FALUN/SANDVIKEN/GALMSJÖMYRAN

Det är en mulen söndagseftermiddag. Regnet hänger i luften när vi rullar in på gårdsplanen till den gamla gården, hem till Lars och hans fru. Där står redan en samling människor och inväntar vår ankomst. Strax bakom oss kommer några representanter från kommunpolitiken.

Med spänd förväntan presenterar vi oss. Det är jag från Falun och Lasse som åkt ända från Avesta, och så är det tre medlemmar i Vänsterpartiet. Vänstern börjar med att förklara det politiska läget i kommunen och när de kommer till orden ” de borgerliga styr med stöd från SD” blixtrar det till i ögat hos en av mötets deltagare.

- Vad bra att du sa SD! Dom är bra dom!

Vi är gäster i Lumsheden, som ligger strax bredvid Galmsjömyran, ett skogsområde som är utvalt att bli en enorm vindkraftspark. Det ligger så långt bort man kan komma från Falun sett. Detsamma från Gävlehållet. På så vis är det periferi men för våra värdar, alltså de boende här i området är det centrum. Det är deras livsmiljö och nu ska de guida oss runt i området. Den hovrande frågan är om kommunen kommer att lägga in sitt veto, om bolaget Njordr kommer att få bygglov eller ej. Det är där kampen står idag, kanske den sista reella möjligheten för de boende som samlats här denna söndag. Snart kanske även den försvinner, sedan regeringen har tillsatt en utredning att ta bort det kommunala vetot.

VI KÄMPAR OCKSÅ FÖR KLIMATET

En inte alltför ovanlig tanke är att alla måste göra sitt när det kommer till klimatet. Och på var och vartannat tak ser vi solceller – man har verkligen satsat här i bygden. Man vill inte bidra till klimatförändringarna, man inser problemet och har under många år arbetat med omställningen. Parallellt med detta har man sett en annan omställning, nämligen en långvarig nedläggningsvåg och utflyttning. 2007 sjöng skolans rektor Bengt- Erik : "nu är det slut på gamla tider nu går vår skola i himlen in" men man har också bjudit på motstånd, i form av ideellt byutvecklingsarbete. Det är i allra högsta grad en livskraftig by vi möter. Idag befarar man att hela bygden är på väg till himlen. Eller ja, helvetet – om man ska prata i bibliska termer.

För det är så man tror att vindkraftsetableringen kommer att sluta. 40 Eiffeltorn skall byggas, om Njordr får som dom vill. Till detta krävs 450 000 ton grus och berg till vägar och fundament. Och den ska tas härifrån, av ”miljöskäl”, trots att det ligger flera befintliga bergtäkter inte alls långt bort. Man befarar att allt arbete man gjort med landsbygdsutveckling skall vara förgäves. Bystuga, bybelysning och inte minst fiber, allt ligger i fatet.

På gränsen mellan Dalarna och Gävleborgs län planeras bygge av 40 st. kraftverk med en totalhöjd på 280 meter. (Foto: Nej till vindkraft på Galmsjömyran)

Vi tas på en fem timmar lång guidning. Man har förberett stationer, där boende och experter väntar på oss. Vi träffar fiskevårdare, vattenföreningar, boenden, skogsexperter. Många har arbetat med sina respektive frågor i årtionden – andra har på kort tid tvingats lära sig allehanda olika fakta. De har tvingats att bli experter.

- I november 2020 damp det ner ett brev. Där stod att vi fick till slutet på Januari i år att yttra oss.

Till en början, berättar både Lars och Anders, som är våra guider, att utifrån foldern så såg allting bra ut, och man var inte så orolig. Det var en fin reklam för den ack så nödvändiga klimatomställningen.

- Sen började man såklart fundera. Och såg ganska snart att sanningen inte riktigt var återspeglad i den där pamfletten.

Protestgruppen har tagit fram egna montage - för i Njordr:s underlag visas inte hur det kommer se ut i verkligheten. (Foto: Nej till vindkraft på Galmsjömyran)

Lars berättar att en dag kom en granne in och sa att ”det här måste vi ju göra något åt”.

