Ahmed Alneaimi, en av de omsorgsanställda som Nils Petter Löfstedt lyfter fram i sin film från förskolor och äldreomsorg, arbetsplatser med 1 miljon anställda. Foto N P Löfstedt

Även om man är tvungen att torka några tårar så fylls man av glädje av filmen Det omätbara i regi av Nils Petter Löfstedt, som här samtalar med Uffe.

De många goda människorna i Sverige får sällan uppmärksamhet, rubrikerna fylls av de som gör klipp, både lagliga och olagliga, på välfärdens bekostnad. De framhålls som hjältar i näringslivsnytt och i gangsterrappen. Här visas de riktiga samhällsbärarna, som trots fälleben från politikerna, ger oss kärnan i välfärden, att vi tar hand om varandra.

-De arbetsplatser som vi skildrar i filmen, säger Nils Petter Löfstedt, om man tittar på de yrkena, så är det ju en miljon som jobbar med det här i Sverige. Det är ju på ett vis bland det vanligaste som finns i ett arbetsliv i Sverige. Så plötsligt kommer en film som beskriver hur man känner och vad jobbet egentligen är. Det är det som har hänt och att det finns en väldig kraft i det.

Jag tänker lite grann att du var ju på en visning i Kristianstad nu för ett tag sedan och då hade ni ett panelsamtal med publiken också. Har du några tankar kring mottagandet?

-Jag har jobbat fem år med filmen, det är ju fantastiskt när man väl får möta publiken. I Kristianstad var det undersköterskor som kan berätta hur det är i Kristianstad. Även om filmen inte utspelar sig i Kristianstad så berättar filmen hur det är i Kristianstad, märker man ju. För de säger ju att det här är vad vi behöver se och höra.

Länk till samtalet:

Är det några speciella tillfällen med inspelningarna som fäster sig i huvudet på dig?

-En kvinna i förskolan var jag med en hel dag och jag kände vilket jobb liksom. Hur orkar man? Jag känner att jag var helt slut själv efter en dag. Och så frågar jag henne, vad drömmer du om framåt? Men då säger hon att jag drömmer om att få vara med om en strejk. Jag hade inte föreställt mig det svaret överhuvudtaget. Och sen berättar hon om Förskoleupproret och hon berättar att hon får kraft av att tänka på att vi kommer säga stopp snart. Så hon styrde filmen i den riktningen.

När jag såg filmen så tänkte jag på minutstyrningen i hemtjänsten i Malmö. Personalen stressar från ställe till ställe, man byter inbördes vem man ska gå till för att göra det så smidigt som möjligt. Bara för att någon annan, ovanför en själv, har suttit och gjort en planering så att man bara kan gråta. Den här stressen, vad gör den med människorna egentligen?

-Jag visste ju att det gick väldigt snabbt i hemtjänsten. Och vad som förvånade mig där, det var ju hur mycket de kan få till av det mellanmänskliga på fem minuter. Få ut så mycket det bara går ur den här korta tiden. Det trodde inte jag. Och det säger ju väldigt mycket om vad vi är för sorts varelser. Man kommer ju liksom till en sådan grundfråga i det här till slut och det är ju vilka är vi? Varför finns vi?

Alltså sådana här grundfrågor. Jag tror ju att, om det var så att vi i vår kärna var giriga, så skulle inte en miljon jobba inom omsorgen. Utan vi har en annan sorts kärna som är att vara behövd, att vara nyttig, att hjälpa, det är sådana ord som många lever sitt liv efter.

På äldreboendet var det en process att komma in i gänget. Filmen ska ju inte stå utanför och titta in. Jag känner ofta, när man ser skildringar, att här har de varit på ett snabbt besök. Då känns som att här skrapar man på ytan och folk är på sin vakt. Jag måste ju komma in, så på ett äldreboende Malmö så gick jag bredvid, tills jag kände att nu är jag accepterad i gruppen och det är då, det är först då som man kan börja filma, allt måste vara på riktigt, det är ju riktiga relationer med kollegor och alla som bor där, man kan ju liksom inte spela. Man kan ju inte vara där lite grann.

Zeljka Perisic , usk foto N P Löfstedt

Det äldreboendet i Malmö, det var ju helt fantastiskt att vara där. Och man har ju fått vänner för livet. Det som har varit härligast är liksom att återkomma till en arbetsgrupp som håller ihop. Även om det kommer en vikarie så tar man hand om den. Här är ingen utsatt och här pågår en ständig diskussion om hur gör vi det så bra som möjligt för alla oss här. Det finns ju en värme i det där som är väldigt härlig och det märker jag som har kommit in i filmvärlden att det är något som jag har saknat.

