Foto från Målararförbundet, Ystadavdelnigen och deras 25-årsjubileum 1915

Målarnas förbundsstyrelse har tagit beslut om att förbundet ska läggas ner och gå upp i Byggnads. Medlemmarna har inte fått säga sitt.

Finn Ternrud, Börje Carlsson och Bert Olsson skriver i en debattartikel om sveket mot deras organisation. Om ett förbund där ledningen tagit beslut över medlemmarnas huvuden många gånger. Några exempel är att de vek ner sig frågan om strejkrätten, vek ner sig med semesterkassan, vek ner sig i senaste avtalsrörelsen. Och nu senast genom att lägga ner förbundet och gå upp i Byggnads.

"Vi ville ha en nystart! Vi ville låta medlemmarna styra förbundet istället för paragrafryttare från LO. Vi skulle kunnat avskaffa representantskapet, och återinföra medlemsdemokratin, alla medlemmar skulle kunnat fått chansen att komma till tals och rösta på samtliga möten" skriver de.

"Det är bara vi själva som kan vända på den utvecklingen. Om vi inte vill ha det sämre måste vi börja snacka ihop oss."

Sveket mot vår organisation.

Nedanstående urklipp är ur Sv. Måleriarbetareförbundets Avd.1 Stockholm

“Målareförbundet 30 år” utgiven 1914

”Hur annorlunda är icke tänkesättet bland målarna nu och för endast trettio år sedan. Hur förbättrad har deras ställning icke blivit under dessa trettio år, om ock oerhört mycket återstår, innan den kan sägas vara god. Hur har icke kåren, tack vare organisationen, som haft på sin lott att höja den, själv lyftat sig i levnadsvett, i intressen, i god ton, i andlig och materiell förkovran, i solidaritet, samfundsanda och målmedvetenhet. De trettio årens kamp och arbete äro i sanning inga förspillda år! Och det är organisationens förtjänst, endast och allenast organisationens. Det är också alltjämt organisationen som skall kunna föra kåren vidare på dess väg mot frihet och oberoende; inåt bland sina egna medlemmar och utåt genom en än fastare sammanslutning och samverkan med andra organisationer.”

Så var det då, då rådde demokrati i förbundet och ordet kamp var något som hade ett innehåll. Hur ser det ut idag 109 år senare?

Ett osjälvständigt förbund styrt av LO som hyllar klassamarbetet, trots att arbetsgivarsidan sen länge övergivit det. Vi har en ordförande som på möten säger: ”dom med mest pengar vinner alltid”. Ett förbund där den vanlige medlemmen har mycket lite att säga till om, oftast ingenting. Ett förbund där ledningen tagit beslut högt över medlemmarnas huvuden många gånger. Några exempel: var för EU i folkomröstningen 94, var positiva till avskaffandet av ATP vilket inneburit sänkta pensioner för medlemmarna, var för euron! Vek ner sig med semesterkassan. Vek ner sig i frågan om strejkrätten. Vek ner sig i senaste avtalsrörelsen, vilket gav reallönesänkningar. Och nu senast: lägg ner förbundet och gå upp i Byggnads.

Att det står i stadgarna att förbundsstyrelsen i avgörande frågor kan ordna en allmän omröstning bland medlemmarna, var inte aktuellt, utan i vanlig diktatorisk ordning, blanda inte in medlemmarna! Ni som inte lät medlemmarna rösta i denna avgörande fråga, ni borde skämmas!

Trots de ovan nämnda nederlagen finns det ombudsmän som tycker dom förtjänar bra mycket bättre avtal än målarna. Varför duger inte måleriavtalet? Varför inte ha prestationslön även för ombudsmän? Vissa ombudsmän sprider även åsikter om att ”det finns inget engagemang bland medlemmarna”, men när det finns, så motarbetas det med alla tillgängliga medel. Säger man kamp, så har man sagt ett ord för mycket.

