Sex veckor hann Jolyne städa på Samhall. Varje dag gick han upp klockan sex, gick till Samhalls uppsamlingsplats och från klockan åtta till fjorton städade han. Han var glad, han fick en tydlig arbetsuppgift, att städa trapphus tillsammans med sin arbetskamrat Frida. Efter fyra veckor blev han kallad till ett möte, där arbetsledningen sa att han måste prova andra arbetsuppgifter på andra arbetsplatser. För Jolyne som är autistisk blev det ett chockbesked. När han kom ut till sin mamma som väntade utanför i bilen var han vit i ansiktet. ”Du vet att jag städar trapphus högt upp. Jag kommer inte leva året ut, mamma” sa Jolyne. Några veckor senare hoppar Jolyne från ett tak.

I boken Rent åt helvete skriver Elinor Torp om hur Samhall som var ett statligt företag utan vinstintresse och till för människor med funktionsnedsättning nu är ett bemanningsföretag med vinstkrav. Ett företag som lägger sig så lågt i upphandlingar att seriösa företag inte har en chans.

Detta är den ena berättelsen i boken. Den andra handlar om alla de som städar i vårt land. De städar inte bara i statsministerns hem utan också på hennes arbetsplats. Städbolagen svindlar bort miljarder och det här är nu så omfattande att det är integrerat i vår ekonomi.

Elinor Torp jobbar på Dagens Arbete, Industriarbetarnas tidning, där hon skriver mycket om arbetsrätt och arbetsmiljö som är hennes specialområden att granska. Vi som bygger landet fick en intervju men henne.

– Jag har under många år granskat arbetslivet i Sverige, ca 15 år. Och där har jag sett försämringarna i arbetarskyddet som gäller hos alla som jobbar i Sverige.

Men sen har jag sett, under tiden som jag granskat hela arbetsmarknaden, vad som sker i arbetslivet av överträdelser och rena brottsligheter. Här finns en kategori, där det är som allra värst, den har vuxit kraftigt under den här perioden. En kategori som också är väldigt olycksdrabbad och där man inte kan larma för man är inte i en sådan position. Det är utländsk arbetskraft och människor som lockats hit och hamnat som en gisslan. Det här är människoexploatering eller arbetskraftsexploatering.

– Arbetsgivaren kan i princip göra vad som helst mot sin personal. De är i händerna på arbetsgivaren och det är också de som äger den här processen. Om man ska få den minimala chans som finns till arbetstillstånd är det arbetsgivaren som håller i den processen gentemot Migrationsverket. Det är arbetsgivaren som bestämmer om man ska få stanna och jobba eller inte. Då vågar man inte klaga på sin arbetsmiljö, att man inte får ut sin lön eller om arbetsgivaren förnedrar en på olika sätt eller till och med sexuellt utnyttjar dig. Det är för arbetsgivaren bara att slå ett samtal till Migrationsverket så avbryts processen till ett arbetstillstånd.

– I min nya bok vill jag fimpa begreppet skuggsamhälle för jag menar att det här är integrerat i vår ekonomi. De här kvinnorna städar överallt, de här männen bygger våra hus överallt. Det är inte ett skuggsamhälle, utan något som vi gjort oss beroende av. De här personerna är allt ifrån tredjelandsmedborgare, till att de har papper från ett annat EU-land, till att de är papperslösa. Om man får jobb hos en arbetsgivare och jobbar heltid eller mer då kan arbetsgivaren säga att de startat processen mot ett arbetstillstånd hos Migrationsverket. Sen tar det lång tid att jobba upp till ett arbetstillstånd. Från början har de inget arbetstillstånd och sen kan processen avbrytas av arbetsgivaren om arbetstagaren klagar på något. Och då vågar de inte klaga.

Har du sett någon förändring sen du skrev boken Vi skuggorna 2019

– Jag kan inte säga om det har ökat eftersom de här företagen jobbar under radarn, men det har inte blivit bättre. Det finns ingen kontroll, de här arbetsgivarna är helt okontrollerade. Jag har långa listor på arbetskriminella städföretag, som inte sköter varken skatter eller moms och som tar in en liten andel med vita papper och resten jobbar svart.