Alltså gemenskapen?

-Ja. För i filmbranschen är det iskallt, jämfört med att vara på ett jobb där man är en grupp som håller ihop.

Just det här att ta hand om varandra, att det kommer nya, det kan ju vara väldigt problematiskt för om man är väldigt stressad, om det är en massa sommarvikarier man är bara hälften av ordinarie personalen och så ska man ändå liksom lyckas förklara allt och en del har svårt med språket och det blir en extra stress hela tiden.

-Jag känner att det finns en föreställning längre upp i de här systemen vi lever i, där det här anses vara enkla jobb. Men min ingång är ju att det här är de svåraste, mest finkänsliga jobben som finns. Och har du en grupp som fungerar, då ska man inte in och pilla i den. Det här ska vi vara väldigt rädda om. Man har ju byggt upp en kultur tillsammans och man har ett eget omsorgsrum.

Men det har varit sådana tillfällen när jag har filmat någonstans och så har vi hela tiden en pågående diskussion om om det kör ihop sig så slutar jag filma. Om ett barn inte slutar skrika så går jag undan För vi är inte på jakt efter den här skandalen utan vi är på jakt efter er yrkesskicklighet.

För när som helst så kör det ihop sig överallt Det vet vi ju. Men vad jag skulle komma till är då att det var en morgon så ringer hon och säger att min kollega är sjuk. Och då säger jag, men då kommer jag inte in idag. Då säger hon, jo det är bra att du är här och ser hur det är. Så då kom jag dit. Och det var ju som att man bara kastade in nån. Det var ju en belastning snarare än en hjälp.

Du var en belastning, menar du?

-Nej den här vikarien som kom in.

Men hon tyckte det var skönt att det var nån som såg det här. För hon fick ju hålla i allt liksom. Men högre upp i systemet så ser de ju bara att det är grönt. Nu är det folk, full bemanning. Det finns ett jätteglapp mellan verklighet och dataskärmarna.

Det känns ju som den här klyftan mellan de på golvet och dem som bestämmer växer, från att gruppen tidigare själva planerade sitt arbete så utser man en som ska vara planerare och sen ska det vara en som är chef och den här chefen är ju kanske inte så mycket närvarande, för den måste ju gå på en massa möten som andra chefer kallar till där man diskuterar vad den nu är, budgetar, andra oväsentligheter och det skapar ju en väldig frustration att man liksom, ja men, varför kan vi inte få göra vårt jobb i fred?

-Ja, nu senast fick jag höra att här i Malmö har dom förbjudit alla att dricka kaffe i förskolan. Alltså att man inte får ha kaffe i verksamheten. För att då kan ju barn bränna sig. Dom säger alltså att vi litar inte på att ni har ett omdöme, jag tycker det är så otäckt och det kommer hela tiden sådana här grejer.

Ja och då tänker man, när man ser filmen, att ändå majoriteten i Sverige fortsätter att köra buss, ha förskola, fixa med de äldre, fixa så att samhället fungerar, trots alla dessa fälleben och nålstick. Ni får inte dricka kaffe. Ja men ni dricker ju kaffe. Ja men det är skillnad.

-Ja det är precis det, skillnad. Och väldigt många som jag har träffat berättar ju om såna här saker. Alltså det bestäms saker över våra huvuden. Och så kommer ett nytt beslut och så vet de det här blir inte bättre.

Men ändå ska vi göra det och då blir det ju liksom svårt då. På många olika vis.

Min mamma (förskolelärare) säger ju att på 80-talet så jag hade ingen läroplan och vi planerade allt själva.

Nu så ska man först läsa vad man ska göra, förstå varför man ska göra det och sen ska man göra det och sen ska man dokumentera det och sen berätta att man har gjort det.

Det är så mycket som läggs på själva kärnan som tar tid från det nödvändiga.

Och det är ju också en återkommande grej. På 80-talet var det här var friska jobb. Man jobbade i förskolan och man kunde ha ett friskt arbetsliv och mina föräldrar har ju arbetat mest i den tiden när det var friska jobb Och nu kan man ju se att nu är det tvärtom. Här är ju sjuktalen absolut störst. Och det är ju väldigt mätbart.

