I Hunnebostrand ligger ett stenhuggerimuseum. Här kan man gå runt och få en känsla av hur det var att jobba som stenhuggare, om ett yrke som var både tungt och osäkert. Ryggskador och silikos var vanligt förekommande. Men det var en medveten, stolt och yrkesskicklig kår som fanns i Bohuslän och ett fritt arbete.

”Med slägga, borr och spett

jag skall till anfall gå

Jag haver mig berett

och därför skall det gå.”

Så skrev Gustav Svensson, stenhuggare, i en dikt, berättar Ewy om sin farfar. Så efter att vi besökt Sotekanalen, 4,8 km lång som byggdes av arbetslösa stenhuggare som ett AK arbete på 30-talet blev ett besök på Stenhuggerimuseet i Hunnebostrand nästa stopp. Här träffade vi på Staffan Svensson, sekreterare i hembygdsföreningen Sotenäsgillet.

– Här jobbade flera tusen med stenhuggeri berättar Staffan. I Bohus Malmö, Ävja, Bottna och Hunnebo. Ett efter ett har stenhuggerierna försvunnit och det som finns kvar idag är gravstenshuggerier.

– Här fanns det bästa råmaterialet och de jobb som fanns att välja på var fiske eller stenhuggeri. Så hit flyttade många som var kunniga i stenhuggeri, bland annat från Blekinge. Dels var arbetet inriktat rent industrimässigt till att hugga gatsten. De som var duktiga stenhuggare gjorde ornament och friser till stora byggnader. Många hade betalt per objekt och om det gick en varg, en stor flisa så blev hela stenen kass och slängdes bort. Då kunde man inte använda den och stenhuggaren fick inte ett öre betalt. Det kunde vara en hel veckas jobb.

En varg, flisa gjorde att frisen fick kasseras

– Att vara stenhuggare var ett tungt, slitsamt och farligt jobb. Det var stor skaderisk och det fanns ingen säkerhet vad det gällde ventilation. För varje slag som du slog på stenen åkte det upp kvarts i luften och den var så lätt och otroligt fin så du såg den inte. De finaste partiklarna av kvartsdammet kan ligga och sväva i en sluten lokal i ett helt dygn. . Kvartsen, det var små vassa partiklar som man andades in och orsakade stendammslunga, silikos.

Staffan framför de tre kranarna Harry, Marianne och Karin

Vi går runt och tittar i stenhuggeriet

-Förr kunde man flytta stora stenblock med små medel, de kunde hugga klyva stenen i lagom bitar som var hanterbara. Svarvade trärullar användes för att flytta sten.

Att starta ett stenhuggeramuseum kräver eldsjälar. 

-En av dessa eldsjälar var Harry Karlsson, kranen här bakom bär hans namn. Den andra kranen heter Marianne som var gift med Harrys son. Kranen längst uppe på berget heter Karin och hon var mamma till Marianne.

- Hela yrket är uppbyggt på lärlingssystem. Det har aldrig, inte ens idag funnits någon utbildning till stenhuggare. I Tyskland finns yrkesutbildning i stenhuggeri, något som vi gärna skulle se här i Sotenäs kommun också. Där får man lära sig att hugga ut texten på en gravsten med maskin och det kräver att du är väldigt stadig på hand. Här skär vi ut texten i en gummiduk som sätts på stenen och sedan skärs texten ut och efter det blästrar man och förgyller försänkningen eller hugger ut den.

Smedjan

- Stenen i Bohuslän är av väldigt fin kvalitet och eftertraktad i hela världen. Den går nu till fabrik som sågar upp den i skivor. Gamla yrket finns kvar tex i Ävja, vissa saker går nästan inte att automatisera. Men det finns inte så många som kan tex hugga gatsten, knott kvar. Nu är det entrepenadfirmor som håller på med stenläggning och trädgårdar. Men själva stenhuggeriet kan de inte.

Stenhuggerimuseet har legat nere under några år men nu ska man försöka få till guidade visningar igen och förbeställda bussresor som kommer för en rundvandring. Men även om du bara har vägarna förbi ta dig tid och gör ett besök. Det är alltid öppet och en bit av vår historia.

Aktuell information om årets evenemang och kontaktuppgifter finns på www.sote.n.nu. Det finns också en Facebook sida Sotenäsgillet med Stenhuggerimuseet