Tusentals kvinnor och barn söker skydd på landets kvinnojourer varje år. Var tredje vecka dödas en kvinna av en man. Varje dag begås runt 100 våldtäkter. Mörkertalet är dock stort. Brottsförebyggande rådet, Brå, uppskattar att omkring 80 procent av våldet mot kvinnor aldrig polisanmäls. Vart tionde barn tvingas uppleva pappas våld mot mamma. Över hela världen är mäns våld ett hinder för kvinnor och barns mänskliga rättigheter.

Vi träffade Lena Fredriksson som är ordförande i Kvinno– och tjejjouren i Borås för att få veta hur de jobbar, vilka ekonomiska förutsättningar de har och vad hon vill se för åtgärder i samhället.

Berätta lite om Kvinno– och tjejjouren i Borås. Hur många anställda och deras uppgifter? Hur många kvinnor kan ni ta emot? Hur tar ni hand om barnen?

– Kvinnojouren i Borås fyller 40 år i höst och startade helt med ideella krafter. Nu har verksamheten vuxit och utvecklats mycket. Det har länge funnits anställda och nu har vi tretton anställda. Det har också länge funnits en tjejjour Magnolia i vår organisation men nu arbetar vi under gemensamt namn: Kvinno- och tjejjouren Borås. (Länk https://ktjboras.se)

Vi har plats för fem kvinnor och deras barn i det som vi kallar kollektivet, det är som en studentkorridor med gemensamt kök. Vi hyr också några små lägenheter i närheten, tre fyra stycken och det är för de som är på väg ut, som inte behöver lika mycket stöd, har husdjur eller män som är drabbade. Förra året hade vi tre män som bodde här.

Här finns personal dygnet runt hela veckan. Sen förra året har vi ett avtal med Borås Stad om att vi ska kunna ta emot akut på natten, att det ska finnas ett rum för detta. Det är sociala jouren eller polisen som kommer med de som behöver skydd och som på så sätt slipper att vara i häktets lokaler.

Det finns en verksamhetschef som ser till att verksamheten hela tiden utvecklas samt en biträdande verksamhetschef som dessutom sköter löner och liknande. Vi har boendesamordnare, socionomer, som hjälper kvinnorna med myndighetskontakter, gör hot- och riskbedömningar, har samtal med kvinnorna. Boendestödjare är mer i boendet och hjälper till med praktiska saker, följer med och handlar eller går till banken. Kanske har kvinnan inget eget bankkort och om de har skyddade personuppgifter är det mycket som begränsas.

Det finns en anställd förskollärare som bedriver verksamhet 4-5 dagar i veckan. Hon är också med på frukost och deltar i övrig verksamhet. Det finns läxhjälp och lite fritidsverksamhet. En barnsamordnare har ett övergripande ansvar och har stödsamtal med barn. Skolbarn går i skolan om de fått ett beslut om att stanna en längre tid hos oss. Vi har bra samarbete med flera skolor.

Tjejjouren bedriver i första hand förebyggande arbete plus en chatt. De har en kurator anställd som har samtal med ungdomar som sökt sig dit. De anordnar utbildningar för personal, i klasser på mellanstadiet och högstadiet tex om samtycke, om våld. De har en sommarlovskampamj ”Alla längtar inte till sommarlovet” som riktar sig till elever i årskurs 7 och som tar upp tex risk för bortgifte och vart man kan vända sig.

Vad har de flesta kvinnor som söker sig till kvinnojouren för upplevelser med sig? Är det kvinnor som utsatts för våld av närstående? Hedersförtryck? Hur skiljer det sig åt?

– Alla har varit utsatta för våld i nära relationer, och det bedöms att de har ett skyddsbehov. Vanligast är att ha blivit utsatt av en partner, men det kan också röra sig om hedersrelaterat våld och förtryck. Det varierar mycket var kvinnorna kommer ifrån. Många är svenska, men det är också ganska vanligt att man är relativt ny i Sverige, kanske inte ens har uppehållstillstånd, inget nätverk. Förra året hade vi folk från ca 20 olika länder. Då var det 53 olika kvinnor, 3 män och 37 barn som bodde här. De som bor här stannar från en två dagar till ett år. Bostadsbristen gör det svårt att hitta lägenhet att flytta till. Kvinnorna har kanske inte stått på kontrakt eller de kan ha betalningsanmärkningar.

Lena Fredriksson, ordförande i Kvinno–och tjejjouren i Borås

Hur får ni ekonomin att gå runt?

– Socialtjänsten i respektive kommun betalar en dygnsavgift som täcker boendet, personalkostnader, hyra och mat. Om man är i stort behov av skydd är det inte lämpligt att bo i sin egen hemkommun. Vi får föreningsbidrag från fyra kommuner och det är 12:- per invånare. Det går till allting runt omkring, till föreläsningar, utbildningsserier och olika aktiviteter.

Vad har volontärerna förr uppgift?

– Våra volontärer får vara kontaktpersoner. De flesta kvinnorna kommer från andra orter, känner ingen i Borås. Vi försöker para ihop dem med en volontär som ska passa. De kan träffas på stan, fika, göra utflykter och andra aktiviteter. Vi har utbildning för volontärerna som Unizon har tagit fram i kvinnojourskunskap, om våld i nära relationer, bemötande, sekretess. Som volontär ska man inte fråga, inte hålla samtal. Men om kvinnan börjar prata, hur ska man ta emot det, har man tystnadsplikt. Det är så lätt att man känner sig som kompis och säger att ska du inte lämna honom nu. Det ska vi inte säga, det ska vara kvinnans beslut. Personal säger inte så? Nej inte på så sätt att man ska tvinga nån utan stötta kvinnan i hennes beslut. Vi får aldrig vara dömande, att du gör fel.

Vilka aktiviteter ordnar ni?

– Vi firar alltid födelsedagar. Ibland går vi till djurparken eller till en lekplats. Det kan vara en utflykt till skogen, laga mat och baka tillsammans eller spela spel och sitta och prata. Det är viktigt att göra saker som stärker barn och föräldrarelationen, Detta är ju människor i kris som lever i en fruktansvärd situation. För vuxna kan det t.ex. vara att åka till Gekås.

Vad ska man göra i samhället för att komma till rätta med kvinnovåld hur tänker du?

– Vi följer mycket det som Unizon säger. Unizon är ett riksförbund för över 130 idéburna kvinnojourer, tjejjourer och ungdomsjourer som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från våld. Vi måste ha en lagstiftning som skyddar alla som utsätts för våld i nära relationer men också följa upp att det verkligen fungerar. Det finns ju möjlighet till kontaktförbud men det utdelas inte särskilt ofta och följs inte upp. Vi följer socialtjänstens riktlinjer, har anmälningsskyldighet och tar inte emot ngn i hemlighet. Vid vårdnadstvister har vi krav på att när de bor hos oss ska barnen inte behöva träffa sina pappor. Från 1 juli finns det en ny lag att barn räknas som brottsoffer om de levt i en familj med våld även om de inte själva blivit slagna.

Många som lever gömda efter tiden på kvinnojouren måste skaffa sig nya kontaktuppgifter, kan inte träffa släkt och vänner och barnen får hitta på en historia i den nya skolan eller bland nya kompisar. Det vore bättre om man kunde flytta på den skyldige.

Det finns ett 34punkts program mot gängkriminalitet, man borde ha ett 34punktsprogram mot våld i nära relation och benämna det som det är, ett hatbrott.

Det behövs långsiktigt stöd till kvinnojourer. Det är inte många som har så bra förutsättningar som vi arbetat oss till.