Samhalls utveckling, från att varit ett statligt företag utan vinstintresse, för människor med funktionsnedsättning, till att bli ett bemanningsföretag med vinstkrav – hur kunde det bli så?

– Det är en politik och ideologi som ligger bakom så klart. De fick ett vinstkrav på sig och det som har skett är att det omskapats till att bli ett ganska hårt städbolag. Det är inte alls anpassat efter människan, så hela syftet med Samhall med synen att man skulle skapa meningsfulla jobb för människor, har gått förlorat. Det är kunden som styr och inte alls anpassat till människorna som jobbar där. Idag är det mest städjobb, lite tvätterier kvar och några andra småuppgifter. Långt ifrån den skyddade verksamhet som det var en gång. Då mötte man personer med Downs syndrom och människor med fysiska och mentala begränsningar. Nu är det folk med adhd, autism, men som är starka och klarar tunga städjobb fysiskt. För en människa med autism är det förödande att fara runt på olika arbetsplatser, de behöver struktur.

Var tar de vägen, som förr kunde få jobb på Samhall,men som nu diskvalificeras?

– Antingen är de i arbetslöshet, förtidspensioneringar eller långtidssjukskrivningar. För en del, som förut var på Samhall, finns daglig verksamhet.

Jag hoppas att boken kan väcka tankar hos politikerna. Det är dom som är ägare, Samhall är 100% ägt av staten så det är politiska direktiv. Det finns ingen transparens hur Samhall använder pengarna de får från staten. Det går inte att följa pengarna på något sätt i det här bolaget. Riksrevisionen ska komma med en rapport och jag hoppas eller tror att någon förändring sker. Det kan inte få fortsätta så här.

Vad kan man göra?

– Man måste börja kontrollera arbetsgivarna igen, det har man ju slutat med. Flera av de arbetskriminella bolag som jag granskat på senare år ska ha näringsförbud, dessa ska inte ens få finnas. Andra ska få tydliga sanktioner. Som det är idag finns inga kännbara straff för arbetsgivaren och det finns heller inget skydd för arbetstagaren längre. Tyvärr har facken inte stått upp mot det här. Man samverkar enligt den svenska modellen och det funkar kanske när det gäller arbetsrätt och avtalsrörelse. Men i arbetsmiljöfrågor, alltså den förebyggande lagstiftningen, där måste facket bli mycket mer på tårna och ställa motkrav. Det har man inte gjort. Jag är väldigt kritisk till LO och fackförbunden att de inte gjort något.

– Samma sak gäller för upphandlarna som måste göra mycket bättre bakgrundskontroller så att de här kriminella bolagen inte ens kommer in på arbetsmarknaden. Det är ju våra skattemedel som de handlar med och som hamnar i fickorna på de här kriminella arbetsgivarna och deras bolag. De offentliga upphandlarna måste vakna, det är kommuner, stat och regioner, de måste se vilka de gör affärer med. Det kan se jättefint ut på pappret men i verkligheten kan det vara helt andra firmor och helt andra människor som gör jobbet. Man litar på det som står på pappret, följer inte upp och det är en naivitet.

– Det måste bli kännbart för dessa kriminella. Man sänker villkoren för alla. De pressar ner lönerna, de pressar ner arbetsmiljöerna och det blir sämre och sämre för oss alla. Det förstör ju samhället i grunden i det långa loppet.

Du har gjort många försök för att få till en intervju med Magdalena Andersson om vad hon tänker om Chilo som städade statsministerns hem, om hennes öde och om alla de tusentals kvinnor som städar vårt land. Vad skulle du vilja säga till Magdalena Andersson om du fick chansen

– Jag skulle gärna träffa henne, så hon får reflektera över människorna som städar vårt land och hur det var och hur det blivit i Sverige och hur hon tänker kring detta. Det har inte hennes pressperson tyckt varit en bra idé. Jag tycker det är ett demokratiproblem att politiker inte kan ta en intervju med journalister som är pålästa. Hon tycker nog det är pinsamt.

Bolaget som städade hos statsministern är ökänt

Smutsigt städjobb i maktens centrum

Fler artiklar hittar du på Dagens Arbete