”Panem et circenses”, ett uttryck som myntades redan i slutet av det första århundradet av Decimus Junius Juvenalis, en romersk tänkare och satiriker.

”Bröd och skådespel åt folket”, redan de gamla romarna hade klart för sig att gladiatorspel med brödutdelning var nyckeln till nöjda medborgare som inte i onödan engagerade sig i något annat än just, vardagen, skriver Thomas Carlsson, busschaufför, Malmö.

Vanliga dagar fyllda med daglig förströelse, det lättsamma livet, kaffe med kompisar, fönster-shopping, den nya bilen, restaurangbesök, barn att ta hand om, bio, nya gardiner, träning och självförverkligande samt ”lagom” långa arbetsdagar och alla andra små roande detaljer som berövar oss blicken ifrån det som egentligen borde vara viktigt och orken att agera.

Många har nog hört berättelsen om de fyra personerna Alla, Någon, Vem som helst och Ingen.

Det fanns ett viktigt jobb att göra och Alla, Någon, Vem som helst och Ingen ombads att göra det.

Alla var säkra på att Någon skulle göra jobbet. . Vem som helst kunde ha gjort det,

men Ingen gjorde det.

Någon blev arg , för det var ju Allas jobb.

Alla trodde att Vem som helst kunde göra jobbet, men Ingen insåg att Alla

inte skulle inte göra det.

Det slutade med att Alla skyllde på Någon när Ingen gjorde det

som Vem som helst kunde ha gjort.

Vi har alla glatt gått i den individualistiska fällan, där vi slutat att se utanför skygglapparna och då menar jag inte bara du och jag som busschaufförer och enskilda individer, utan också regioner, företag och fack. Ord som borde vara lika självklara i ett sunt samhälle såväl som i arbetslivet, ord som sympati, empati och solidaritet har i dagens samhälle fått ge vika för individualism, egoism, girighet och fientlighet.

Och vad har nu detta att göra med bussbranschen undrar ni. Jo, mönstret är detsamma oavsett var vi tittar och det är därför som förändringar måste göras överallt. Alla, d.v.s. arbetsgivare, regioner, politiker samt fackförbund och arbetstagare måste göra förändringar annars kommer vi snart inte bara vara utan chaufförer, vi kommer vara utan fungerande kollektivtrafik.

Våra arbetsgivare säger att de inte har tillräckligt med busschaufförer utan att det skall utbildas fler chaufförer, undantag måste göras för unga chaufförer för annars klarar inte företagen att utföra sitt uppdrag. Arbetsgivarna vill kunna använda mer delade scheman, fler timanställda och utnyttja personalen än mer hänsynslöst. Det här är argument som inte längre håller då det finns mer än 140 000 giltiga D-körkort utfärdade men chaufförer, nyutbildade såväl som erfarna, flyr idag branschen om möjligheten uppstår.

Minimibelopp för löner och maximal arbetstid står inskrivet i lagar och avtal men inget står skrivet om att trafikföretagen inte får lov att erbjuda något mer, men alla andra (myndigheter, regioner, politiker och arbetskraft) skall stå på parad för trafikföretagen och se till att dessa får det som de ber om, allt så länge vinsterna kan maximeras till ägarna, helt utan tanke eller empati för att chaufförer numera ofta inte blir sjuka på, utan p.g.a. sin arbetsplats.

Resonemanget bygger på att företagen hela tiden förväntar sig att Någon Annan skall lösa deras problem, andra skall förse dem med busschaufförer (vilket skett under många år då bl.a. Arbetsförmedlingen genom politiska beslut försett branschen med en aldrig sinande ström av nyutbildade chaufförer) men företagen själv har aldrig behövt se över vad det är som gör just deras företag till en bra arbetsplats, aldrig suttit på pottkanten där de tvingats göra förändringar för att bli attraktiva inom branschen och på så sätt lockat till sig chaufförer. De har förväntat sig att någon annan hela tiden förser dem med stekta sparvar som bara flyger in i deras penningkrävande gap medan de någon gång bjuder arbetstagarna på grillad hamburgare och lämnar allmosor i form av obetydliga friskvårdsbidrag, allt för att tysta pöbeln!

Facket,….. hmmm!

Före 1970-talet så var facket någorlunda stridbart, man kämpade för att skapa ett samhälle för alla, ett inkluderande samhälle, man hade empati för de svaga och man värnade sammanhållning. Detta gällde inte bara inom facket, det var grundpelare i hela samhället.