Vi tror att rädslan och oviljan hos de fackliga ledarna att stå upp och kämpa är den största anledningen till fackets kräftgång. Dom vill inte lära av gruvarbetarstrejken 1969-70, som utgick från arbetarnas egen kampvilja. Strejken vände sig inte bara mot arbetsgivaren utan också mot ledarskapet i fackföreningarna, som lyssnade mer på arbetsgivarna än på sina egna medlemmar. Den förde med sig en strejkvåg bland andra arbetare och ställde arbetarklassen i centrum av samhället och gav en stolthet åt alla arbetare, den gav oss även reformer på arbetsmarknaden som nu monteras ner, strejkrätten, LAS, löntagarfonder osv. Den “svenska modellen” skapades i en tid när facken sågs som en maktfaktor, på grund av arbetarnas kamp. På 30-talet strejkade svenskarna mest i hela Europa. Idag har arbetsgivarna tappat respekten för arbetarna, den ”svenska modellen”, har de senaste 40 åren framförallt gynnat storföretagens vinster tack vare LO’s politik med samordning kring det så kallade ”märket”. Sverige har blivit ett av de ojämlikaste länderna i världen. Med flest miljardärer per capita. Vi har även längre arbetstid än de flesta jämförbara länder.

Vi som undertecknat denna debattartikel och ville bevara Målareförbundet tycker det fanns alternativ. Vi ville ha en nystart! Vi ville låta medlemmarna styra förbundet istället för paragrafryttare från LO. Vi skulle kunnat avskaffa representantskapet, och återinföra medlemsdemokratin, alla medlemmar skulle kunnat fått chansen att komma till tals och rösta på samtliga möten. Vad gäller förbundets ekonomi, så var den ju bättre än byggnads, räknat till pengar per medlem. Om kostnaderna blivit för stora hade vi kunnat anpassa mun efter matsäck.

Vi står inför en ekonomisk, politisk och samhällelig kris. Om vi inte är beredda att kämpa blir vi överkörda. Priset på måleriarbete och våra villkor kommer att utsättas för en enorm press, det kommer även drabba dom som tycker att dom har det bra nu.

Vi kanske skulle ha utvecklat ett samarbete med de mindre måleriföretagen? Många av dom är stolta målare som inte heller är intresserade av sänkta priser för måleriarbeten, dom står inte så långt från målarn på golvet alla gånger.

Nu är snart målareförbundet en saga blott. Många hoppas att byggnads ska göra det målareförbundet misslyckades med, men utan en demokratisering av fackföreningsrörelsen kommer det tyvärr bli mer av samma. Medlemmar förväntas betala avgiften och knipa käft. Ombudsmän och LO kommer dominera rörelsen och göra uppgörelser med arbetsgivarna på målarnas bekostnad. Medlemsantalet och organisationsgraden kommer att minska år efter år.

Det är bara vi själva som kan vända på den utvecklingen. Om vi inte vill ha det sämre måste vi börja snacka ihop oss. Hur ska vi ha det på våra arbetsplatser? Hur ska vi få solidariteten bland målarna och andra arbetare att växa? Hur ska vi komma till rätta med de problem vi har i branschen? Vad vill vi ha för samhälle? Som framgår av artikeln är vi mycket kritiska till hur målareförbundet styrts, men det har ändå givit en möjlighet för målare från olika företag att träffas. Nu har det forum försvunnit.

Är det kört? Ska vi ge upp? Är det ens möjligt att vända skutan?

Våra föregångare visar att det går. Dom hade inga smartphones, dom arbetade under svårare förhållanden än vi. Visst, vi kan vänta att agera tills vi har det sämre, men är det smart?

Vi har mycket att lära av de som byggde upp vårt en gång stolta förbund. Frid över deras minne!

”Och det är organisationens förtjänst, endast och allenast organisationens.”

Vad tycker du? Maila: [email protected]

Finn Ternrud

Börje Carlsson

Bert Olsson

Medlemmar i f.d. Svenska Målareförbundet