"Rad efter rad, tre och tre. På den hemgjorda och handmålade banderollen längst fram står det Undersköterskeupproret med stora vita bokstäver. I tåget gick det arbetande kvinnor, anhöriga, ledsagare med sjuka i rullstolar, barn men också t ex brandmän.
Ett partipolitiskt fristående arbetartåg ringlar sig in på torget. Ett tåg som var större än de andra manifestationerna var – tillsammans."

Så skriver Bengt Johansson om Undersköterskeupprorets demonstration på Första maj i år i Varberg. Här fanns inga proffstalare utan en fri mikrofon där alla fick säga sin mening. Han blickar bakåt på gruvarbetarstrejken 1969 med banderollen "Vi är människor – inga maskiner" fram till dagens protester.

"För en sak är helt klar:
 Gör vi inte gemensamt motstånd och kräver människovärdet tillbaka, så är vi förlorade" skriver Bengt Johansson och uppmanar alla att åter göra 1 maj till en kampens och kraftens dag, då det känns meningsfullt att delta igen.



1 maj 2023 i Varberg, en mellanstor svensk stad med knappt 70.000 invånare i kommunen, de vanliga demonstranterna från S, V och K gör sig redo för årets insats på arbetarklassens högtidsdag.

Smattrande fanor utgör en sorglig kontrast mot de glesa och trötta skaror som mött upp. Mässande huvudtalare som rest från particentralerna lockar inte. ”Vi har rätt” utbrister samtliga partier. S håller sig med demonstrationståg medan de andra låter sig nöja med torgmöten.

I vanlig ordning har S, detta rika parti, inhyrda orkestrar. Pampigheten i orkestermusiken i S-tåget ska väl påminna om fornstora dagar då arbetarrörelsen var en positiv och samhällsförändrande kraft, ofta till gagn för den lilla människan i samhället men de gälla tonerna från trumpeterna formar i dagens sammanhang snarare tanken på ett dödsskri.

Trumpeternas grälla dödsskri vittnar om ett allt större tomrum. De forna arbetarrörelsepartierna slåss sedan länge med minskande medlemsskaror, en utveckling som också gäller rakt över hela det gamla partiväsendet. Antalet medlemmar minskar samtidigt som staten håller partierna om armarna genom ökande partibidrag. Statligt betalda partier från ”vänster” till höger. Ungefär som i det gamla DDR. Statligt betalda betyder nämligen också statligt kontrollerade, en kontrollerad opposition. Precis som i DDR.

Det tomrum som uppstått har som bekant SD som mål att fylla. De har genom åren utmålat sig som folkets parti, gjort sig till offer när de etablerade riksdagspartierna angripit dem. Alla vet att invandring, splittrade samhällen, etniska enklaver och kriminalitet är frågor som diskuterats på snart sagt varje arbetsplats i landet. I detta spänningsfält utvecklade SD sin politik. Och i spåren av den ilska och oro som länge anfrätt stora skaror människor i landet, kunde de växa.

Och hur reagerade riksdagspartierna? Jo genom att anklaga SD för rasism. Det var det enda de kunde gå på dem om eftersom de själva är ansvariga för nedskärningar, företagsnedläggelser, privatiseringar, uteblivet bostadsbyggande, försämrad vård och omsorg och som pricken över I:et, en privatiserad och sönderslagen skola. Men det betydde också att de anklagade alla dem i arbetarklassen, som ju sett försämringarna komma, för att vara rasister. Och klyftorna ökade mellan politisk elit och folket.

Idag sitter SD i en bekväm sits genom samarbetet med regeringsallinsen, vars första resultat är Tidöavtalet. Ett avtal som rentav slaktar vård, skola och omsorg.
 I Varberg sitter lokala SD med i alliansstyret i stan. Ett styre som skär ner för vanligt folk. Detta ser folk och det tomrum som uppstod tidigare när de gamla arbetarörelsepartierna svek, är om möjligt ännu större än tidigare. Det är så tydligt uppenbart att det saknas ett självständigt arbetaralterntiv, både fackligt och politiskt.

Åter till Varberg och årets 1:a maj:
Vad är det som kommer därborta, på väg in på Varbergs Torg?
Rad efter rad, tre och tre. På den hemgjorda och handmålade banderollen längst fram står det Undersköterskeupproret med stora vita bokstäver. I tåget gick det arbetande kvinnor, anhöriga, ledsagare med sjuka i rullstolar, barn men också t ex brandmän.
Ett partipolitiskt fristående arbetartåg ringlar sig in på torget. Ett tåg som var större än de andra manifestationerna var – tillsammans.

