Runt om i Sverige bildas nya lokala partier. Edetlistan, som formellt startade 2020, planerar att i höstens val utmana makten i Lilla Edet med en politik som bygger broar mellan det flertal människor som behövs för att samhället ska fungera.

Gustav Bertilsson, ordförande i Edetlistan, är uppväxt på en gård utanför Lödöse och jobbar nu som trädgårdsmästare. Han har alltid varit intresserad av samhället i stort och tyckte att vänstern stämde med hans uppfattningar och ideal. Men insåg ganska snart att det inte var så. Man flirtar och försöker få röster men vad folk som bor och arbetar tycker på orten struntar man i.

Lokalpatriotism betyder för Gustav Bertilsson att man bryr sig om sitt samhälle, att man engagerar sig och bryr sig om och stöttar upp i ungdoms- och föreningsverksamhet. Att man hjälper till, att man bidrar.

Många lokalpartier utmålas som ett demokratihot men Gustav Bertilsson ser dem snarare som den största symbolen för demokrati. Han menar att man från en ganska svag position slår sig in i de demokratiska sammanhangen och gör människors röst höjd och hörd, människor som inte har hittat sin röst i det etablerade partierna. Folk är trötta men börjar känna sin styrka i att de faktiskt kan hitta ett alternativ.

Nedan följer intervjun och samtalet mellan Johan Gärdebo och Gustav Bertilsson, boende i Lilla Edet och partiledare för Edetlistan. Under en vårsolig eftermiddag träffas de på en parkbänk vid en vältrafikerad led, nära Gustavs jobb på Hisingen, för att prata om Edetlistans ambitioner.

Kan du börja med att säga nåt kort om dig själv?

– Tja, jag är uppväxt på en gård utanför Lödöse. Vi hade kor, hästar, grisar. Och så hade vi spannmål, odlade potatis. Jag flyttade till Vänersborg senare och gick estet-bild där på gymnasiet. Har haft en del jobb och även prövat på universitetet. Och jag jobbar just nu som trädgårdsmästare.

Jag har alltid varit intresserad av samhället i stort, egentligen, kanske framför allt på grund av att jag upplevt att det har funnits brister i samhället, ganska tidigt. Man ser rationella felslut, att resurser används fel, att ledarskap och organisationsstrukturer är undermåliga. Och mycket av det är förankrat i kommunens verksamhet. Speciellt det man upplever när man är yngre. Men även nu när man blir äldre, och speciellt när man får barn, och börjar få en annan förståelse för hur mycket samhället påverkar ens förutsättningar i livet.

Och hur blev du politiskt engagerad?

– Jag började ju i vänstersvängen, och är uppfostrad med vänster-värderingar. Jag har inte har inte tappat de värderingarna, men jag insåg att de värderingarna inte stämde överens med vad vänstern är idag.

Alltså partierna eller rörelsen?

– Vänstern mer som ett brett begrepp. Man kan inte kalla det ”rörelse”. Vänstern är mer en politisk hållning. Alltså, det kan vara allt från anarkister, små bokstavsvänsterpartier, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ (FI). Alltså allt det som kan innefattas i begreppet ”vänster” i ett bredare perspektiv. Dem såg jag först som allierade, för det var så jag hade växt upp. Jag trodde att vänstern var i samstämmighet med mina uppfattningar och ideal. Men jag insåg på ganska kort tid att det inte alls är så. Det har skett en ganska stor förskjutning av vad vänstern är. Och även då Socialdemokraterna, alltså vilka man bedriver politik för. Man kallar det för olika saker, men resultaten är ju det som är intressant. Alltså, vad får det här för effekt för de olika demografierna, de olika målgrupperna inom väljarbasen?

Och här har vi väl sett att det finns en stor grupp människor som vänstern, men också politiker i allmänhet, inte vänder sig emot på ett djupare plan. Man flirtar och försöker att få röster, röstfiske liksom. Men de djupa intressena hos de breda folklagren negligeras och struntas i.

Gustav Bertilsson, ordförande i Edetlistan

Fanns det någon särskild händelse som du kan dra dig till minnes som gjorde att du blev desillusionerad med vänstern? Alltså, när du typ skapar ett eget språk för det?