- Men då kom julen, och så ligger pandemin över oss. Det gör det svårt att hinna formera ett motstånd. Men vi drog igång och nu står vi här.

Man bad Njordr om förlängd samrådstid, och angav att pandemin gjort det omöjligt att träffas fysiskt. Men svaret blev föga förvånande nej. Nu har yttrandetiden löpt ut, och kampen står om bygglovet.

- Faktum är, berättar Anders att Njordr:s affärsidé är inte att bygga vindkraftverk. Den är att sälja bygglov.

Så här ser det ut överallt, berättar han. I Galmsjömyrans fall har vi statliga Sveaskog som på grund av ägardirektiven intensifierat sin avverkning. Här har man närmast totalavverkat stora ytor.

- Detta har gjort att när bolag, som Njordr, letar lämpliga platser så finns inget skyddsvärt kvar. Man går till Sveaskog, som pekar ut platsen som lämplig. Därefter är karusellen igång.

I flera år såg jag Njordrs bilar här, berättar en boende. De körde runt på varje liten skogsväg och inventerade.

I stormens öga. En boende visar sin bostad, totalt omgiven av kraftverken. (Foto: Carl Hällströmer)

Anders fortsätter:

- Investerare skaffas tack vare så kallade PPA (power purchase agreement), som är det som garanterar avkastning. När byggloven är klara kommer ett byggbolag in, och det kommer inte vara några jobb till bygden, det är ett som är säkert. Sedan när verken står där på sina betongfundament så säljs de vidare. Det är ren spekulation.

DET HETER INTE "PARK"

När jag står där och lyssnar, huttrandes i kylan kommer jag att tänka på filmen Den enfaldige mördaren. Jag ser desperationen i människornas ögon och lovar mig själv att den här kampen måste tas. Jag lyfter handen, ber om ordet:

- Men tror ni att dom kommer bry sig om allt det här ni tar upp? Alltså om ljudstörningar, blinkande lampor, epileptiska anfall, fåglar som dör, fornfynd som förstörs och cesium från Tjernobyl och andra gifter som riskera förstöra mark och vatten? Kommer dom inte bygga parken ändå? Det tror i alla fall jag.

Svaret kommer direkt:

- Ja alltså för det första så heter det inte ”park”. En park är någonting fint, ett rekreationsområde. Det här är industrier. Men ja, vi måste ju försöka ta upp allting till granskning – vi måste satsa på att ifrågasätta deras så kallade MKB, Miljö och konsekvensbeskrivning. Särskilt då det vi fått se har stora brister. Vi har ju inget annat val, svarar Lars, bestämt.

Jag nickar till svars.

Men ändå gnager det i mig. Problemet är så mycket större än så. Vi har att göra med en närmast anonym kraft som använder sitt alldeles egna tolkningsföreträde, hindrar människor att delta på möten och som struntar i att informera hela befolkningen. Detta är nästan värre än fabrikör Höglund. Fabrikörn kände ju alla till. Man visste vem han var och var han bodde.

Anders fortsätter:

- Det som driver på utbyggnaden av vindkraften är tillgången på investeringskapital och byggbar mark i kombination med att staten tagit sin hand från kärnkraften. I och med det är vindkraften det billigaste alternativet till att lösa energiomställningen. Investerarna söker alltid en avkastning som är högre än alla andra alternativa placeringsformer men till en acceptabel risk. I det här fallet är det pensionsfonderna som kommer att äga anläggningarna i framtiden eftersom de har ”en långsiktigt placeringshorisont” som det heter…

Men långsiktigt finns inga garantier för vad som kommer hända med de här industribyggnaderna. Troligen kommer skattebetalarna stå för notan. Det finns många osäkerheter helt enkelt. Ett vanligt förfarande är att det utställs bankgarantier mot staten i händelse av exempelvis konkurs, men detta lyser med sin frånvaro i de handlingar bolaget lämnat till kommunen. Njordr skriver: "Efter att de tjänat ut kommer vindkraftverken och tillhörande byggnader att demonteras och i möjligaste mån återvinnas" - men inte ett ord om vem eller vilka som ansvarar.