Undersköterskeupprorets demonstrationen Första Maj

Här fanns inga huvudtal, inga utsända proffstalare som mässade sitt budskap till publiken, som talade till istället för med de människor som samlats.

Istället tillämpades fri mikrofon. Alla hade möjlighet att säga sitt hjärtas mening, ingen var förmer än någon annan på torget. Människorna i demonstrationen talade med varandra, lyfte och uppmuntrade varandra att fatta tag i mikrofonen och säga sitt hjärtas mening.

Och vet ni vad? Min allra första tanke när jag såg det långa tåget komma in på torget var: Detta är äkta. Här finns knappt några vana demonstranter, bara vanligt folk som kände att de måste göra nåt.

Protestera mot de ständiga nedskärningarna, de ständiga omorganisationerna, protestera mot en byråkrati som inte lyssnar, att deras röst inte fått höras, mot att chefer och administratörer kör över dem.
”Vi kräver mer personal”, ”Vi kräver demokrati på jobbet” ”Vi kräver respekt för det jobb vi gör”

De kräver människovärdet och de kräver demokrati. 

Här fanns inga proffsdemonstranter, inga välorganiserade talkörer, inga ”svarta block” med medelklassungdomar vars agenda nästan alltid är att slå sönder saker, få vettiga demonstrationer att urarta så att tidningarna nästa dag kan skriva om huliganerna så att fokus på vad demonstrationen egentligen handlade om, kan skymmas undan.

Jag tänker på den stora gruvarbetarstrejken 1969. Som startade med att 35 man satte sig i Svappavaaragruvan. Strejken spred sig mycket fort och Sverige, inte minst sossesverige, skakade inför de 5000 beslutsamma gruvarbetarna.
Vad tror ni det stod på deras skylt längst fram i demonstrationståget?
Det stod: ”Vi är människor – inga maskiner”.

De krävde människovärdet, och demokratin.

Jag tänker också på den vilda strejken bland lokförarna i Stockholm.
Oerhört pressade på jobbet. Och ett fack som till sist bytte ut de ståndaktiga förhandlarna, satte in ordföranden istället, och svek alla krav lokförarna hade, framför allt kravet om att tågvärdarna skulle få vara kvar på tågen. SEKO, namnet kan nu slutligen ändras till SVEKO.

Från ett protestmöte mot att ersätta tågvärdar med kameror

I tidningarna har vi kunnat läsa om arbetsvillkoren på Zalandos stora centrallager i Stockholm. Fackordföranden fick sparken när Zalando fick klart för sig att han var fackledare. De anställda vittnar om skräckvälde, att de styrs som robotar, att de måste sätta i sig uppåttjack för att klara arbetet och hetsen.
Artiklarna i Aftonbladet utmålar de anställda som offer. Och det är de ju, så länge de inte går samman och slår tillbaka.

Vi ser idag en arbetarklass som i huvudsak är desorganiserad, viljelös, känner hopplöshet och maktlöshet, så mycket hopplöshet att de knarkar på jobbet.

Men vi ser också exemplen från Varberg, från tågförarna i Stockholm, från begynnande möten som gruvarbetarna i norr börjat ha, spirande motstånd, embryon till att organisera sig och göra motstånd. Och även framväxten av lokala partier, en brokig samling partier men många har det gemensamt att de underkänner makten och de statligt betalda elitpartiernas ständiga cirkusdans som syftar till att upprätthålla detta sjuka system och sina egna privilegier.



För en sak är helt klar:
 Gör vi inte gemensamt motstånd och kräver människovärdet tillbaka, så är vi förlorade. 

I den begynnande folkrörelsen 24:7 understödjer vi alla tendenser till motstånd. Vi är beredda att samarbeta med alla som bidrar till det. För demokratin, för social rättvisa, för ett nationellt självständigt och alliansfritt Sverige.

Dessa grundläggande krav har sprängkraft, och har möjlighet att åter göra 1 maj till en kampens och kraftens dag, då det känns meningsfullt att delta igen.



Du har ett val. Vad tänker du göra?

Omslagsbild: Undersköterskors protest i Varberg 4 dec 2022