Även för den som accepterar att den marxistiska teorin måste ha haft brister eftersom socialismen led nederlag under 1900-talet, kan det bli överväldigande mycket att ta ställning till.

Sammantaget har följande påståtts :

• De ekonomiska lagarna har bara ett begränsat inflytande.
• Upplysningen, som älskas av alla från moderater till marxister, duger inte.
• Marx var en praxis-filosof snarare än en materialist. Engelsismen förvrängde Marx.

I det läget blir det berättigat att ställa frågan : var har vi hamnat nu ? Här avser vi att dämpa paniken – eller förvärra den – genom att behandla några viktiga konsekvensändringar som bör företas i det socialistiska idéarvet. Framställningen tar upp fyra punkter och formulerar dem som frågor :

1. Försvinner inte tanken att det finns en objektiv verklighet, om vi ”upphäver” materialismen ?

Nej då, visst finns en objektiv verklighet ! Men verkligheten blir inte mer korrekt förstådd genom att vi tar ställning i metafysiska, filosofiska frågor.

Verkligheten blir förstådd, när vi gör åverkan på den.

Många är vi inom vänstern som fått vår teoretiska uppfostran genom läsning av berömda marxistiska teoretiker, som regelbundet snäst av sina motståndare för att de ägnat sig åt ”metafysik” och ”idealism” högt uppe i det blå. Sånt tog vi avstånd ifrån, förstås. Lätt rodnande upptäcker vi sen att även materialism är metafysik. Ja, att materia är något som inte ens finns.

Lika lite som frukt. Däremot har materia liksom frukt sina egna framträdandeformer, välbekanta i vardagen. Äpplen, päron och bananer finns. Liksom trä, sten eller kött. Men i sig själva är begrepp som frukt eller materia – och läran om dem – abstraktioner som vi uppfunnit ovanpå verkligheten. Meta-fysik.

När Marx undviker frågan om materialism eller idealism, beror detta ytterst på att frågan om verklighetens innersta karaktär inte kan besvaras fullständigt säkert. Den position – utanför Världsalltet – där frågan kan ställas och svaret kontrolleras, går inte att inta. Hans alternativ till materialism och idealism var praxis, handlingen.

Marx ´ståndpunkt karaktäriseras bättre av beteckningen vetenskapsteoretisk realism. Denna är mindre långtgående än den materialism som den ofta förväxlas med. Enligt realismen existerar det en objektiv verklighet utanför och oberoende av vårt medvetande. Materia behöver inte människor för att finnas till.

För en traditionell materialist är detta dock alltför klent. Hen säger : kronologiskt föregick materia medvetandet. Oorganisk materia fanns på vår jord långt innan liv, människor och medvetanden kom till. Materia är därför någonting givet – före mänsklig erfarenhet gjorts.

För Marx var detta dock poänglöst. Den opåverkade natur som föregick människan finns ju inte kvar längre. Människan har alltid bara levat i den ”andra natur” hon skapat själv. Att skogsbränderna som Homo habilis anlade under stenåldern åstadkom lite mindre åverkan på naturen än den moderna människans dagbrott; massturism och atombomber ändrar inte sakförhållandet. Marx har alltså en mer begränsad utgångspunkt. En antropologisk. Endast genom en interaktion mellan människa och natur har den materiella verkligheten blivit fattbar och fått ett bestämt innehåll för oss. Allt vi vet har tillkommit så.

2. Är den marxistiska avspeglingsteorin korrekt ?

Nej. den bygger på Upplysningens materialism, att allting i universum är materia. Enligt den teorin är:

• medvetandet en produkt av materia; begränsas av materia och kan reduceras till materia.
• Vi kan förstå vilka lagar som styr både natur och samhälle.
• När vi förstått dessa avspeglas den objektivt existerande verkligheten inne i vårt medvetande. Ju bättre återgivningen av verkligheten blir i våra huvuden, desto mer ökar våra chanser att förändra den.