–Jag satt ju med i 8e mars-kommittén i Göteborg, för Kvinnodagen då. Jag var med i flera år, men sista året var 2015. Jag märkte mer och mer när man lade fram förslag att det man inte ställde sig frågor som ”Vad hjälper kvinnor i Sverige? Vad har kvinnor för breda intressen som har med politik att göra?” Jag satt ju med de stora riksdagspartierna, och FI, och försökte lägga fram förslag som skulle gynna kvinnor i Göteborg, alltså de vi borde vända oss till, egentligen.

Jag märkte ganska tydligt hur alla politiker, och representanter från de olika politiska partierna, inte ville lyfta konkreta sakliga politiska frågor som hade att göra med vår väljarbas. Utan man ville lyfta frågor som hade att göra med…ja, kvinnor på flykt eller kvinnor i Sydamerika eller någonting som är ganska ofarligt och långt bort från partiernas påverkan, egentligen. De gör det för att undvika ansvarstagande egentligen. Och man kunde peka på, till exempel, att FI och Vänstern skar ner i den stadsdel de hade majoritet i, de skar ner på kvinnodominerade yrken.

Och då blir det ju ganska konkret att de inte kan driva en feministisk politik som riktar sig till deras arbetande väljare, utan då är det lättare och att dra moraliska poänger och rikta in sig på utsatta grupper som ju egentligen inte finns i Sverige, och som inte är deras väljare. För de appellerar egentligen till en väljarbas i Sverige som är välutbildad och kanske inte har så mycket problem med nedskärningspolitik när den drabbar välfärdsarbetare, för de är inte välfärdsarbetare och det låter mycket snajdigare att vara för kvinnor i flykt runt om i världen, eller i solidaritet med kvinnor på flykt, och så vidare, än att säga att sjuksköterskorna på Sahlgrenska ska ha högre personaltäthet och få bättre arbetsvillkor. Det är inte lika klatschigt för den väljarbasen. 

Jag insåg att de här människorna…de här de här partierna som jag såg som allierade i någon mening, även om jag inte var med i dem, de bryr sig inte om de väljarna som jag bryr mig om. De bryr sig inte om de människorna i samhället som jag identifierar mig med, och anser att jag tillhör. Så ja, det blev ju ett uppvaknande till att de här partierna inte är till för sådana som mig. Och dom vänder sig inte till sådana som mig.

Var det tydligt för dig vad du kunde göra annorlunda? Eller blev det någon typ av politisk depression? 

– Ja alltså, jag blev ju desillusionerad och bestämde mig för att sluta med politik. Den politiska analys jag använde kände jag inte att något annat parti använde sig av. Och ja, då får man välja att antingen bygga något själv, eller så lägger man av. Och jag kände inte att jag hade energi eller ork. Så jag var på väg ur politiken.

Men då 2015 kom jag i kontakt med Markus Allard och Örebropartiet. De hade redan ställt upp i valet 2014, och han kom ju lite från samma bakgrund och hade stött samma bedrock, så att säga, samma problem. Och hans reaktion, haha, det var ju såklart att bygga ett eget parti, medans jag kände att jag är färdig med detta. Men vi träffades och jag blev imponerad av hans tankar och idéer och vi började bygga upp en kontakt, och har sen blivit goda vänner. Så med inspiration av hans projekt så startade jag ett parti, egentligen i fullt samarbete med honom då och de erfarenheter och kunskaper som han hade. Så det var det som fick mig att inte hoppa av politiken, helt enkelt.

Om vi kollar på partiet, vilka andra är med nu? Alltså, vilka sökte sig till Edetlistan?

– Vi har ju haft en viss ruljangs med medlemmar som söker sig till oss, och det har ju varit allt från desillusionerade sossar och egentligen desillusionerade SD:are. Jag och mina medgrundare kommer ju från vänstern, men ingen av de som anslutit sig efter partiets grundade har egentligen kommit ifrån vänstern. Vi har människor från Moderaterna som gillar oss väldigt mycket.

En vanlig fras från lokalpartier är att man varken är vänster eller höger. Och jag förstår det ur ett, vad ska man säga, positioneringsperspektiv. Men hur diskuteras detta inom partiet?

