Bussen stannar och jag vaknar med ett ryck. En ny arbetsdag på Algots och tillsammans med tusentals andra springer jag in genom den stora porten på Bryggaregatan. En doft av färgbad från tygbalar slår emot mig när jag rundar hörnet.

Jag tar den stora hissen upp till sjätte våning och stämplar in precis i sista minuten. Nu börjar jag känna mig varm i kläderna, har jobbat här snart ett år men minns med fasa första veckorna. Sökte jobb gjorde man genom att gå till Algots och ställa sig utanför Inga-Brittas kontor. Jag fick en arbetsbok och en sax i handen. Snart satt jag framför en overlocksmaskin och skulle overlocka innerfickor till täckjackor. Maskinen skärde samtidigt som den sydde och innanmätet på maskinen var ett virrvarr av trådar. Svetten rann när jag skulle försöka trä trådar som hoppat av och när jag såg alla alldeles för små innerfickor efter skärets framfart.

På Algots behövdes inga ackord. Här fanns löpande bandet och bandbasarna. Om det blev stopp någonstans kom snart en bandbas och stormskällde: ”Är du inte klok i huvet vad håller du på med. Sätt fart för helvete” och så tog hon upp plaggen som samlats i en hög på golvet och nästan kastade på dig.

De första orden på finska jag lärde mig var ”sanoa jos Lasse tulee” eller ”säg om Lasse kommer” för då gällde det att jobba av bara den. Annars var det prat och skratt och teckenspråk. Pressarna som stod vid bandet var alltid pigga på att skoja med oss tjejer och ibland var det någon som sjöng en sång från sitt land. Men när fabrikschefen Hernkvist gick genom lokalen blev det knäpptyst och alla näsor pekade neråt.

Fem minuter varannan timme stoppades bandet och då blev det kö till toa där man också rökte några bloss. Fredagar på frukostrasten sprang min kompis och jag alltid till matsalen och köpte pariserbulle med varm choklad. Då var vi glada att vi jobbade högst upp och på samma våning som matsalen.

Längst fram på bandet sitter märkflickorna och märker alla tygbitar som sen ska sys ihop till byxor, täckjackor och kavajer. Innan märkflickorna står tillskärarna. Vi syr V-jeans så våra armar är alldeles blå, röd och vitrandiga snickarbyxor till barn och täckjackor, täckjackor. Jag har sytt dragkedjor i täckjackor så jag drömt om dom på nätterna. Men flickan som satt hela dagar och vände ficklock hade nog värre mardrömmar. Längst ner på bandet står de som synar alla kläderna och ser till att inga fel passerar. Alla behövdes vi.

Löpande bandet

Idag sys kläderna i Bangladesh och Indien. Nu sitter unga flickor i dessa länder och har det nog sju gånger värre än vi hade.

Detta var för snart 50 år sedan. Mycket har förbättrats men inte alltid till det bättre förstår jag när jag pratar med folk som jobbar på ett lager. Löpande bandet har ersatts med skannrar som mäter precis vad varje anställd har presterat under ett arbetsskift. På möten med gruppledaren blir de anställda bedömda med hjälp av gröna och röda markeringar.

En bemanningsanställd på ett annat lager berättar hur han sorterar in kläder i rätt fack. Framför sig i truckgången en ny kille som är så jäkla noggrann. Nästa dag kommer killen inte, han var för långsam. En kille som ville göra sitt bästa dög inte i stressens fabrik.

På ett annat företag går du med ett headset där en datorröst talar om var produkten finns. Du har blivit degraderad till en robot, du kan inte slänga några ord till arbetskamraten som går bredvid dig också med headset.

När jag var ung var det lätt att få jobb och efter en kort provanställning blev du fast anställd. Nu har marknadskrafterna trängt tillbaka arbetarna och försämrat villkoren med bemanningsföretag, visstidsanställningar och ovan på det en i stort sett passiv fackföreningsrörelse. Jobb med stor arbetsbelastning, stress och små möjligheter att självständigt lägga upp arbetet ökar. Personal inom äldrevården jagar runt med en GPS uppkopplad mobiltelefon och varje liten minut registreras. Som timanställda väntar man på sms om jobb.

Sju kronor och fem öre var min lön när jag började på Algots 1970 och lönen hämtade man ut på banken mitt emot i ett kuvert. Jag var stolt över det jobb jag hade. Kläder behöver vi alla och det fixade vi.

Algots-reklam med slogan Säg Algots det räcker