Kärnkraftivrare vädrar morgonluft efter vinterns ”elbrist”. Nyligen meddelade Japans regering att man tänker släppa ut 1, 25 miljoner ton kylvatten från det havererade Fukushima. Extremt oansvarigt kommenterade Kinas UD. Hur är det ställt med elbristen, kärnkraften och säkerheten i Sverige? Hans Johansson skriver sin syn på saken:

Elbristen i vintras, när industrier pausade, oljeverk startades och brunkolseldad el importerades fick stora rubriker i media. Den nödvändiga omställning till fossilfri kraftproduktion i klimatkrisens spår parad med ökade framtida elbehov kan bara lösas med hjälp av kärnkraft påstod förespråkarna. Övergången till elfordon, nyetablering av serverhallar, fossilfria stålverk och övrig processindustri kräver elkraftutbyggnad av stora mått annars hotas vårt välstånd hävdas det.

Förströdd uppmärksamhet ägnades således hedrandet av offren på tioårsdagen av katastrofen vid Fukushima. 18 500 människor dog och 160 000 evakuerades. UNT:s ledarskribent Rudström nöjde sig med en surmulen krönika. Trots att tre av kärnkraftverkets reaktorer drabbades av härdsmälta hävdar han att ingen dött p.g.a. strålning och i Tjernobyl har antalet konstaterade fall stannat vid 28. I svepande ordalag dömer han ut kärnkraftsmotståndet med påståendet att ”saklighet och proportioner ofta saknas och ordet ”strålning” och ”radioaktivitet” får de flesta att springa åt andra hållet trots att vi hela tiden utsätts för detta helt naturligt. Nu har, menar han, de snabba klimatförändringarna förändrat villkoren för liv (och outtalat gjort kärnkraften oumbärlig).

Finns det bärning i larmet från politiker och den liberala pressen? I Sverige produceras ett normalår mellan 140–160 TWh (terawattimmar) el beroende på hur välfyllda vattenmagasinen är. Förra året producerades 159 TWh fördelade på 45 % vattenkraft, 30% kärnkraft, 17% vindkraft samt 4% kraftvärme . Totalt var överskottet 27 TWh, dvs. hela 17% av landets elproduktion exporteras medan importen svarade för 0,3%. Till det ska läggas att två av Ringhals reaktorer varit ur drift pg. a underhåll (motsvarande 14 TWh). De närmaste åren byggs dessutom 18 TWh vindkraft.

Någon elbrist råder således inte i landet. Däremot råder en obalans i tillgången mellan norra och södra Sverige. Stor del av produktionen (vattenkraften) finns i Norrland medan behovet är störst i den folkrikare södra delen av landet. Under många år har nätkapaciteten varit underdimensionerad och kraftbolagen tämligen ointresserad av utbyggnad. Bolagen tjänar nämligen stora pengar på obalansen då elbristen medför kraftiga prishöjningar i syd och ökad vinst fört kraftbolagen. Sak samma med exporten.

Klimatargumentet är en bluff. Kärnkraften är varken ”ren” eller säker, tvärtom är den en tickande miljöbomb. Ursprungligen motiverad försvarspolitiskt som en biprodukt av ett svenskt atombombsprogram. Kärnkraftsutbyggnaden i Sverige på 70-talet låg i händerna på Wallenbergs Asea-Atom som kunde inhösta stor profit med hjälp av statens energipolitik där direktel gavs företräde framför kraftvärme genom förmånliga taxor.

Politiken led efter Harrisburg och den svikna kärnkraftsomröstningen nederlag och idag är intresset att bygga kärnkraft sval p.g.a. skärpta säkerhetsbestämmelser i olyckornas spår. Nyligen bekräftad när Vattenfall meddelade att man lägger ned det olönsamma Ringhals 2. Nybyggen i Storbritannien och Finland går i stå p.g.a. av förseningar och kostnadsökning. Kärnkraften är inte längre kommersiell gångbar. Det finns inget försäkringsbolag som fullständigt försäkrar kärnkraftverk eftersom kostnaderna för en olycka kan bli enorma. Det blir staten och skattebetalarna som i slutändan får stå för fiolerna.

Den svenska kärnkraften är dessutom gammal och nedsliten vars livslängd vid uppstarten beräknades till 25 år och fortfarande efter 40 år tickar på. Ständiga underhållspauser och rekonstruktioner gör den dyr och opålitlig. Kärnkraften är ett roulettespel, bevingad av Tage Danielsson i hans träffsäkra monolog om sannolikheten. Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima orsakade enorma och irreversibla skador på människor och natur. Många incidenter har inträffat också vid de svenska verken.