– Det här är ju…en syntes av ett politiskt ställningstagande som har blivit väldigt ointressant för väljarna. Titta på valet 2014, när FI hade sin stora kampanj, då fanns det väljare som stod mellan valet att rösta på FI eller SD. Tidigare hörde höger och vänster ihop med var du kommer ifrån, vilken klassbakgrund du hade. Du hoppade inte mellan de två lägren. Idag gör man det i större utsträckning för att den skalan har mindre betydelse. Och den betydelsen den har idag...det är väldigt ytlig, alltså symbolisk, för profilering och positionering. Och vi ser ju att, ja, det är ett skådespel. Men de viktiga frågorna negligeras.

Det är därför vi inte kallar oss höger eller vänster, för de här frågorna är inte på agendan för varken högern eller vänstern. Det här är en ny positionering. Det är inte att man är ett mittenparti, typ Centerpartiet, som försöker vara neutrala eller diplomatiska eller ställer sig i mitten av vågskålen. Det är snarare att den här skalan är arbiträr, den är inte väsentlig för vår väljargrupp.

Jag tror jag förstår den biten, att det här är försök att beskriva en ny politik utifrån den gamla politikens språk.

–Ja.

Men om du skulle beskriva vad det är som karaktäriserar den då?

– Det är att vi att vi har en materialistisk analys. Att vi att vi ser en väljarbas som har starka intressen som inte tas tillvara på i samhället. Och det leder ju till stora problem, och det är ju inget annat parti som egentligen använder den typen av analysmetoder idag.

Socialdemokraterna, de ser till de breda folklagren, men de ser mycket till ”vad tycker väljarna just idag? Vad gör vi för att bli återvalda? Vad gör vi för att vara hålla oss ajour och vara det parti som alla tycker är bäst just nu?” Men de struntar i de djupare intressena.

På en mer personlig nivå, vad politiskt gör dig upprörd? Alltså, inte den intellektuella analysen, utan snarare din instinkt. Det som får dig att känna att ”det här är fan inte ok”.

– Dels är det politiska partier som är, egentligen, fiender till dem som jag kallar mitt folk, alltså de som jag känner att jag hänger ihop med. Och de är, ja, folk som arbetar, folk som inte är superflashiga eller rika, och folk som inte är kriminella eller tungt utanför samhället, utan som lever mitt emellan där, som sköter sig, som har ett jobb, som försöker att bilda en familj och bygga ett stadigt liv, och som egentligen bara vill att samhället ska funka för en, att institutionerna ska jobba för en, att skolan och infrastrukturen ska göra att man kan känna någon form av värdighet och stolthet över att det här samhället kan jag leva i.

De som försöker slå undan fötterna för min demografi, som försöker skala ner på samhället, och på bekostnad av oss, dem hatar jag. De är ju ett hot mot mig. De är hot mot, till exempel, mina föräldrar. Hur ska de leva på sin pension? Hur ska min familj klara sig? Hur ska mina barn klara sig? Vänner som kanske har svårt att hitta ett jobb, men som vill ha ett jobb. Alltså, för mig är inte det här symboliskt eller någonting som jag läst på ett papper. Utan det här är ju de mina, mitt folk. Och om något hotar dem, då känner jag ju att de här är ju ett hot mot mig. De är ett hot mot dem jag älskar. Då hatar jag ju dom. Så enkelt är det.

Och sen så hatar jag hyckleri. Symbolpolitiken blir ju hycklande förr eller senare för att man försöker hela tiden vinna röster och vinna väljare, och positionerar sig på de här ytliga grunderna. Och ofta är det så att den positionen man hade för fem år sedan, den har man bytt fem år senare, som Socialdemokraterna. De kan ju inte säga att det de förkastade och sa, ”det här är nazism,” det är ju den politiken de bedriver just nu.

Det får en Orwelliansk karaktär?

– Precis.

En annan aspekt som jag tänkte på, du nämnde att er analys är materialistisk. Men finns det även något snarare kulturellt här? Alltså, att det är på ett visst sätt i Lilla Edet, och att det är värt att värna om. Jag undrar om ni har en lokalpatriotism som inte kan härledas till att det kostar någon materiellt?

– Fast det hänger ju ihop. Alltså, hur jag upplever att jag är stolt över Lödöse i Lilla Edet, det hänger ju väldigt mycket ihop med vilken relation man har till det, på ett materiell plan också. Säg att du har varit lärare i någon av skolorna, eller du är med i någon förening som jobbar aktivt. Det bidrar ju till lokalpatriotism, att man bryr sig om sitt samhälle och engagera sig i det. Och det är ju någonting som vi vill förstärka egentligen.

