Sveriges radio rapporterar om att rädsla för repressalier tystar vårdpersonal. Vi som bygger landet har varit i kontakt med en nyligen corona-smittad undersköterska som berättar en hårresande historia om brister i smittskyddshantering.

Alltmedan den stora debatten flödar om den s.k. svenska modellen i covidhantering, alltmedan den ena debattören efter den andra antingen hyllar eller sågar Tegnell, så pågår verkligheten. En undersköterska som vill vara anonym, berättar om systematiska brister ute på golvet som inte minst lett till att hon själv insjuknat. Hur många fler som drabbats går bara att spekulera i men hittills har både personal och boende fått sjukdomen. Det här är hennes berättelse.

”Jag upplever att vår chef inte riktigt vet vad hon ska göra i denna situation. Hon är väldigt nervös och säger olika saker till oss hela tiden”

Till en början, i våras, hanterades situationen dåligt. Det saknades riktlinjer och blev väldigt rörigt. Med tiden har det fungerat bättre, vilket främst beror på att undersköterskorna fått ta ett stort ansvar själva. Ett stort problem är dock personalbrist, och när detta påtalas så blir svaret att ”det finns ingen som kan jobba”. Det ökar stressen vilket leder till sämre möjlighet att ta just det ansvar som ålagts personalen. Och brister uppkommer:

”Till exempel säger chefen att vi ska sprita av ytor, datorer, handtag med mera när det finns en lucka. Men hur ska vi kunna göra det när det inte finns några luckor?”

Allt fokus ligger på att sköta de basala hygienrutinerna, och stressen gör dem svåra att följa. När personal blir sjuka får de själva försöka hitta ersättare. Det förstår vem som helst att det är en orimlig uppgift, men det var precis vad som hände:

”Innan jag blev sjuk så förklarade jag för henne att vi behöver fler personal i covid-teamet eftersom vi var bara 2 stycken, men jag fick till svar att det inte fanns möjlighet till det. Senare när jag började känna mig sjuk och förklarade för chefen att jag behövde gå hem fick jag till svar att jag skulle stanna kvar. Jag var ju tvungen, enligt henne, att ta mitt ansvar att vara kvar. Bara jag följde basala hygienrutiner så skulle allt gå bra. Efter ett långt samtal så sa hon till sist att jag skulle gå hem men att jag var tvungen att först försöka få ut någon annan personal. Jag satt i en timme och försökte, utan resultat och sedan gick jag hem.”

Om man lägger till att personalen har en situation redan innan pandemin där de måste ha med sig extra par underkläder ifall de inte hinner gå på toaletten så borde man förstå vidden av detta. Kan verkligen allt ansvar att hindra smitta läggas på personalen? Det tycker inte vår källa.

Att separera arbetsgruppen till en del som jobbar med sjuka och en med friska har försökts, men det har skötts dåligt. Dels, berättar vår källa, att det sköts efter ett rullande schema. Ena dagen går man bara till sjuka och andra dagen till friska. Det tror hon har haft negativ inverkan på smittskyddet. Vidare har personalen fått två olika matrum men det ena saknar både diskho och kylskåp så de möts hela tiden när de springer emellan för att hämta mat, bestick samt för att diska.

”Jag tycker att det ska finnas ett speciellt team som enbart går till dem med Covid under hela tiden. Jag tycker också att man ska se över scheman så att det fungerar. De som har enbart Covid kanske måste jobba längre pass men får vara ledig mera till exempel. Men det är inget förslag chefen har tagit till sig.”

Överlag är det svårt att få gehör för förslag, vilket gjort att personalen slutat gå till chefen och istället talar med sjuksköterskan eller andra kollegor. Vikten av att ta dessa frågor på allvar är alla som arbetar på golvet medvetna om, men möjligheterna till det brister. Om man då tänker på hur många människor som möts, hur många besök som görs per dag, uppemot 30-50 stycken så är det lätt att räkna ut riskerna med detta. Vår källa avslutar med att hon tycker chefen borde lyssna bättre:

”Hon borde ta till sig våra idéer och försöka göra detta så bra som möjligt men det gör hon inte och det är därför man blir så himla ledsen och frustrerad.”