Redaktionen delar här ett blogginlägg från Frances Tuuloskorpi som hon skrivit nu med tanke på barnmorskornas protester.

Strid är enda vägen (för barnmorskor och andra) när argument och opinion inte har effekt

Ni har säkert uppmärksammat att nu säger stora grupper av barnmorskor upp sig. Underbemanning och dåliga arbetsförhållanden har nått vägs ände.

Missförhållandena är inte nya. Så här skrevs det i november 2013, för åtta år sen alltså, i en facebookgrupp som över 15000 personer har ”gillat”:

”Stöd oss barnmorskor i kampen för en god vård för varje kvinna.
Vi kan inte längre ge den vård och omsorg som bygger på evidens och beprövad erfarenhet. All forskning visar att en närvarande barnmorska hos den födande kvinnan minskar risken för komplikationer som större blödningar, bristningar, utdraget förlopp, sugklocka och kejsarsnitt.
Forskning och beprövad erfarenhet visar att vi borde vara en barnmorska per födande kvinna. En barnmorska i Sverige idag kan ha upp till tre kvinnor i fullt värkarbete samtidigt. För det mesta springer vi mellan flera födande kvinnor. Telefonen ringer hela tiden och vi måste omedelbart avgöra vem som behöver komma in till förlossningen och vem som kan vara hemma några timmar till.”

Bilden är klippt från affischen för en manifestation år 2013

Mycket annat opinionsarbete har gjorts under årens lopp: ”Arg jävla riks-marsch mot BB-kaoset” genomfördes 2017 på minst 15 orter runt om i landet. Det har funnits Födelsevrålet-pins att köpa. Det har varit programpunkter på Almedalsveckan och debattinlägg i tidningar. Det har gjorts namninsamling på Mittskifte.
Dessutom har många barnmorskor slutat under årens lopp, lämnat sina barnmorskejobb på förlossningsavdelningarna, de har lämnat en och en.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo att opinionsarbete tyvärr alldeles för sällan har avsedd effekt. Jag skulle vilja påstå att opinionsarbete är väldigt överskattat. Individuell flykt gör inte heller någon skillnad, även om det kan vara en räddning för individen som inte står ut längre.
Det som får effekt är kollektiva åtgärder som känns. Det kan vara strejk, det kan vara vägran att utföra vissa arbetsuppgifter, det kan vara jobba-enligt-regelboken, det kan vara kollektiva (samtidiga) uppsägningar.

Nu är det oroligt på politikernivå, som sagt. Region Stockholm kommer med löften om en födande per barnmorska och andra förbättringar. Men de berörda barnmorskorna litar inte på löftena, de frågar HUR? NÄR? och menar att det måste vara prio ett att stoppa flykten från yrket. Nu har också kraven på kompensation och löneökningar blivit skarpa.

Som vanligt när en yrkesgrupp tar strid så ljugs det friskt om deras villkor. (Läs gärna ”Dom som kämpar har det alltid för bra” från 2017).
Irene Svenonius (m) hävdar att en barnmorska i förlossningsvården i Stockholm i genomsnitt tjänar 41000kr + 3000kr i OB varje månad. Hon glömmer dock berätta att denna ”genomsnittslön” inkluderar alla chefslöner. Hon glömmer också berätta att en stor andel av barnmorskorna på grund av arbetsbelastningen inte orkar jobba heltid. 75% är ett vanligt arbetstidsmått – och lönen blir då också 75%.

Hittills har ingen av barnmorskorna dragit tillbaka sin uppsägning.
Hoppas de fortsätter att stå på sig.

När det gäller jobb, där man på olika sätt har hand om människor, så är stridsåtgärder, oavsett om de är ”förbjudna” eller ej, svårare att genomföra än på arbetsplatser där man sysslar med prylar eller administration. Man vill inte skada dom man har hand om. Men allt fler ser ju att det skadar dom man har hand om, när nedskärningar, försämringar och missförhållanden tillåts fortsätta.
Strid är enda vägen när argument och opinion inte har effekt – antingen vi vill eller ej.