"Mitt bestående intryck är att detta varit just ett drama, ett fäktande skådespel och tomt byråkratiskt tidsfördriv. I två år har huvudavtalet tagit uppmärksamheten från det vi borde ägnat oss åt: att skapa en levande arbetarrörelse kapabel att förändra arbetslivet och samhället på riktigt" skriver Jari Söyrinki om det nya huvudavtalet mellan LO och Svenskt Näringsliv. Och vill se en helt annan scen.

I torsdags skrev företrädare från Svenskt näringsliv och LO under det nya huvudavtalet. De träffades på Grand Hotell i Saltsjöbaden, kommer säkert att bära dyra kavajer och skåla i bubbel efteråt. De är kollegor som spelar olika roller i dramat vi kallar svensk arbetsmarknad.

Jag läste förhandlingsprotokollet när det publicerades i slutet av förra året. Mitt intryck var att skrivningarna drev på ett förborgerligande av köp- och säljrelationerna för arbetskraften. De kollektiva lösningarna tonade bort och fokus låg på enskilda arbetare och tjänstemän.

Det blir lättare för arbetsköparen att gallra bland de anställda och göra undantag från turordningsreglerna. Men det blir lättare för enskilda anställda att utbilda sig för att byta jobb eller göra karriär.

I debatten har fackets gräsrötter och vänster tagit en defensiv position: stoppa försämringarna av anställningsskyddet. Fackets ledare har tvärtom framställt sig själva som kreativa, förändringsbenägna och progressiva: samhället förändras och vi måste hänga med. De anser sig skriva historia. Det är förstås ingen slump att avtalet undertecknas på samma ställe som det första Saltsjöbadsavtalet 1938.

Men på arbetsplatserna har det varit tyst. ”Nej-kampanjer” har alltid svårt att övertyga, särskilt som lagen om anställningsskydd redan är full av kryphål, genvägar och fusk. Det är inget som inspirerar till kamp. Dessutom: om det saknas aktiva fackliga organisationer för att tillämpa lagarna, se till att de efterlevs, vad gör de då för nytta?

Jag tror inte för en sekund att det nya avtalet är historiskt. LO har bytt lite äpplen mot lite päron och fick tillbaka mindre än de gav. Alltså inget rån. Men en dålig affär.

Och inte har kapitalet fått lösningar på sina monumentala problem som faller tillbaka på kostnadsutveckling, ineffektivitet och konkurrenstryck. Huvudavtalet ger företagen lite mer handlingsfrihet och statliga bidrag för arbetskraftens fortbildning, men jag tror inte att det skålas så hårt i Stockholms överklassvillor.

Mitt bestående intryck är att detta varit just ett drama, ett fäktande skådespel och tomt byråkratiskt tidsfördriv. I två år har huvudavtalet tagit uppmärksamheten från det vi borde ägnat oss åt: att skapa en levande arbetarrörelse kapabel att förändra arbetslivet och samhället på riktigt.

Det är en helt annan scen. Det är lunchrummet på vårdcentralen, grinden utanför industriområdet, omklädningen innan nedfarten till gruvan. Inga kavajer och inget bubbel. Vi skiter faktiskt väldigt mycket i vad som sker på Saltsjöbaden. Låt dem ha sin låtsasvärld.

Vi behöver organisera lokalt och sätta positiva exempel, inspirera varandra, visa att det går. Göra det som facken och arbetarpartierna egentligen borde göra, men självständigt och tillsammans med varandra. Gå samman. Förändra spelreglerna.

Malmfälten behöver det kanske mer än någon annan del av landet. En rörelse som förenar de stora industriella kollektiven med den kämpande personalen på sjukhusen och inom de kommunala organisationerna; en rörelse som riktar sina krav 100 procent mot staten och regeringen eftersom det är där knutarna sitter.

För alla ungdomar som ska ut i den här stormiga världen, alla kvinnor som lever under förtryck och dubbel arbetsbörda, alla utslitna farbröder som ser lönerna urholkas och pensionsåldern höjas - när vi gjort en konkret, tydlig skillnad för dem, då kan vi också klä oss fint och smälla korkar.

Vi behöver en rörelse för vården och lönerna, boende- och arbetsmiljön, och vi behöver den nu.

Artikeln är återpublicerad från Facebook

Foto: Grand Hotell, Saltsjöbaden, Wikipepedia Creative Commons