Detta är precis den passiva materialism som Marx vänder sig emot i sina ”Teser om Feuerbach”. Den förstår människans sinnesintryck som en mekaniskt uppkommen relation mellan två objekt : det iakttagna och den passiva mottagaren. I en sådan materialism är det alltid verkligheten – inte den mänskliga verksamheten – som är det primära. Verkligheten bestämmer medvetandet hos det passiva subjektet. Det som försvinner är människans eget bidrag; hennes förmåga och erfarenhet. Hon reduceras till ett objekt och den aktiva sidan förpassas till idealismen. Men för att kunna förändra samhället måste vi bli subjekt. Komma på banan. Bli aktörer; inte objekt.

Om vi i stället placerar vår egen praktik i centrum går det att upptäcka varför avspeglings - teorin kommer till korta.

Vi ska anföra tre exempel som stöd:

• Efter rymdforskning, håller vi exempelvis vissa metaller för att vara utomordentligt hållbara. Vi har tagit oss drygt 38.000 mil till månen, men bara en dryg mil ner mot jordens medelpunkt. Vilka vetenskapliga trosuppfattningar får vi revidera när vi nått längre in mot jordens glödheta innandöme ?
• Eller; ta glasstillverkare som Burt Baskin och Irv Ribbins ! De startade en snabbt växande verksamhet med sig själva som produktutvecklare. Ett namnlöst antal provsmakningar senare dör Baskin i en hjärtattack vid 51 års ålder; 110 kilo tung. Robbins slutade sitt liv med svår diabetes. Ben Cohen i konkurrentföretaget Ben & Jerry tvingades göra en fyrdubbel bypass- operation vid 49 års ålder av samma skäl. De kunde inte ta in att vad de vigt sina liv åt, och byggt sina förmögenheter på, kunde vara skadligt för dem.
• Eller ta radion ! Radiovågorna skickas ”ut i etern”, säger vi. Synd bara att eter är någonting som inte ens finns. Den är en rest av Newtons världsbild. I Newtons urverksliknande universum rörde sig himlakropparna med samma säkerhet som i geometrins lagar. Deras läge och hastighet behövde dock, enligt den tidens tänkande, anges i förhållande till något fixerat för att bli säkrade iakttagelser. Så uppkom som en teoretisk nödvändighet ämnet eter som en bakgrund till himlakropparnas rörelser. När Michelson och Morley 1866 bevisade att eter inte fanns, kollapsade Newtons universum. Allt blev relativt och lite mystiskt. Sen kom Einstein.

Exemplen här ovan visar i tur och ordning att :

a/ vår förståelse av omvärlden alltid befläckas av att den utvunnits ur begränsade vetenskapliga praktiker.

b/ förståelsen begränsas av klassintresset.

c / förståelsen avtrubbas av svagheterna i vår teori; våra språkliga begrepp och matematiska formler.

Vår undersökning av naturen och historien kommer alltid att filtreras genom dessa begränsningar. Vår kunskap om omvärlden blir därmed alltid approximativ; ungefärlig. Vi kan nå allt närmare en exakt sanning, men inte en fullständigt korrekt avspegling av verkligheten.

Våra sanningar är hjälplöst tillfälliga och därmed kroniskt olämpliga som världsåskådning. Vår referensram kommer ständigt att revideras av nya vetenskapliga rön, av bättre beskrivningar av klasskampsterrängen och i ny förundran inför den natur vi utvinner näring ur när vi producerar vårt livsuppehälle.

Naturen har samtidigt en fortsatt självständig existens. Somliga naturprocesser fortsätter utan mänsklig medverkan, som jordbävningarna. Andra tvinnas in i vår ämnesomsättning med naturen, som när den globala uppvärmningen påverkar korallrevens livsmöjligheter. Ytterligare andra naturprocesser tar människan över helt och hållet. Majsen är så domesticerad att den inte längre kan föröka sig själv, om inte människan sår fröna åt växten. Bananen kan inte ens få fram egna frön själv. För sin överlevnad är den beroende av att människan sätter skott i marken ! Begrunda åt vilket håll relationen människa – natur utvecklas…

Tväremot positivismen ( och 1900-talsmarxismen ) som ville göra samhällsvetenskap och humaniora till en sorts naturvetenskaper, ja fysik, ansåg Marx att alla vetenskaper i växande utsträckning utvecklades mot att bli humanvetenskaper.