Så lokalpatriotism, den ska ju ha en faktiskt, och praktisk, inverkan på samhället. Inte bara att man sätter upp en flagga på verandan, utan att man engagerar sig och bryr sig om och stöttar upp och alltså går in i ungdoms- och föreningsverksamhet. Att man hjälper till, alltså att man bidrar. Det är ju någonting som vi ser har blivit sämre, att man engagerar sig mindre i samhället. Och det är ju någonting som vi också hoppas kunna väcka till liv, människors engagemang och vilja att faktiskt vara med och forma samhället. Inte bara att man är broiler eller gör karriär i ett parti, utan att man engagerar sig på markplan. Inte för egen vinning utan för att lyfta samhället. Och då är det ju verkligen inte konstigt om man också känner en stolthet.

Flera av de här sakerna du nämner är ju sånt som riksdagspartierna skulle säga ”Jamen, det där är ju vi med, vi springer ur den här traditionen, vi är en folkrörelse, vi är Förenings-Sverige.”

– Jo, men samtidigt kan man ju se hur, under deras ledning, hur engagemanget bara i partierna, som de direkt verkar, över har drastiskt minskat. Tittar man på hur det var under Palmes tid och idag med engagemang i riksdagspartier så är det ju... Vad är det? Knappt 200,000 idag och under Palmes tid var det kanske 1,5 miljoner. Så det är ju… man gör ju uppenbarligen inte så bra ifrån sig bara på hemmaplan. Så att man skulle kunna engagera folk i allmänhet, det tror inte jag på. Jag ser inte att politiker verkligen gynnar och vill främja den delen av samhället. För det är ju också någonting som lär folk att de är starka. Och jag tror inte att politiker vill skapa den känslan hos folk i allmänhet, att de är starka och kan organisera sig och kan påverka samhället och kan engagera sig i det. Det har man försökt sudda ut. Men det är ju det som har byggt Sverige, egentligen.

Har det funnits någon fas i de svenska demokratirörelserna där styrka varit ett ledord?

– Det har funnits styrka. Vi har ju haft en av de starkaste arbetarrörelserna i världen. Och de hade en väldigt tajt organisering. Det är klart att styrka var ett ledord där, gentemot krafter som vill söndra och härska och splittra den formen av organisering. Styrka behövs definitivt i dag. Alltså inte bara hos politiker, utan hos folk i allmänhet. Det krävs ju att man slår vakt om de demokratiska värderingarna. Och det gör man inte genom moralsignalering, att sitta på en hög häst. Det gör man genom att engagera och mobilisera folk, egentligen, mot det som de tycker är dåligt. 

Det är lustigt hur många lokalpartier utmålas som demokratihot när de egentligen är den största symbolen för just demokrati, det vill säga att man från en ganska svag position slår sig in i de demokratiska sammanhangen och gör några människors röst höjd och hörd, som inte har hittat sin röst i de etablerade partierna. Det är ju det jag tycker att lokalpartierna och den rörelsen är en symbol för. Folk är trötta men börjar känna sin styrka i att de faktiskt kan hitta ett alternativ. De kan skapa ett alternativ, inte bara vara passiva eller missnöjda.

Vilka tror du kommer rösta på er?

– Ja, jag skulle nog säga att det är missnöjda sossar, missnöjda SD:are, missnöjda moderater. Ungefär den gruppen som har gått med i partiet.

Men det finns ju skikt i samhället som har andra materiella intressen än de grupper du har nämnt nu. I vilken mån kan de förväntas söka sig till ert projekt?

– Absolut. Småföretagare, ensamföretagare, är ganska utsatta i dagens samhälle. De är extremt beroende av infrastruktur. Drivmedelspriserna är ett jättetydligt exempel, och hur man struntar i hur det påverkar småföretagare och lantbrukare.

För oss är det nödvändigt att hitta ett giftermål mellan de som går till ett arbete och jobbar, och de som driver viktiga företag för Sverige, som är arbetsgivare och som skapar och utför tjänster som är viktiga, och som staten inte kan bidra med. Småföretagare är ju den största arbetsgivaren utanför staten. Så ja, det är dem jag skulle säga är våra väljare.

Sen har vi såklart stöd från enskilda höginkomsttagare och tjänstemän som också har insyn i just hur infekterat och ineffektivt det är inom offentlig sektor, inom offentlig förvaltning och så vidare. De ser detta och känner inte lojalitet mot det. De vänder sig också till oss.