Rasmassor efter olyckan i Fukushima. (Foto: IAEA Imagebank)

2006 uppstod en kortslutning i Forsmark 1. Utrustning slogs ut och reaktorn snabbstoppades. Två av fyra generatorer som försörjde säkerhetssystemet fungerade inte, tolv säkerhetssystem slogs ut. Statens kärnkraftinspektion klassade händelsen som mycket allvarlig. Kärnkraftskonsulten Lars-Olov Höglund hävdade att man knappast kan komma mycket närmare en härdsmälta, att det redde ut sig var ren tur.Samma felaktigt riggade överspänningsskydd fanns på Forsmark 2 och även andra utländska reaktorer. Sannolikheten för en härdsmälta visade sig vara 790 gånger större än vad man tidigare beräknat. Det som hotade var reaktor utan elförsörjning, precis det som hände i Fukushima.

Efter 40 års kärnkraft är inte avfallshanteringen löst. När SKB efter 20 års letande ”hittade” bra berg i de två kustnära kommunerna med kärnkraft, Forsmark och Oskarshamn, var det förutsägbart. Båda har hamn och en positiv kommunledning. Som före detta lärare på Östhammars kommuns gymnasium har jag erfarit hur den politiska ledningen är helt i händerna på kärnkraftsintressena.

SKB (vilket framställer sig som oberoende, men som ägs av kärnkraftsbolagen) har varje år bjudit eleverna på studiebesök vid Forsmark och mellanlagret i Oskarshamn, inklusive övernattning och förtäring. Kraftbolaget har en egen gymnasieskola som sponsras av kommunen och tar elever från dess egna gymnasium. Kommunen smörjs av SKB med ett avtal på upp till 500 miljoner kr, där SKB finansierar infrastruktur, utbildning och näringslivssatsningar som gynnar den egna verksamheten. Pengar som gått till att bland annat bekosta en stor del av näringslivschefens lön, samt konferenser och skolverksamhet. SKB och kommunen polisanmäldes bland annat av folkkampanjen mot kärnkraft för mutbrott

På regeringens bord ligger för närvarande Forsmarks ansökan om slutförvaring enligt SKB:s metod med kopparkapslar nedsänkta i borrhål 500 meter under jorden. Denna metod har mött stark kritik. Forskning visar att kopparen riskerar korrodera och läcka radioaktivitet som kan nå grundvattnet. Om den godkänns placeras kärnavfallet mitt i den övre grundvattenzonen. Där kommer deponin att omges av rörligt grundvatten som kan föra radioaktiva ämnen upp till marknära nivåer.

Den från början utlovade kommunala folkomröstningen om kärnavfallslagret har svikits och frågan blir en angelägenhet för enbart politikerna. I kommunstyrelsen sitter ordförande, centerpartisten Jacob Spangenberg och klandrar regeringen för att dra beslutet i långbänk.

Redan nu är mellanlagren och slutförvaret av mer kortlivat avfall fulla. I Forsmark ligger 2800 tunnor med radioaktivt avfall i containrar med korrosionsskador. För att lösa detta säger kommunen ja till ännu ett kärnteknisk storbygge 50 meter under havsnivån där soporna ska ligga i 500 år.

Också brytningen av uran orsakar skador på människor och natur. Radioaktiva gaser och damm frigörs och gruvavfallet läcker. I Sverige är uranbrytning förbjuden och importen sker från länder med sämre arbetsskydd i områden med förtryckt urbefolkning i ex Kanada, och Australien

Slutligen strider en utbyggd kärnkraft mot energiuppgörelsen i riksdagen att all elproduktion ska vara förnyelsebar till 2040.

Urangruvan "Ranger" i Australien. (Foto: Alberto Otero Garcia, wiki)

Länder som Tyskland (som avvecklar kärnkraften) och Danmark satsar stort på vind och solkraft. Det är den förnyelsebara elproduktionen som är framtiden. Vindkraften producerar idag billigare el än kärnkraften. Solkraften som småskaligt kan frigöra vanliga hushåll från elbolagens strupgrepp motarbetas i egenintresse av dessa. Elförsörjningen är dock inte bara en fråga om teknik.

Den för landets nationella intressen strategisk betydelsefulla energiförsörjningen har i privatiseringens och marknadsanpassningens spår underställts energikapitalets intresse. Produktionen har bolagiserats och ägs till stor del av tyska och finska kraftbolag samt prissätts på en spekulationsmarknad. Det är det kortsiktiga vinstintresset som styr. Den står i motsättning till behovet av en allmännyttig energiförsörjning. För detta krävs att energiproduktionen nationaliseras och ger plats åt en samhälleligt planerad och demokratiskt förankrad energipolitik.