Så kom nyheten man misstänkte skulle komma. Enigheten inom LO var inte vatten värd. I hemlighet förhandlade IF Metall och Kommunal för sig själva och nu har de anslutit sig till Las-uppgörelsen.

Ska man vara förvånad? Nej inte det minsta! Inom IF Metall har man satt en ära i att vara ”konstruktiva” i samarbetet med industriarbetsgivarna. Inte heller detta är förvånande. Den tidigare metallordföranden Göran Johnsson ska tydligen vid flera tillfällen sagt att den enskildes kompetensutveckling är den nya klasskampen. Men det perspektivet får nog det nya avtalet ses som en framgång.

Det har påpekats tidigare och det är sant varje gång. Förändringarna som nu sker finns det en samsyn kring i samhällseliten. Som bekant var Stefan Löfven tidigare ordförande i IF Metall. Att han och den innersta kretsen inom socialdemokraterna accepterade kraven från C och L är därför inte direkt förvånande.

Med all rätt är flera förbund inom LO upprörda. Men samtidigt kan man fråga sig varför de stödde regeringen med januariavtalet som grund? För att ta ett exempel: Min egen förbundsordförande i Elektrikerförbundet stödde regeringen trots att han var kritisk mot överenskommelsen om arbetsrätten. Nu sitter man med skägget i brevlådan.

Jag ska inte vara orättvis och enbart klaga på förbundets företrädare. De gör mycket bra för medlemmarna. Men det saknas – åtminstone ur min synvinkel – en vision om hur arbetarklassen ska kunna öka sin makt i samhället. För egen del tycker jag att två föteträdare från Byggnads och Elektrikerförbundet formulerade sig bra i ett facebookinlägg nu i veckan. De menade att alla beslut måste tas utifrån hur man stärker arbetarklassens ställning i samhället. Klokt! Det behövs fler sådana tankar inom facket. Det synsättet har IF Metall och Kommunal tyvärr lämnat bakom sig.

Med risk för att bli gnällig ser jag samma sak i Vänsterpartiet. När V valde att trycka på gul knapp i riksdagen var det med hotet om att fälla regeringen om de försämrade arbetsrätten. Undantaget var om facken lyckades förhandla fram ett avtal. Det var att sätta allt för stor tilltro till ledningen i IF Metall och Kommunal, vilket uppgörelsen med all tydlighet visar. Nu står vi inför en försämrad anställningstrygghet, men vad gör Nooshi Dadgostar & Co?

Det Vänsterpartiet inte vill se eller inte förstår är att fackförbunden och i synnerhet IF Metall och Kommunal har ett demokratiskt underskott som gör att medlemsviljan ofta får stå tillbaka för ”högre värden”, så som företagens konkurrenskraft, samhällsstabilitet osv. Det var av den anledningen Hamnarbetareförbundet bröt sig ur Transport på 1970-talet. Samma förbund som LO tillsammans med riksdagen försökte knäcka med strejkbegränsningar för ett par år sedan.

Vad ska man då dra för slutsatser av denna soppa? Utan att bli anklagande tror jag att bristen ligger hos oss arbetare. Som tur är kan jag säga det just för att jag själv är LO-medlem. Med handen på hjärtat; hur ofta diskuterar vi dessa frågor på jobbet? Hur ofta gör vi något konkret för att förändra?

Jag tror att det är först när vi arbetare börjar snacka oss samman som det kan hända något. För visst är det så att lagstiftningen följer verkligheten ute på arbetsplatserna? Det är alldeles för tyst. Alla vet – från samarbetsvilliga facktoppar till klåfingriga politiker och maktfullkomliga företagsledare – att de inte kommer möta något motstånd.

Med det perspektivet klarnar den grumliga soppan.

Vi Som Bygger Landet har tagit initiativ till en namninsamling som utmanar Kommunal och IF Metall att låta medlemmarna rösta om Las-avtalet.
Skriv under du också!