Jag byter några ord med grannfamiljen som talade sig varma om SD. När jag möter deras blickar ser jag allvaret i detta. Jag ser förtvivlan och misströstan, och jag förstår dem.

- Visst är det konstigt, säger jag, att dessa vindkraftverk aldrig kommer byggas nära centrum? Vet ni varför?

- Nej, inte på rak arm.

- Jag tror det har att göra med fastighetspriset. Falun och Gävle är intresserade av att locka till sig bättre bemedlade, för att kunna ta in mer skatt. Och då skulle vindkraftverken vara i vägen för det. Man vill inte spräcka fastighetsbubblan – så då får ni kraftverken och dom får konsert- och paddelhallar.

Det är varje människas rättighet att slåss för sitt hem. Och av alla människor jag möter denna dag så är det denna grannfamilj som tydligast förkroppsligar frustrationen och den maktlöshet som råder. Problemet är att man slåss mot en nästan osynlig fiende. En ideologisk sådan. Och det gör det hela mycket svårare.

Bro Fäbodar: I den bruna stugan i bakgrunden satt en gång Nils Ferlin och skrev sin dikt "Nasarevalsen". (Foto: Carl Hällströmer)

"Med snaran en bit från halsen och bylingen fram och bakut. Han valsar i nasarevalsen där turerna aldrig ta slut". Nils Ferlin skrev en gång Nasarevalsen sittandes i en liten oansenlig stuga i närheten av Fäbodsjön. Samma Fäbodsjö som enligt författaren Per-Gunnar Evander har Sveriges vackraste solnedgång. Det kan såklart inte avgöras på någon vetenskaplig grund, men ett är säkert. Snaran dras åt kring de boende, och de känner det.

-Vi får inte glömma kraftledningen som planeras. En femtio meter bred gata ska byggas, och den planeras att gå till Sandviken. Just dit Microsoft bygger sin serverhall, säger en av de boende.

Turerna är fortfarande många, märker vi. Ferlins dikt ekar som ett spöke över bygden.

NOT IN MY BACKYARD?

Det allra fulaste i kråksången, den som snart tystnar över Galmsjömyran, är att deras kamp anses som icke legitim. I själva verket har vi en rovdrift med stora mått, maskerad med goda intentioner. Så fort man synar dessa i sömmarna så ser man att det handlar om något helt annat än klimatvänlig el. Det handlar om Microsofts serverhallar, om spekulation i ”grön” omställning och om en klyfta som växer mellan stad och land. Men oavsett hur mycket kunskap och hur många invändningar som de boende gör, kommer de mötas av begreppet NIMBY, Not In My Backyard. Men de boende här är inga bypolitiker, de vet att detta gäller hela Sverige. Och att något måste göras med energipolitiken. Det räcker inte att låta de fria marknadskrafterna råda. Den s.k.. "osynliga handen" duger inte.

- Det kommer bli en väldigt stor fråga det här, avslutar Anders. Denna vindkraftsanläggning kommer, om alla deras planer går i lås utgöra hela tio procent av all vindkraft i Gävleborgs län. Det gör detta till en jätteanläggning!

En inte alltför långsökt slutsats är också att det blir nio till sådana här så kallade ”parker” bara i Gävleborg. Denna fråga kommer alltså bli långt mycket värre, hinner jag tänka.

Efter en lång dag packar vi in oss i bilen och åker hemåt. Mot stan. Och vi samtalar:

- Här är det alldeles uppenbart något helt galet. Och många fler människor kommer bli utsatta. Vi måste göra något!

Väl hemma tittar jag i Länsstyrelsens "Vägledning för hållbar utveckling i Dalarna":

"För Dalarnas del handlar det om att skapa planmässiga förutsättningar för 7,5 TWh ny vindkraft i länet till 2040. Detta skulle innebära att dagens 200 verk behöver förnyas (repowering) och kompletteras med ca 300 verk av senaste modell".

500 Eiffeltorn, bara i Dalarna med andra ord.

Detta måste folk få säga sitt om.