Rainer Andersson, vice ordförande i Sekos pendelklubb i Stockholm, skriver här bl.a. om den historiska biten för den som inte läst på. Det är också nyttig läsning för dem som glömt varför man är, eller borde vara medlem i facket.

Något har dock blivit väldigt fel på vägen, det verkar nästan som om fackföreningarna på 1980-talet blev tagna på sängkanten i och med införandet av det nya systemet, offentliga upphandlingar och privatisering.

Man visste inte längre hur man skulle agera. De gamla tidernas arbetarrörelse som kämpat i över 150 år ifrån en stabil arbetargrund hamnade nu i ett gungfly, något som man inte kunde hantera utan fackrörelsen har mer eller mindre avstannat efter 1986. Detta syns inte bara på löneutvecklingen utan det slår även över på arbetsmiljö och arbetstider.

Borta är sammanhållningen, engagemanget och solidariteten och man har slutat lyssna. Man hör inte medlemmars krav och önskemål, man kör sitt eget ”race” och hoppas arbetstagarna skall acceptera det som förbundet anser vara en tillräcklig brödbit för medlemmarna just nu. Den fackliga solida gruppen har brutit samman och kvar är lösryckta delar som näppeligen kommunicerar, varken med medlemmarna men inte heller sig emellan, allt för att inte gunga båten trots att man vet att den är till hälften fylld med vatten och är på väg att sjunka.

Bussbranschen, tillsammans med fackförbundens goda hjälp och offentliga upphandlingar, är på god väg att uppnå ett sedan många år tillbaka påbörjat uppdrag, nämligen harakiri eller i alla fall någon form av rituellt självmord där alla andra är skyldiga men inte de själva.

Facket har förlorat sin forna skärpa och medlemmarna sviker, alternativt, känner sig svikna. Alla vet bäst och ingen lyssnar på någon, allt medan arbetare i det här fallet busschaufförerna, är upptagna med att förverkliga sig själv eller sina drömmar och förväntar sig att någon annan skall göra allt för dem, utan att själv behöva engagera sig.

Ja precis, vi chaufförer är själv precis lika skyldiga till den nuvarande situationen som alla andra i den här soppan.

Även om det finns busschaufförer över hela landet som står beredda, inställda på att ta kampen t.o.m. för alla de kolleger och arbetstagare som sedan länge tappat tron, som känner sig berövade på den makt som arbetarna en gång faktiskt besatt, så är det till syvende och sist bara vi själv som kan göra något åt saken.

Vi har makten att styra om riktningen på facket och förbundet, vi har också makten att påverka våra arbetsgivare, vi kan t.o.m. förändra samhället men vi kan inte göra detta genom att enbart förverkliga oss själv och sitta på rumpan.

”Ingen kan göra allt men alla kan göra något”, vi skall inte förvänta oss att någon annan kommer göra det åt oss. Allt för många kolleger förväntar sig att ”någon annan skall göra åt dem” men ingen kan stå ute i kylan om man vill ha förändring, det är bara från insidan som vi har makten att göra förändringar.

Astrid Lindgren hade helt rätt när hon sade att ”när människor med makt slutar att lyssna på folk, då är det dags att byta ut dem”. Rainer Andersson är även han inne på denna linjen, när han påpekar att förbundet några år efter Saltsjöbadsavtalet tog bort arbetarnas bästa vapen utan att ge något tillbaka. Men det förbundet inte förstått när de gjorde detta var att de egentligen inte tog bort någonting, de bara talade om att vi vill ha det bekvämt och lugnt så att vi inte behöver engagera oss! Arbetarna har fortfarande makten, bestämmer arbetstagarna att de skall strejka så kan inget förbund, arbetsgivare eller politiker i världen stoppa dem.

Det är åter dags för arbetarna, d.v.s. du och jag, att åter visa att det är vi som är facket, och att facket blir bara precis så starkt som vårt eget engagemang tillåter. Vi kan nå hur långt som helst men då måste vi tillbaka till beprövade ord som engagemang, empati och solidaritet, visa att vi står eniga och att vi aldrig någonsin kommer ge upp, då kan vi förflytta berg!

(Fritt översatt, Joe Hill 1879-1915);

Om arbetarna har en föreställning, ett mål,

kan de stoppa alla framrusande tåg.

Varje skepp upp på haven, kan de med kraftiga kedjor fjättra.

Varje hjul i produktionen, varje gruva, varje kvarn,

flottor och nationers militär,

kommer på arbetarnas kommando

att stå still!