Michelle Plata i demonstration foto N P Löfstedt

Omsorgsjobben på 80-talet var friska jobb säger du.. Och sen, som du visar i filmen, så är det ju några människor som säger: tyvärr hon är inte kvar här längre för hon hade för stort hjärta. Och det känns väldigt märkligt att utbrändhet, som inte finns i andra länder som sjukdom, men plötsligt har blivit en stor sjukdom i Sverige.

-Ja, och det är ju det som vi berättar om i filmen. Att jobba med de här grundläggande sakerna, att ta hand om andra. Att det gör oss gott och det är härligt, men att inte kunna göra det fullt ut. Om man lämnar förskolan för dagen så känner man att man har missat barn. Man har inte kunnat ge det som ens hjärta vill att man ska göra. Det sitter liksom i oss, att det är en fruktansvärd smärta i det, som väldigt många bär på och tampas med.

Och det märker vi ju när vi visar filmer. Och vissa säger så här, ja jag jobbade i hemtjänsten och jag kände att jag hade för lite tid med den här tanten. Så då efter jobbet så åkte jag hem till henne och var där en timme Och så säger ju folk, det är ju för jävligt, du ska inte gå utanför schemat.

Så det där är ju en sån pågående diskussion där vi ska inte göra mer, men vi är ju människor liksom. Hon sitter ju där och gråter, jag måste åka dit.

Ja, och då slipper man själv gå sönder.

-Ja, så det där kan ju jag känna också. Men jag tror att en nyckel eller något som är viktigt att tänka på, för vi har ju gjort filmen för de som jag har sett framför mig, de som jobbar med det här.

Det är deras film, det är vår film, vi ska ha något att hålla i, men alla de som går och ser den säger att alla andra ska se filmen, politiker och sådär. Så att det blir förändring.

Jag hade en visning där det var många Kommunalinbjudna. Och sen hade den här kvinnan också sagt att jag tror inte att vi ska bjuda in politikerna. Utan jag har fokuserat på LO, de andra förbunden. Det är viktigt att de ser den. Så hon sa att det finns mycket fördomar om vårt arbete. Att vi gnäller och bla bla bla. Men så kom ingen från LO. Fast det var på listan. Hon var rasande.

Och sen har ju liksom hemtjänsten berättat att min man var med på visningen. Han är metallare. Och han grät och grät och grät Alltså jag tror att vi måste kroka arm och vi måste börja se varandra över yrkeskategorier. Så där tror jag att vi måste nå fram till gubbarna tänker jag.

Ja det är nog rätt och problemen är ju likartade. Jag har jobbat i industrin och byggen hela mitt liv men det här med dokumentation och detta med styrningar uppifrån, det är ju samma sak för oss. Problemet är lika stort att man känner, nej men varför ska jag göra detta jobbet som de skickar mig på? Det är helt galet, men det är de som bestämmer. Det finns mycket viktigare saker att göra. Men för de som jobbar i omsorgen och på förskolor så är det ju levande människor man pratar om. Det är ju väldigt mycket viktigare egentligen.

-Ja, vi kan jämföra, men man kan också inte jämföra. Det är rätt intressant.

Jag var väldigt berörd av den här filmen De omätbara och som du har berättat så den visar ju just någonting. Allas vår verklighet välfärdsarbetarna. Men om jag nu vill att andra också ska ha möjlighet att kunna se filmen hur gör jag?

-Det är över 120 biografer som visar filmen. Och det är ju jättehärliga siffror och jag har ju aldrig varit med om att så många biografer visar någon film som jag har gjort. Vi har samlat alla biografer på detomatbara.se. där finns det en lång lista. V i har ju ingen stor annonsbudget. Så hela arbetet bygger ju på att folk går och ser den, att vi hjälps åt tillsammans att berätta att nu visas den i Motala och på torsdag visas den där. Så vi får jobba på ett annat vis där, och där behöver vi all hjälp vi kan få.

Och om man nu vill bjuda in regissören också då, till en sån visning?

-På samma hemsida finns kontaktuppgifter

Men man kan göra mycket utan en regissör också. För omsorg det finns överallt och det är ett bra tillfälle att bjuda in lokala hemtjänsten, förskola, äldreomsorg och att det blir ett samtal om hur har vi det här där vi bor, hur är det på jobbet här, så man kan göra mycket även utan en regissör

Ja, och det är väl det som är så bra med filmen att den visar utan att ha gjort en enda inspelning i Kristianstad så visar den hur det är i Kristianstad och den visar förmodligen hur det är i Kalix också. Det här är en film som gäller hos alla.