Vad ska man säga om transferiat-personer, som mig själv? Mycket av det du beskriver nu är ju en åderlåtning av pengar som har gått till, typ, högre tjänstemän och som lever långt över medianlön?

– Ja, precis. De kommer inte tycka om oss, såklart. För på samma sätt som att jag hatar dem som ett hot mot det jag relaterar till och känner mig som en del av, så kommer de ju såklart hata mig. Men det som jag ser som det viktigaste här är att de lever på våra gemensamma medel, på de gemensamma resurserna. Men samtidigt är inte dessa personer viktiga. En sjuksköterska är viktig, En lärare är viktig, en gaturenhållare är viktig. För samhället funkar inte utan dem. Det är tjänster som inte går att automatisera, och som måste göras för att kunna ha ett fungerande samhälle. Men många högre tjänstemän behövs inte. Och så enkelt är det.

Men ser du att dessa personer är, liksom, determinerade av sitt klassintresse?

– Nej, de måste inte vara det. Det finns massa exempel i historien på människor som kunnat bortse från, och se bortom, sin position i samhället. Men det är en stark dragningskraft, och kommer att påverka folk. Det är en större grupp idag än det varit tidigare, men det är fortfarande en mindre väljargrupp än den gruppen som jag är allierad med och som jag relaterar till.

Om vi går över till att prata om de andra partierna, alltså rikspartierna, hur tror du att de skulle beskriva er?

– Den initiala reflexen, speciellt hos Vänsterpartiet, var att vi är ett ondskefullt parti. Det fanns en större vaksamhet från de andra. Om man läser lite mellan raderna så är de flesta partierna beredda på att vi kommer komma in, och kan bli en eventuell samarbetspartner. Det är alltså ren överlevnadsinstinkt. Om vi blir ett vågmästarparti så måste de ha en relation till oss som är rimlig. Och det som stärker oss gentemot SD, till exempel, att vi inte är brännmärkta på det större planet, kulturellt, vilket gör att det går att omskriva oss som ett lokalt parti. Vi är mycket enklare för andra partiers väljare att acceptera som politiska samarbetspartner än SD.

Och hur ser media på er? Jag noterade att ni inte fått in era insändare i lokaltidningen…

– Nej, vi får inte in fått in våra insändare. Vi vet att man väljer att exkludera oss, och också har en tydlig profilering av oss. Men det är jag inte så orolig över. Media spelar en mindre roll i en mindre kommun. Så de får jättegärna försöka isolera oss. Nu har det faktiskt tagit med oss när de intervjuar folk inför valet, och det är för att jag har legat på om att de behöver höra av sig till oss när de rapporterar om våra profilfrågor. Det finns en slentrianmässig… instinkt hos gammelmedia, men det finns inte det här starka hatet som det kanske finns mot andra partier.

Jag försöker förstå varför media förhåller sig på det här sättet till lokala partier. De är ju inte till synes en politisk motståndare?

– Nej och jo, skulle jag säga. I lokalmedia så är ofta journalister kompis med höga tjänstemän. Det är en fraternisering, en socialisering som såklart påverkar lojalitetskänsla, skulle jag säga. Det finns alltid inom kommunpolitik en ge och ta-logik mellan journalister och politiker. Om en politiker känner att den här journalisten bara skriver dåliga saker, då kommer inte jag föda den, ge den några nyheter eller info. Och journalisten står då utanför. Så de kliar varandras rygg för att de har ett gemensamt intresse i att vara överens. De skriver såklart om massa andra saker också, men om det kommer en part som är okänd och som de inte riktigt kan förstå eller göra en logik av, då blir det ett stort frågetecken i relation till oss. ”Om det här nya partiet kommer in i ledning, kommer de då stänga ute oss?” Bara det att vi är fientligt inställda till deras vänner ger dem en indikation på vad vi skulle kunna göra mot dem också, och att vi inte skulle vara så välvilliga. Det är alltså inte så konstigt att de agerar som de gör. Men däremot så tycker jag att det går emot deras plikt i samhället som journalister att berätta sanningen. Men det skulle jag säga förvanskas av de flesta större etablerade medierna.

