aviserade den borgerliga regionledningen, inklusive SD och MP, att besparingskravet för Akademiska sjukhuset – trots pandemin – står fast och att antalet anställda måste minska.

Samma borgerlighet har med assistans av S sedan 1990 sänkt skatterna för de välbärgade med resultatet att det offentliga förlorat 300 miljarder kronor. Under pandemin har den svåra situationen på framför allt de privata äldreboenden avslöjats. En usel arbetsmiljö med slimmad och timanställd bemanning.

EU förbjuder i princip staten att vidta egna offensiva jobbsatsningar. Enligt regelverket ska den offentliga verksamheten gå med överskott och sparas på hög. Reuterfors bekymrar sig över undersköterskebristen, men låter bli att ta upp den allt tuffare arbetssituationen och låga lönenivån som medför att man slutar eller söker jobb i våra grannländer.

Med EU-inträdet fick kapitalisterna ett rejält övertag mot de arbetande i den fackliga kampen. I den nyliberala agendan för att som det heter ”förbättra företagsklimatet” ska arbetskraften fritt kunna röra sig mellan länderna, allt i syfte att öka konkurrensen om jobb och dumpa löner och sociala villkor. Företagen framställer inhyrning av billig arbetskraft från låglöneländer som en välgärning, annan uppfattning stämplas som främlingsfientlig.

För att dämpa de anställdas anspråk har borgerligheten med S-regeringens bistånd ställt strejkförbud, försämrad arbetsrätt och LAS på dagordningen. Det underlättar när arbetaren i konjunktursvängningen kastas ut som uttjänta skor när profiten sviktar. I denna orwellska framställning kallas det för flexibilitet.

Det är orimligt att importera arbetskraft att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan utföra. Arbetsmarknadsprövning bör därför införas. Därtill ska svenskt kollektivavtal och principen lika lön och villkor för lika arbete gälla alla som arbetar i vårt land.

Borgerligheten som i andra sammanhang högstämt talar om de mänskliga rättigheterna glömmer att rätten till arbete och försörjning också tillhör dessa rättigheter enligt FN-stadgan. En förpliktelsen de styrande har mot landets medborgare. Ompröva EU-medlemskapet, då arbetskraftens fria rörlighet är inskriven i Maasrtrichtfördraget. Därtill bör 6 timmars arbetsdag för att värna jobben och arbetsmiljön införas!