"Jag lever i vad som kallas en demokrati men samtidigt, under den enskilt största delen av mitt liv, ska jag acceptera att någon har tolkningsföreträde. Min chef och arbetsgivaren. Och det är raka motsatsen till demokrati" skriver Rainer Andersson. Och fortsätter:

"På 1 maj kommer de välbetalda fackföreningsledarna stå i talarstolen och häva ur sig fraser om solidaritet, enighet och broderskap. Ord som inte längre har någon betydelse. För inte tänker de ta strid mot arbetsgivarnas tolkningsföreträde. Det vet vi vid det här laget."

Läs Rainer Anderssons krönika

Ordföranden har ordet

Det finns ett ord som sällan används men vars innebörd du möts av varje gång du går till arbetet. Ordet är tolkningsföreträde. Enligt ordboken betyder det att en person eller grupp bestämmer hur ett avtal eller liknande ska tolkas. D.v.s. hur och när en lagtext, ett avtal eller bestämmelse ska gälla. Och vem som behöver följa den.

Som djävulen läser bibeln, heter det när någon tar sig friheten att tolka vad som är rätt och fel. Ovanför ditt huvud och trots dina protester. Det är så vi uppfostrar våra barn. Vi talar om vad som gäller och hoppas på att de vid 18 års ålder har lärt sig fatta vettiga beslut. Men vi som arbetar är ju inga barn. Vi är myndiga och sägs leva i en demokrati där allas åsikt väger lika mycket. Ja, eller hur?

Snart 50 år

Om jag orkar fram till hösten 2025 har jag yrkesarbetat i 50 år. Ett halvt århundrade. Som 17-årig började min karriär på en verkstad där vi renoverade järnvägsvagnar. Större delen av mitt liv har jag befunnit mig på en arbetsplats. Uppemot 40 timmar i veckan i snart 50 år. Det är mer än vad jag har tillbringat i vaket tillstånd med morsan, farsan, mina barn, barnbarn, syskon och tidigare hustru.

Varför nämner jag det? Jo, för att jag lever i vad som kallas en demokrati men samtidigt, under den enskilt största delen av mitt liv, ska jag acceptera att någon har tolkningsföreträde. Min chef och arbetsgivaren. Och det är raka motsatsen till demokrati.

Jag bestämmer

När det här skrivs är det bara timmar kvar till 1 maj. Arbetarnas högtidsdag, som det heter. Det är då vi alla borde ge oss ut på gatorna och uppmärksamma bristen på just demokrati. Att några få har tolkningsföreträde och lägger beslag på det mesta av det som går att lägga beslag på. Rikedomarna som vårt arbete skapar inte minst. 

Det var det som våra förfäder var så förbannat trötta på när de slogs för rätten till ett anständigt liv. De accepterade inte arbetsgivarnas tolkningsföreträde. De som ville bestämde att så här många timmar ska du arbeta för så här lite betalt. Så här uselt ska du bo. Så här fattig ska din familj fortsätta vara och så här mycket ska jag tjäna på det. Jag bestämmer. Jag har tolkningsföreträde. Det har inte du.

Välbetalda fackföreningsledare

I arbetarrörelsens barndom ifrågasattes detta. Man lade ner arbetet, strejkade, i protest mot de villkor som arbetsgivarna satte upp. Man strejkade tills de gav med sig. Det var den fackligt organiserade arbetaren som tvingade fram bättre villkor. Det tog tid, många år, men det lönade sig. Eller tror du arbetsgivarna plötsligt blev medmänskliga? Ville visa omtanke?

Förutom en och annan lokförare som strejkar är motstånd mot arbetsgivarnas ensidiga tolkningsföreträde numera sällsynt. I synnerhet från fackligt håll. På 1 maj kommer de välbetalda fackföreningsledarna stå i talarstolen och häva ur sig fraser om solidaritet, enighet och broderskap. Ord som inte längre har någon betydelse. För inte tänker de ta strid mot arbetsgivarnas tolkningsföreträde. Det vet vi vid det här laget.

I en gråzon

Vi har fått en ny arbetsgivare på pendeln. Det statligt ägda SJ. Allt är bättre än MTR, som satte i system att tolka som man ville vad som stod i medbestämmandelagen, förtroendemannalagen, arbetstidslagen, anställningsskyddslagen o.s.v. Deras tolkningsföreträde gällde. Och det gick vägen då vårt fackförbunds ledning lät dem göra det.

Blir det bättre med SJ? Det får vi hoppas. Men vi ska heller inte glömma att varje arbetsgivare anser sig ha tolkningsföreträde. Våra arbetplatser befinner sig i en gråzon vid sidan av det vi kallar demokrati. I denna värld leder och fördelar arbetsgivarna arbete och vinster efter eget tycke. Det har facken accepterat som svensk modell. På vår bekostnad.

Ingen laglig rätt

Det är gott om små och stora djävlar med tolkningsföreträde. Oftast kommer de undan med det. F.d. moderatledaren Anna Kinberg Batra utser kompisar till högavlönade tjänster och tar sig rätten att bjuda på flotta middagar. Vi som inte blir bjudna betalar. Vår regering ger USA tillgång till 17 svenska militära baser, utan att vi som lever i landet blir tillfrågade. Det är tolkningsföreträde på högsta nivå.

Det räcker inte att de flesta av oss på pendeln vet att kameror inte kan ersätta tågvärdarna. Det räcker inte att en majoritet av kollegorna som arbetar som operativt trafikstöd (OTS) motsäger sig individuella löner. Att det splittrar gruppen. Här finns ändå inget medbestämmande, ingen laglig rätt, hänsynstagande eller majoritetsprinciper som arbetsgivaren behöver ta hänsyn till. Detta trots att pendeln finansieras med skattemedel.

Inte lämplig?

På grund av arbetsgivarens tolkningsföreträde är jag återigen ordförande för Pendelklubben. Den av årsmötet valde ordföranden, Susann, är nu arbetslös. Arbetsgivaren anser inte att hon har företrädesrätt till en ny anställning. Detta efter att ha blivit uppsagd av MTR med arbetsbrist som motivering.

Vi utgår ifrån att Susann inom kort är tillbaka på pendeln. Hon har sökt en ny tjänst inom städ. Skulle hon nekas det kan vi konstatera att hon inte anses vara lämplig på vår arbetsplats. Och det vill vi inte gärna tro. Eller hur? I så fall har vi en annan uppfattning som vi kommer ge uttryck för. Då redovisar vi vårt tolkningsföreträde.

Rainer Andersson

Ordförande (förhoppningsvis bara tillfälligt) Seko Pendelklubben