Imorgon är Rainer Anderssons sista arbetsdag efter 49 år i yrkeslivet. Han ångrar ingenting vad gäller yrkeslivet. I synnerhet inte de gånger han tackade nej då chefen lockade med tjänsten som arbetsledare.

SJ Stockholmståg är hans femte arbetsgivare på pendeln. Och inte har det blivit bättre med åren.

– Nu ska pendeln återigen ut på upphandling. Efter mindre än ett år med den nya arbetsgivaren SJ har galningarna på SL som mål att spara några hundra miljoner genom att hitta en entreprenör som kan lägga sig ännu lägre i anbudet. Som kan fortsätta montera ner vår kollektivtrafik så att skatten kan sänkas än mer åt de som redan har för mycket.

Läs Rainer Anderssons summering av ett långt arbetsliv. Imorgon gör han sin sista dag som informatör på Älvsjö station och då bjuder han på tårta.

Ordförandens sista ord

Det här är sista gången som jag skriver en krönika under rubriken Ordföranden har ordet. Min anställning på pendeln har nått vägs ände och på fredag gör jag min sista dag som informatör på Älvsjö station. Kom hit så bjuder jag på tårta!

Jag har bett vår arbetsgivare om att få stanna kvar något år på 20% men det tycks inte ha fallit i god jord. Jag kanske inte har gjort mig tillräckligt populär? Svaret hitintills har varit att det inte råder någon brist på personal. Det har väl fått en och annan kollega att undra varför man då hyr in i snitt fyra pensionärer från Veteranpoolen varje dag? Om det nu är så gott om personal.

Högre upp på samhällsstegen

28 år på pendeln. 24 år som facklig företrädare. 49 år i yrkeslivet. Nu går det mot sitt slut. Och inte känner jag att jag har något att ångra. Allt är erfarenheter som förhoppningsvis har gjort mig en smula klokare. Ja, det senare får väl andra bedöma. Till järnvägen kom jag första gången 1975 som nybakad svetsare. Jag var inte ens myndig. Fick arbete i det gamla lokstallet i Nynäs gård där vi renoverade malm- och cisternvagnar. Idag är det museum. Något år senare blev det SJ i Hagalund.

Nej, ingenting är att ångra vad gäller yrkeslivet. I synnerhet inte de gånger jag tackade nej då chefen lockade med att jag borde söka tjänsten som arbetsledare. No way! Till det blev jag fel uppfostrad av morsan och farsan. De hävdade att man skulle vara stolt över att vara född i ett arbetarhem där man inte fjäskade för de högre upp på samhällsstegen. Ingen bra grund för en karriär, kan man nog konstatera.

Nästa feta smäll

SJ Stockholmståg är min femte arbetsgivare på pendeln. Och inte blev det bättre med åren. Tvärtom. Från det att man började planera för privatisering av Stockholmspendeln för 30 år sedan har det bara gått bakåt. Ingen av våra kollegor tycks längre hysa någon förhoppning om en ljusare framtid. Istället hukar man sig inför nästa feta smäll från SL-politikerna och trafikförvaltningen.

Nu ska pendeln återigen ut på upphandling. Efter mindre än ett år med den nya arbetsgivaren SJ har galningarna på SL som mål att spara några hundra miljoner genom att hitta en entreprenör som kan lägga sig ännu lägre i anbudet. Som kan fortsätta montera ner vår kollektivtrafik så att skatten kan sänkas än mer åt de som redan har för mycket.

Anständiga arbetsvillkor

Inte heller blev det bättre med den fackliga rörelsen. Den som skulle stå upp till försvar för våra arbetsvillkor. Aldrig skulle facket svika sina ideal utan fortsätta kämpa för solidariteten och vår sammanhållning. Jo, säkert! Sveket har blivit synonymt med ledningen för det förbund som jag själv har tillhört under mer än hälften av mitt liv. De vände oss ryggen när vi slogs för anständiga arbetsvillkor på pendeln och för tågvärden kvar i hytten.

De ljög oss rakt upp i ansiktet när de hävdade att vi måste vara återhållsamma med våra lönekrav, där resultatet motsvarar 10 år av reallönesänkning. Själva ser de till att kapa till sig en fet lön på vår bekostnad. Att vi i måste bygga upp nya fackföreningar som står upp för våra behov har jag hävdat från dag ett när jag första gången fick ett förtroendeuppdrag.

Gratisskjuts på sina kollegor

Visst kan man arbeta fackligt även inom ett fackförbund som sviker sina medlemmar.  Ja, har vi något annat val än att försöka göra det bästa av situationen? Om vi inte har facket har vi ingenting. Då står vi nakna. Det är bara att konstatera. Ingen löneförhöjning, ingen förhandling om schemat. Utan fack inget kollektivavtal som ger oss en smula trygghet och arbetsvillkor som går att leva med.

Det finns alltid de som tror sig vara smarta och struntar i att vara med i facket. Som åker gratisskjuts på sina kollegor. Men om alla är lika ”smarta” och lämnar facket har vi bara en röst kvar som räknas. Arbetsgivarens. Då är vi tillbaka till tiden då diktatur gällde på våra arbetsplatser. Då sådana som du och jag inte var vatten värda. Så i väntan på att vi gemensamt tar vårt förnuft till fånga och bildar ett bättre alternativ till dagens urvattnade fackförbund får vi stå ut och göra så gott vi kan med det vi har.

Inget behov av någon som hon

Alla mina år som facklig företrädare på pendeln har gett mig mer än vad många har en aning om. Det är jag som i första hand ska tacka kollegorna och medlemmarna i klubben för det förtroende som jag har fått. Som gett mig möjlighet att se och höra vad jag annars aldrig hade fått uppleva. Det har varit oerhört lärorikt. Det har också inneburit att jag har lärt känna fler kollegor än var kanske någon annan någonsin har fått göra. Inom alla yrkesgrupper. Vad mer än tack kan man säga om det?

De sista månaderna har varit extremt slitsamma. Inte minst beroende på att den som valdes till ordförande på vårt årsmöte i februari, Susann, inte fick vara kvar på pendeln. Det fanns inget behov av en som hon hos vår arbetsgivare. Inget behov av en som inte kan hålla tyst om orättvisorna som ständigt dyker upp. Då är fackliga företrädare som stryker arbetsgivaren medhårs att föredra. Och en sådan var tyvärr inte Susann.

Brist på personal?

Med de orden överlämnar jag nu ordförandeklubban till Victor Cruces. Jag har lovat klubbstyrelsen att vara behjälplig en tid framöver så ännu är det för tidigt att helt sätta punkt. Och vem vet, kanske får SJ brist på personal en dag och ringer upp. Större under än så har väl hänt.

Fredag 18 oktober tycks således bli min sista dag på pendeln. Du är mer än välkommen till Älvsjö station där jag bjuder på tårta mellan 10 –15. Här har jag varit placerad som informatör det sista året, när jag inte längre fick arbeta som tågvärd, och det är här jag har haft de bästa av kollegor som sällskap. Vad mer kan man önska sig?

Rainer Andersson

Ordförande Seko Pendelklubben veckan ut  

Omslagsbild: Älvsjö station/ Creative Commons Wikipedia/ Johan Jönsson