3. Gäller idén om att samhället är delat i en materiell bas och en ideologisk överbyggnad, där basen är den ”i sista hand” bestämmande ?

Nej. Detta är Engels´ lösning på hur relationen mellan ekonomiska och andliga faktorer ska förstås. Om vi uppfattar Marx som en ”praxisfilosof” hittar vi lösningen någon annan stans:

Bas och överbyggnad utgör bara olika sidor av samma totalitet. Om professorn uppbär lön finns det bas i överbyggnaden. Om chefen för fabriken har en ledningsfilosofi finns det överbyggnad i basen. Den ortodoxa marxismens uppdelning av samhället i bas och överbyggnad existerar inte i verkligheten. Den är ett analytiskt grepp. En tvångskammad mittbena på samhället. Efter analys ska syntesen följa. Det som plockats isär, ska förenas igen. Den ortodoxa marxismen bibehåller klyvnaden och gör relationen mellan bas och överbyggnad till en extern sådan.

Syftet är att lösgöra basen så att den kan bli ett självkörande fordon som obetvingligt fortsätter framåt till socialismen. Detta är dock bara liberalismens ideal översatt i marxistiska glosor : marknaden sköter sig bäst själv; ingrepp raserar framsteget.

Marx har vid ett enda tillfälle i sina texter föreställt sig en sådan klyvnad – i ”Till kritiken av den politiska ekonomin”. I övrigt framträder han som en holist, trogen tanken att sanningen sitter i helheten. Det rätta svaret på frågan om vilken nivå som är den mest avgörande för utvecklingen; bas eller överbyggnad ( andliga eller materiella faktorer ) är : ingen av dem.

Avgörande är praktiken – den verksamma människan i full färd med att omstöpa sin verklighet, samtidigt som hon gör bruk av den tankekraft och de materiella hjälpmedel som finns till hands i det historiska ögonblicket.

När hon gjort sig till aktör.

4 Hur ska socialister klara sig utan en världsåskådning ?

Bättre än förut. Pockandet på att socialismen ska ha en hel världsåskådning vittnar om bristande kunskaper om vad som blev världsåskådningarnas öde. Vi backar filmen.

Före det moderna samhällets uppkomst skulle all vetenskap rymmas inom en kristen referensram. Upplysningens positiva insats var att bryta sönder detta ramverk och befria vetenskaperna från de begränsningar de ålagts. Tomrummet efter religionen fylldes av filosofin. Filosofin blev nu alla vetenskapers konung. Varje vetenskap hade en plats i filosofins rike och försåg sin herre med ständigt nya skatter. Från sin höga punkt kunde den överblickande filosofin förvandla vetandet till världsåskådning. Ingen filosofisk tankebyggnad var här mer avancerad än Hegels. Men Hegel skulle komma att bli den siste store systembyggaren. Varför ?

Kapitalismen är – i ett perspektiv – bara att produktionen gifter sig med vetenskapen och får många fler avkommor än förr.

Under 1800-talet expanderar vetenskapen dramatiskt på alla fält, tillsammans med kapitalismen. Volymen vetande blev snabbt så förstorad att vetenskaperna tvingades specialisera sig ut ur filosofin och skapa egna discipliner. Volymökningen innebar också att uppgiften att omforma allt vetande till en allomfattande världsåskådning blev så gigantisk att bara en sagofigur ur just giganternas rike kunde bli vuxen ett sådant uppdrag.

För filosofin fick detta dramatiska följder. De nya human- och samhällsvetenskaperna ville befria sig från filosoferandet; hitta ett eget innehåll och en egen metodik. Filosofin blev först övergiven och fördömd inom det ena vetenskapliga fältet efter det andra. Utkastad fick den sen erbjuda sin hjälp till de motvilliga vetenskaperna, en i taget, och filosofin återvände då huvudsakligen som kunskapsteori eller vetenskapsteori. Den fick granska grumliga argument; pröva hur logiska resonemang som vetenskapsmännen lyckats föra, fösa bort ovidkommande värderingar och allmän tanke-oreda.

