”Vi är i början av den här krisen och effekterna har inte börjat märkas ännu. Men längre fram kan många personer hamna i stora ekonomiska svårigheter.” Alla som är födda i Sverige efter 1975, har blivit utsatta för borgarnas kampanj för individualism. Budskapet att vi bara ska satsa på oss själva trummas ut som lösningen på problem som dyker upp. Men stämmer det eller är lösningen en annan?

Budskapet om att vi bara ska satsa på oss själva, trummas ut som lösningen på problem som dyker upp. Kampanjen riktas till den fattigaste delen av befolkningen i första hand. Individuella löner, konkurrens bland arbetslösa att skriva CV, betygshets i skolorna osv. Bland arbetare, lägre tjänstemän och utsatta grupper som till exempel fattigpensionärer och sjuka personer hamras det in. Det är ditt eget fel om du är fattig eller inte kan ta för dig i konkurrensen.

I överklassen råder en annan ordning. Eliten i samhället, miljardärerna, adelsmännen och börsklipparna, har förstått vikten av att organisera sig. Ju högre upp i samhällspyramiden desto fler organisationer. Hemliga sällskap, golfklubbar, ekonomiska föreningar och olika lobbygrupper, tillvaratar överklassens intressen. Det skapar en gemenskap kring ekonomi, ideologi och makt. Som klass är borgarna välorganiserade, genom sina politiska partier och alla sina organisationer. De agerar kollektivt i klasskampen, även om de är stora egoister, halvpsykopater eller narcissister.

Majoriteten av befolkningen har inte samma organisering. Arbetarklassens egna organisationer, fackföreningarna, hyresorganisationerna, arbetarpartierna, folketshusrörelsen m.m. är inpyrda med individualism. Ansvariga i de olika organisationerna är uppköpta med höga löner och förmåner och lämnar medlemmarna åt sitt öde. Det finns givetvis undantag, men de blir färre och färre. I en högkonjunktur syns inte symptomen på detta så tydligt bland de som har arbete och ett ordnat socialt liv. Nu står vi inför en lågkonjunktur med höjda räntor, hög inflation och en offentlig service som blir alltmer urholkad. Den nya ekonomiska och politiska situationen ställer högre krav på den enskilde.

Budskapet från etablissemanget är att de fattiga ska se över sina marginaler och majoriteten av befolkningen får bereda sig på tuffare tider, med höjda priser på mat, el och drivmedel. Personer med individualismen inpräntad i huvudet sen barnsben, försöker lösa sina ekonomiska problem med individuella åtgärder. De som kan jobbar mer övertid eller tar extrajobb. En del lånar mer för att få ihop sin ekonomi. De pengar som skulle gå till en semester kanske måste användas för att betala räntor på huslånet.

Vi är i början av den här krisen och effekterna har inte börjat märkas ännu. Men längre fram kan många personer hamna i stora ekonomiska svårigheter. Borgarklassen är förberedd på kriser och är välorganiserad. Arbetarklassen står utan stöd och är splittrad. Som individer har de inget att sätta emot krisens verkningar och de tvivlar på sina möjligheter att kunna ändra politiken. Det är vad kampanjen för individualism lyckats med.

När arbetarna och småfolket i samhället inte längre kan få ekonomin att gå ihop, när det inte går att låna mer eller arbeta mer eller skära ner sina utgifter mer, då måste de agera som klass. Arbetarklassen och alla andra som delar samma villkor måste slåss för sina rättigheter kollektivt. Med en inflation på över 7 procent krävs det kraftiga löneökningar för att behålla köpkraften.

Vi löser inga miljöproblem genom att göra befolkningen fattigare, om nu någon tror det. Högre löner och beskattning av kapital ökar inkomsterna till staten, istället för att göra de rika ännu rikare. Mer pengar till staten skapar bättre förutsättningar att investera i miljövänligare projekt.

För att bekämpa fattigdom, få fred, en miljövänlig politik och en fungerande social service, krävs det en klassmedveten kämpande arbetarklass och allierade med samma mål och intresse. Det gäller i världen såväl som i Sverige. Som individer kan vi inte rå på kapitalismen, som ett kämpande kollektiv kan vi avskaffa den