"Fenomenet gängkriminalitet och våldsamma ungdomsgäng som kränker och förnedrar hyggliga ungdomar är en relativ ny företeelse i Svedala" skriver Henrik Frisk. Politikerna strider om vem som har de hårdaste kraven. Men samtidigt som våldet och utanförskapet ökat har också ojämlikheten ökat. Människor behöver skola, jobb, sjukvård och bostäder för att bli en del av samhället. Vi har rätt att slippa utsättas för brott och därför behövs hårdare nypor och större befogenheter men allra viktigast är full sysselsättning och en välfärd som får kosta vad som behövs.

Det pågår en kapplöpning inom svensk politik. Det som avgör vem som vinner loppet är vilket parti som hårdast kunnat slå ner den eskalerande gängkriminaliteten och den allmänna laglösheten som härskar i våra utsatta områden i många svenska städer. Inga metoder är förbjudna, inga förslag för djärva, bara väljarna får stilla sin blodtörst.

Vi medborgare som varken tillhör någon gängkriminell grupp, något kringströvande ungdomsgäng eller är ljusskygga jihadister ser med förskräckelse på hur skjutningarna ökar vecka för vecka, hur rån och våldtäkter blivit en del av vardagen och hur människor med helt främmande moraliska kompasser lamslår och kontrollerar hela områden, helt öppet, utan att staten kan göra annat än se på.

Vi förfäras med rätta och hejar på politikernas jakt på röster och ställer krav på att få återgå till det normala igen.

Men vad är det normala? Hur ser det ut i andra länder utan fungerade välfärdssystem? Där den starke kan kräva sin rätt och den svage får ta skeden i vacker hand.

För att ta ett redan överanvänt exempel kan vi se till USA. Anledningen att USA får vara mall i sammanhanget är helt enkelt eftersom landets styre i mångt och mycket utgör en studie i klassförakt. I kapitalismens högborg är klassamhället sedan länge ett faktum, den är själva symbolen för ett marknadsliberalt samhälle. Den är där en naturlag och inte något plötsligt uppkommet problem man inte vet hur man ska hantera. Där är inte gängkriminalitet något nytt. Skjutningar och våld är en del av vardagen sedan länge och utsatta områden kallas det de är - ghetton. Det är det sociala arvet som styr och därför inte mycket att göra åt. Man har en väl utarbetad plan- då man accepterat naturlagen- att handskas med kriminellt patrask. Receptet är poliser i en aldrig sinande ström, full kapabla att sätta tänderna i buset med batong och pistol. Sedan blir det skjuts in i finkan på obestämd tid. Problemet löst. Branden släckt.

Men är det normala där det normala här? Nej, säger nog de flesta. Fenomenet gängkriminalitet och våldsamma ungdomsgäng som kränker och förnedrar hyggliga ungdomar är en relativ ny företeelse i Svedala. Att islamister i förorten har fritt spelrum att sprida sin hatpropaganda i förorten ännu nyare. Det märkliga är att vi inte drar paralleller till något annat som ökat samtidigt med våldet och utanförskapet under samma period. Någonting vi borde vara minst lika oroliga över. Nämligen ojämlikheten.

I USA är det som sagt inget nytt under solen med den kapitalistiska idén som högsta väsen. De är inte heller chockade på samma sätt som vi när det är stökigt i slumområdena, de handskas med det som de alltid gjort. Men för oss har vårt gemensamma monterats ner bit för bit sedan början av nittiotalet. Sakta men säkert i takt med att ojämlikheten ökar och våra gemensamma intressen sålts ut till högstbjudande har människorna som bor i vårt land inget gemensamt som binder oss samman. Egennyttan har inte intresse att utbilda, avlöna och säkerställa välfärden för de som har störst behov utan riktar sig till den verksamhet som lovar störst vinst.

Människor behöver skola, jobb, sjukvård och bostäder för att bli en del av samhället. Accepterar vi något annat så får vi också acceptera att ojämlikheten blir naturlag även här.

Som svenska medborgare har vi en rättighet att slippa bli utsatta för brott. Där måste vi ha hårdare nypor och större befogenheter än idag. Vi har en lång väg att gå för att komma till bukt med situationen vi sitter i. Men att släcka bränder politiskt kommer inte att släcka bilbränderna i förorterna på sikt.

Den viktigaste åtgärden för att bekämpa brottslighet av de slag som ojämlika samhällen drar på sig är full sysselsättning och en välfärd som får kosta det den behöver kosta.