Hur gick det till när den svenska vänstern blev näringslivets nyttiga idioter? Robert Mathiasson, före detta ordförande i Kommunistiska Partiet och nu krönikör på Nyheter Idag, berättar en personlig historia från 1990-talet och framåt, där vänstern gav upp klasskampen för att till varje pris undvika att bli kallad "rasist".

En ”nyttig idiot” är enligt Wikipedia, ”en beskrivning av en person som löper andras ärenden utan att vara medveten om att så är fallet och i stället tror att det är de egna intressena som värnas”. Så när blev den politiska vänstern det tunga näringslivets nyttiga idioter?

Det korta svaret är 1991-92.

Det långa svaret kräver en liten tidsresa till 1989. Efter att ha testat det mångkulturalistiska samhällsprojektet, som slogs fast av riksdagen 1975, i ett och ett halvt årtionde slog socialdemokraterna till bromsen.

”Vi har nu nått gränsen för vad vi klarar av. Ska vi framöver på ett bra sätt bereda fristad åt alla dem som behöver det allra mest, måste vi i dag inskränka möjligheterna för att andra att få uppehållstillstånd”, konstaterade invandrarminister Maj-Lis Lööw 1989. Efter detta genomförde regeringen Carlsson det så kallade Luciabeslutet vintern 1989 som kraftigt skulle begränsa invandringen. ”Vi måste lämna den alltför idylliserade och romantiska beskrivningen av det mångkulturella och välja en mer realistisk utgångspunkt”, skrev socialdemokraterna i sin regeringsproposition våren 1991.

Utdrag ur riksdagsprotokoll 1989/90:46 - Socialdemokratiska statsrådet Maj-Lis Lööw talar.

Hur allvarligt menad var denna svängning mot en mer realistisk politik än den romantiska mångkulturalismen? Var det bara partitaktiska utspel eller uttryck för en verklig insikt?

Det får vi aldrig veta.

Valet 1991 innebar nämligen regeringsskifte. Från folkpartistiskt och moderat håll och från det tunga näringslivet krävdes att Luciabeslutet skulle rivas upp. Några ville gå ännu längre. På den moderata partistämman 1990 motionerade Fria Moderata Studentförbundets ordförande Cecilia Brinck tillsammans med en medmotionär vid namn Anders Borg om fri invandring och öppna gränser.

Efter regeringsskiftet på senhösten 1991 pågick en kampanj från det tunga näringslivet för att riva upp Luciabeslutet. Höga företrädare från Volvo, ABB, Nordbanken och andra storbolag krävde ökad invandring i debattinlägg och annonskampanjer. Arbetsgivarföreningen SAF drev en kampanj för att koppla motstånd mot ökad invandring till nazism. 1992 släpptes filmen ”Resa i nazismens spår”, som distribuerades ut till skolor och visades i SVT. ”Filmen är ursprungligen producerad för SAF och ingår i en kampanj mot rasism och främlingsfientlighet”, rapporterade Dagens Nyheter utan några frågetecken om varför Svenska Arbetsgivarföreningen kampanjade i just dessa frågor.

SAF producerade även en skoltidning mot rasism, men där det verkliga budskapet var att det behövs större invandring.

Skärmdump, DN 1992-06-22. Hur kom det sig att inga frågor väcktes om varför Svenska Arbetsgivarföreningen kampanjade i just dessa frågor, undrar skribenten.

Att det varken var humanitära moraliska överväganden eller upprördhet över nazismen – som ju förövrigt de största företagen i svenska näringslivet tjänat stora pengar på under andra världskriget – framgår när tidningen Affärsvärlden ägnade ett temanummer åt invandringens nödvändighet i januari 1992:

”Det kan inte råda något tvivel om att invandringen krasst ekonomiskt är till nytta för Sverige. [---] En populär uppfattning har varit att invandrarna tar jobben för svenskarna. Men detta är en fördom. [---] Eftersom andelen arbetslösa är högre bland invandrarna blir det faktiska resultatet att invandrarna drabbas av en större del av den arbetslöshet som i dag anses vara samhällsekonomiskt nödvändig. Slutsatsen måste bli att invandringen har minskat arbetslösheten bland infödda svenskar, i förhållande till vad den annars skulle ha varit.” (Affärsvärlden nr 1-2/92, s 17-18)

Fortsatt stor invandring behövs för att skapa och upprätthålla en hög arbetslöshet, som enligt den nyliberala teorin om NAIRU eller naturlig arbetslöshet behövs för att sätta det tryck på arbetsmarknad och välfärdssystem som möjliggör en nyliberal reformering. Svenskarna borde vara tacksamma att invandrare importeras för att utgöra denna arbetslöshetsresurs, är budskapet från Affärsvärlden.

Regeringen Bildt rev upp Luciabeslutet i december 1991, två månader efter valsegern. Kranen var på nytt öppen. Antalet uppehållstillstånd på 1980-talet var runt 20 000 per år, vilket ansågs ohållbart av Ingvar Carlsson, Maj-Lis Lööw och en stor del av svenska folket. Detta antal fördubblades under 1990-talet till 40 000 per år. För att under början av 2000-talet fram till regeringen Reinfeldt ligga på runt 60 000. Och under regeringen Reinfeldt steg den till drygt 100 000 per år.

