Sedan jag var sexton år gammal har vardagsflykt och eskapism varit en stor del av mitt liv. Att måla upp en brinnande stad och bygga upp från askan hörde till det normala och allt som kunde revolutioneras - revolutionerades. Varje vår, april specifikt, startade en livsrenässans.

Från vinterns gråa och mulna tandläkarväder vaknade knopparna till liv och så även jag. Allt var möjligt. Man var ute igen, man fanns till. Och man blommade. Jag såg det vackra i det fula och ju stormigare det var desto mer intressant var det. Även ifall tårar fälldes och ångest kröp under skinnet. För likväl fanns lyckoruset och det fanns alltid ett regn att förlora sig i.

Jag trodde länge att denna jakt var den sanna jakten på lycka. Att om man skulle stanna upp och se sig om, slå sig till ro och anamma livet som det kom så var det lika med förlust och nederlag. Det var tvunget att alltid pyra en eld och röken fick aldrig lägga sig.

Ju äldre man blir desto svårare blir det dock att leva i ett liv ständigt fyllt av kaos. Helt plötsligt har du ett jobb att sköta, relationer du bryr dig om och ansvar att ta utöver ditt eget. Din självcentrering utökas och arean på omkretsen av kransen på hänsyn och respekt vidgas. Du kan inte längre ständigt sticka vardagen i ögat, för vardagen finns alltid där och knackar på dörren.

Jag fick lära mig att ändra tanken på revolution, frihet och tro till något mer anpassningsbart. Och vare sig man tror på det eller inte så funkade det väldigt bra. Skeptiker fanns alltid, dom som trodde sig veta bättre. Att förändring var omöjlig, att du är inrutad av genetik och arv. Men nej, är det något jag lärt mig på vägen så är det att du själv styr över ditt eget liv. Du bär det totala ansvaret inför vart du hamnar. Ursäkterna du gärna vill använda fungerar inte i längden. Inför en allmän och gemensam vardagsrevolution är du ensam ledare, och medmänniskorna är din armé, som håller dina fötter på jorden men huvudet bland molnen (Glöm aldrig din armé. Tacka dom, krama dom och älska dom).

Ett av alla äventyr är att finna den person du aldrig kan se dig mätt på. Att reda ut det virrvarr av känslor och tankar som rör framgången för kärlek. Och trots att du sjöng Anouk - Nobody’s wife högt och pubertalt på nattgatorna så står du ändå där, i vit spets och blommor i din hand. För du gör det av kärlek, för midnattskänslor och för tron på evig, gränslös kärlek. Och det är så fruktansvärt vackert. Att få dela det äventyret med någon , visa den stig du vill vandra men så väldigt gärna också trampar utanför på. Någon som håller din hand stadigt när du trampar snett Och som håller dig om ryggen de gångerna du behöver.

Kanske inser man också där någonstans att man vill ställa sig inför det största äventyret av de alla.

Det var en elegi för en mor som sjukna in och för ett barn som aldrig kom.

Det fanns alltid en rädsla inom mig, att i och med en kronisk sjukdom - inte kunna få barn. Läkarna hade förvarnat mig, de hade även sagt att det var dags att börja försöka. För att en dag inte vara ”för gammal”. Jag var tjugosex. När jag första gången satt och blödde ut vår framtid, och sjukhusvita väggar hånlog åt min naivitet över att det skulle gå lätt, ångrade jag mitt lättsamma sinne. Det här var inte det äventyr jag bett om. Det här var inte det äventyr livet handlade om och smärtan inom mig var inte en del av den dramaturgin jag en gång skrev åt mig själv. Det var vår men inga blommor blommade än. Det var en elegi för en mor som sjukna in och för ett barn som aldrig kom.

Men det kom en sommar. Och det kom en höst. Det bearbetades. Andades. Det Ändrades riktningar och livets olika skeenden tedde sig utan att knoppar brast och trots att människor försvann, sa farväl och gick bort. Och en dag i april våren efter så fanns hon plötsligt där. En liten, liten människa, knappt fyra kilo lätt och med mahognyrött hår. Med tio fingrar och tio tår. Där fanns hon i vår famn, och troende eller ej, en välsignelse utöver alla eldar som kunde brinna. Det var vårens varmaste dag och varje livsrenässans jag sökt årligen i april blev helt plötsligt oväsentliga. Var inte detta en pånyttfödelse så säg.

Jag vet inte hur framtiden ser ut. Men jag vet att den aldrig mer kommer bli tråkig, aldrig mer slentrianmässig. Det kanske finns ett ekorrhjul men jag har nu två extra gnagare att springa i det med. Jag vet att stället jag står på varje dag och gör mitt jobb på utmanar mina existentiella funderingar och inspirerar mitt kreativa sinne. Jag vet att mina två avkommor kommer att ta med mig på de största äventyr jag någonting kunnat önska mig.

Jag har lyckats bekämpat slentrianen , och tillsammans kommer vi att fly vardagen och gemensamt oavbrutet söka efter det omedelbart permanenta äventyret. Varje dag.

Och min egen eld? Ja den har falnat men den glöder. Gnistan finns kvar. Tills den dag jag återigen behöver blåsa på veden, starta upp och börja om.

Vad jag än trodde när jag var sexton så är det här inget nederlag, det är en vinst i alla avseenden.

Bildmontage: Redaktionen