Busstrafiken styrs utan verklighetskontakt.

Öppet brev till Trafiknämnden i Region Stockholm.

Region Stockholms busstrafik präglas i dag av en bruten beslutskedja. Den operativa kunskap som finns hos förare och skyddsombud når sällan de forum där avgörande beslut fattas. Resultatet är en sämre arbetsmiljö, lägre tillförlitlighet och en kollektivtrafik,som inte fungerar så bra som den skulle kunna göra.

Peter Sellén, bussförare i Stockholm, huvudskyddsombud och medlem i Bussförarutropet

I teorin är ansvarsfördelningen tydlig. Problem identifieras i trafiken, lyfts av skyddsombud, förs vidare till arbetsgivare och därefter till beställare och ansvariga myndigheter. Det är där besluten ska fattas.

I praktiken bryts denna kedja.

Skyddsombud tillsammans med personalen, de som bär den mest träffsäkra kunskapen om risker, framkomlighet och brister i infrastrukturen, deltar sällan i de forum där prioriteringar görs. Problem som i verkligheten är akuta reduceras till avvikelser i rapporter eller försvinner helt ur beslutsunderlagen.

De finns inte med i upphandlingar, inte i trafikplaneringen och inte i utformningen av arbetsmiljöundersökningar.

Samtidigt är ansvaret splittrat. Trafikföretag ansvarar för drift, beställaren för trafikens utformning, kommuner för vägutrymme och underhåll. När flera aktörer delar ansvar utan att någon äger helheten uppstår ett tomrum där nödvändiga åtgärder inte drivs igenom.

Inom ramen för Medbestämmandelagen finns en etablerad ordning för information och förhandling mellan arbetsgivare och fackliga organisationer. Problemet är att många av de beslut som i praktiken formar arbetsmiljön i busstrafiken, beslut om trafikupplägg, framkomlighet och infrastruktur fattas utanför denna relation.

Det innebär att inflytandet fungerar formellt, men att det i praktiken inte omfattar de avgörande besluten. Den operativa kunskapen riskerar därmed att falla bort just där den behövs som mest.

Peter Sellén

Konsekvenserna är tydliga:

• Brister i framkomlighet blir kvar i åratal
• Felaktigt utformade hållplatser åtgärdas sent eller inte alls
• Riskmiljöer normaliseras i vardagen
• Förare tvingas kompensera systemfel med ökad stress
• Resenärer möter en mindre punktlig och mindre tillförlitlig trafik

När problemen inte löses i linjen återstår arbetsmiljösystemet. Då krävs tillbudsrapporter, riskbedömningar och långdragna processer. Det är en reaktiv modell som hanterar konsekvenser, inte orsaker.

Samtidigt fattas beslut om trafikens utformning i andra delar av systemet, ofta utan tillräcklig förankring i den operativa verkligheten. Dessa beslut är i praktiken svåra att ändra i efterhand.

Detta är i grunden ett styrningsproblem.

1. Bussarbetsgivaren ansvarar för arbetsmiljön men saknar rådighet över infrastrukturen.
2. Beställaren ansvarar för trafikens utformning men saknar tillräcklig närhet till driften.
3. Den politiska nivån sätter ramarna men följer inte systematiskt upp hur besluten fungerar i praktiken.

När varje nivå gör sin del men ingen tar ansvar för helheten uppstår de glapp som nu präglar systemet.

Mot denna bakgrund krävs ett tydligt ansvarstagande från er som ytterst ansvariga.

Vi föreslår därför:

• En oberoende och tidsatt utredning av hela beslutskedjan
• Kartlägg var information tappas bort, vilka beslut som fattas utan tillräckligt underlag och hur ansvarsfördelningen faktiskt fungerar i praktiken.
• Obligatoriskt deltagande av skyddsombud i relevanta besluts forum.
• Operativ kunskap måste finnas med där prioriteringar görs, inte först när problemen redan uppstått.
• Tydliga och spårbara beslutsvägar.
• Inför krav på operativ konsekvensanalys före beslut samt återkoppling till verksamheten.
• Stärkt egen kompetens hos beställaren.
• Minska beroendet av tillfälliga konsulter och säkerställ kontinuitet i kollektivtrafikkompetens.
• En särskild funktion för busstrafik inom trafikkontoren (se nedan).

Inrätta en dedikerad organisatorisk enhet för busstrafiken inom kommunernas trafikkontor, med eget mandat, budget och ansvar för framkomlighet och underhåll. Funktionen ska ha ett samlat uppdrag att säkerställa att busstrafiken fungerar i praktiken, inte bara i planering.

Till denna funktion bör även knytas särskilda resurser för tillsyn och efterlevnad, exempelvis trafikövervakning med fokus på kollektivtrafikens framkomlighet, såsom felparkeringar i busskörfält, terminaler, korsningar och vid hållplatser.

Busstrafiken står inför stora förändringar med elektrifiering, teknikutveckling och ökade krav på effektivitet. I ett sådant läge räcker det inte att varje aktör optimerar sin egen del. Hela systemet måste fungera.

Det kräver att beslutsprocesserna öppnas upp för den kunskap som finns i verksamheten, att ansvar tydliggörs och att helheten tas på allvar.

Alternativet är att dagens brister byggs in i morgondagens system, med högre kostnader, sämre arbetsmiljö och en trafik som fortsätter att underprestera. Där kostnader stiger och likaså biljettpriset.

Busstrafiken är en grundläggande del av ett fungerande samhälle. Den måste styras därefter.

PS Strax efter öppet brev fick jag en förfrågan om att delta i en arbetsmiljöutredning från Centrum för arbets- och miljömedicin (CAMM) Stockholms läns sjukvårdsområde. Region Stockholm.

Även har det kommit positiva besked från regionen. 

Det händer saker men att vi i busstrafiken syns, agerar och organiserar sig är mycket viktigt. På alla nivåer. Att dörren till region idag är mer öppen ser vi som positivt. DS

Vad tycker du om busstrafiken, hur kan den göras bättre? Hör av dig till [email protected]