Från tidigt 1990-tal – om inte förr – blev den historiska parallellen till Hitler och nazismen det moraliska kärnvapnet för att rättfärdiga den denna massiva människoimport. En statlig myndighet inrättades för att ständigt påminna om nazismens brott och inte minst sedan 1990-talet har fokus på frågor om fascism, rasism och nazism varit konstant inom akademier och kulturliv. Det spelade mindre roll att en av de saker nazisterna på 1930- och 40-talen sysslat med var just förflyttning av arbetskraft och skapande av ghetton. Lika lite roll spelade det att nazismen haft sitt tyngsta stöd inom samhällets övre skikt eller att det svenska näringslivet på den tiden haft goda och mycket lönsamma affärer med Hitlers tredje rike. Den granskning som journalisterna Gerard Aalders och Cees Wiebes gjorde i ”Affärer till varje pris – Wallenbergs hemliga stöd till nazismen” fick ingen plats i de nya upplysningskampanjerna. Nazism blev från och med 1990-talet en tidlös ondska, det ständiga hotet om vi inte accepterar det mångkulturalistiska samhällsbygget och framförallt en etikett att tysta varje kritik med.

Den granskning som journalisterna Gerard Aalders och Cees Wiebes gjorde i ”Affärer till varje pris – Wallenbergs hemliga stöd till nazismen” fick ingen plats i de nya upplysningskampanjerna, skriver skribenten.

Ivrigast att omfamna denna verklighetsbeskrivning var den politiska vänstern som hade tappat både mål och riktning i början av 1990-talet. Den kapitalism som enligt skolboksmarxismen var dömd att gå under hade istället kommit ut som segrare ur 1900-talets kraftmätningar. Både självförtroende och trovärdighet – inte minst moraliskt och demokratiskt – var i det närmaste noll efter Öststatssocialismens sammanbrott. Den nya sortens ”antinazism” gav tillbaka känslan av att stå på historiens vinnande sida – fast man nu samtidigt stod på den vinnande kapitalistiska elitens sida – och man kunde dra ett streck över den skamfilade sovjetiska historien och istället trona på minnen från fornstora dagar från 1930- och 40-talen när vänstern stått i spetsen för antifascismen.

Diverse postmodernistiska tankeriktningar blev ersättningsideologi för den bankrutta sovjetiska marxismen-leninismen. De nya profeterna fanns främst vid akademier i USA. Förklaringsmallar importerades västerifrån och pressades på den svenska verkligheten. Gamla paradgrenar för vänstern kastades på soptippen eller bytte helt sitt politiska innehåll. Patriotism – kärleken till det egna landet och den ansvars- och solidaritetskänsla som ligger bakom både demokrati och välfärd – blev något moraliskt förkastligt. Internationalism – som betyder mellan nationer och handlar om att arbetare i olika länder gör bäst i att samarbeta för att inte de mäktiga ska kunna spela ut den ena mot den andra vid till exempel strejker – blev globalism, att se nationer som något förlegat och förtryckande. Och internationell solidaritet – att ge konkret stöd till kämpande människor i andra länder – blev istället plikten att kämpa för människor i andra länders rätt att lämna sina hemländer och åka till Sverige. Klassperspektivet ersattes med humanitärt bludder. Konkreta och materialistiska analyser fick stryka på foten för moralism och värnande om abstrakta liberala rättigheter, ståendes över samhälle och klasskamp.

”Men du själv då?”, frågar sig förhoppningsvis läsaren. Vad gjorde jag själv? Jag som sedan 1990-talet var aktiv och rent av ordförande inom både ett ungdomsförbund och ett parti på denna ”vänsterkant”. Jovisst, även jag var en nyttig idiot. Det är bara att erkänna.

Lockelsen är stor inför att stå på den goda sidan och att till varje pris vilja slippa stämplas som ”rasist” och ”nazist”. Och ingenting är lättare i en marginaliserad politisk tillvaro än att dölja sin egen obetydlighet inför sig själv och den egna gruppens medlemmar genom moraliska ryggdunkar och historiska paralleller.

Men förr eller senare knackar verkligheten på dörren. För mig blev flyktingkrisen 2015 det stora uppvaknandet. När gräddan av det svenska näringslivet – Leif Johansson, Annika Falkengren, Antonia Ax:son Johnson, Karl-Johan Persson, Stefan Persson, Carola Lemne, Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg och Peter Wallenberg Jr. – i ett upprop i Dagens Nyheter hösten 2015 krävde fortsatt massinflöde under prat om humanitet och medmänsklighet. Och när det inte ens gick att höra en nyansskillnad mellan det tunga näringslivet – och EU, Davosgänget och andra globala elitsammanslutningar – och den politiska vänstern, då insåg jag att klasskompassen blivit trasig och måste korrigeras rejält.

Kampanjen kallades #JagDelar och finns på länk här, reds. anm.

Och de SAF-sponsrade vänsterropen om ”rasism” och ”nazism” som jag vet kommer följa på denna text – som så många gånger förr – berör mig inte i ryggen. Det är den ”vänster” som hamnat i säng med storfinansen som borde skämmas och ägna sig åt en allvarlig självkritik istället för att fortsätta gapa allt mer desperat.