Filosofin degraderades så från kung över alla till en anställd lokalvårdare som fick städa tankearbetet när huvudaktörerna hade gått hem. För oss som lever långt efteråt är det lätt och billigt att konstatera detta.

För de som levde mitt uppe i denna omvälvning var det mindre uppenbart att reservreligionernas tid var förbi. Marx´ vapenbröder och anhängare förväntade sig att Marx skulle bli näste store systembyggare; en ny mer avancerad Hegel. Grundare av nästa världsåskådning.

Marx själv ville inte axla den manteln. Han avstod från allomfattande systembyggen och nöjde sig med att söka efter betingelserna för socialismen i kapitalismens rörelsemönster och arbeta för den socialistiska revolutionen. När Engels började plottra med naturdialektik och försökte göra marxismen till en allomfattande världsåskådning kritiserades han av Marx för att förslösa sin energi på områden som saknade politisk relevans.

Efter Marx död gör hans efterföljare ändå sitt bästa för att bygga upp just en ny världsåskådning. Marxismen påstås vara allomfattande, den besitter alla svar. Låt vara att alla dessa inte hunnit formuleras ännu, men i så fall kan de vid behov hämtas inifrån systemet.

Efter övergången till socialism i först Östeuropa och snart i fler länder upprätthålls lärans giltighet med statlig auktoritet. Men i verkliga livet ansamlas alltid vetande som är vilt, inkongruent och motvalls, och som inte tycks få plats i en dominerande referensram. Föreställningen att marxismen inte behöver någonting utanför sig själv förbenades snart så att den till slut blev oförmögen att ta emot nytt vetande. Ljusinsläppet blev allt mindre. Dess utövande blev en liturgi, en ritual. Dess innehåll reducerades till ramsor så mekaniska att befolkningen först blev ”söndags-kristna” och sen oppositionella. Vi vet var det slutade.

Idag är vänstern befriad från det absurda kravet att ha svar på allt. I växande grad har den också förstått att socialismen är en resa in i det okända. Även om det finns en riktning, lär vi oss under resans gång. Praktiken skapar nytt vetande, annan samhällsteori och en förnyad referensram. Socialismen har med andra ord en experimentell karaktär. Den vet att den måste offra referensramar för att nå längre.

Att socialismen avsvär sig en världsåskådning betyder inte att den ska vara öppen för allt. Vänstern och arbetarrörelsen kommer alltid att förbli en subkultur, avgränsad från sina politiska motståndare, behöva uppträda enigt i stridssituationer och värna om det förråd av erfarenhet och kunskap som byggs upp i de sociala kraftmätningarna.

Avsaknaden av en världsåskådning betyder inte heller att vänstern ska vända ryggen åt filosofin. Tvärtom behöver en arbetarrörelse alltid kunna föra filosofiskt informerade resonemang och lära sig mer filosofi än vad den - förmodligen - behärskar idag. Men härifrån till att förespråka en reservreligion är steget långt.

Att ta avstånd från metafysiska spekulationer, betyder inte heller att allt vi trott oss veta om materialism och idealism åker i vasken. Materialismens ”follow the money” gäller fortfarande.

Jo, vår ämnesomsättning med naturen är fortsatt basal i människornas liv. Och ideologierna skyler som vanligt klassintresset. Arbetarrörelsens förråd av erfarenheter finns kvar. Och lika lite som förut kan marxismen klara sig utan rent idealistiska begrepp. Klassmedvetande, organisationsförmåga och bildning tillhör nog medaljkandidaterna.

Och idealistiska komponenter behöver fortfarande ingå i vår förståelse : traditionens makt; kulturens inverkan på våra roller eller stridslystna paroller som ”den politiska linjen avgör allt”.

Men en praktikbaserad marxism har inget färdigt manus. Den har ett öppet slut.