Jag skulle nog säga att media nu gräver sin egen grav. Och det har de gjort genom att alternativmedia ploppat upp och mer eller mindre dragit med sig en hel del av läsarna. Och det är klart att det är många som läser gammelmedia, men deras trovärdighet är ju befläckad sedan länge. Och det har förut varit kanske ett fåtal som upplevt det så, men nu är det en större och större skepsis mot media. De har undergrävt sin egen trovärdighet genom att, ja, inte lyfta de viktiga frågorna.

Hur skulle du beskriva era metoder för att utveckla politiska förslag?

– Vi kampanjar ju ganska mycket fysiskt och pratar med folk. Där får man en ganska stark fingervisning på vad det är folk tycker är relevant i den här kommunen, vad folk tycker är viktigt. Det är ju essentiellt, egentligen, för våran på politiska utformning, att vi pratar med människor. Sen så har vi ju konstant bevakning av de politiska besluten för att kunna se om ett bra beslut tagits utifrån våra principer. Alltså, att skattepengar ska gå till verksamheten, att de inte ska förslösas. Man ska inte ta dåliga beslut som kostar mer pengar i längden bara för att ha en bättre balansbudget till valet, och så vidare. Och från den här bevakningen kan vi då få frågor som vi kan lyfta och göra politik av. Så det är de två huvudsakliga vägarna, vi pratar med människor och vi bevakar de politiska processerna. Det är logiken och analysen.

Varför gör inte de andra partierna det här?

– Därför att nästan alla, även inom nya partier, ser på sig själv och på politiker som någon sorts kontorsarbetare. Någon som är viktig, har på sig kostym, och slips. Då går man inte runt och knackar dörr och är muppig. Det är så de flesta ser det. De är väldigt obekväma i det. De förstår inte syftet. Och när de gör det så är det mer en loj, vad ska man säga, flört med hur man har gjort tidigare snarare än att man faktiskt förstår att det här fyller ett väldigt viktigt syfte för den politiska organiseringen. Så det är en kombination av lathet, lättja, bekvämlighet och högfärdighet, och oförståelse.

Om vi växlar över till de andra lokalpartierna i Sverige. Hur ser ni på dem? Och vice versa?

–Jag tror inte folk reflekterar över oss så mycket. Vi flyger rätt mycket under radarn. Det tycker jag är skönt för jag vill inte bli känd på något större plan. Jag vill bara jobba i Lilla Edet. Men de som reflekterar över oss tänker väl att vi är tydligt allierade med Örebropartiet, och ser oss som en förlängning av dem, vilket stämmer. Även om vi har en egen organisation och struktur och egna politiska frågor så är vi ju ett systerparti till dem. Men de flesta är rätt ointresserade av oss.

Men om man ser till den politiska målsättningen, alltså inte bara att ni kommer in i Lilla Edet utan om vi tänker två, tre eller fyra mandatperioder framåt.

– Ja alltså, det här är såklart en del av ett större projekt att bygga lokalpartier runt om i Sverige, och att skapa en organisationsstruktur kring det där man hittar ett kraftfullt sätt att implementera politik som förr eller senare kommer kunna skapas på riksdagsnivå, men där man där man ser kommunen som platsen där man sätter sin emfas. Helt enkelt. Där vi har ett gemensamt tänk i hela Sverige, där man har lokalpartier som ser till att slimma ner politiska administration, tjänstemannasektorn, fokuserar på kärnuppdraget. Men också att fram tills man har en potentiell riksdagsposition slår vakt om kommunernas ekonomiska intressen gentemot myndigheter och riksdagspolitik som inte går i kommuninvånarnas intressen.

Det är ju inte alla lokalpartier som ser sin verksamhet på det här sättet. Exempelvis, de som inte är med i Lokala partiers nätverk (LPN), de bryr sig mer eller mindre bara om sin egen kommun.

– Precis, och det finns lokalpartier som bara är en familj, egentligen, och som har hittat ett sätt att ganska oinskränkt kunna suga ut kommunerna. Så visst, det finns lokalpartier som är helt klart raka motsatsen till oss och där man verkligen slösar skattemedel och försämrar den kommunala organisationen, egentligen. Men de är nog också helt ointresserad av vad andra lokalpartier gör för att deras agenda är kortsiktig, extremt lokal och situationell. Det är människor som kanske har varit i politiken tidigare, som bryter sig loss från Socialdemokraterna, starke män som sedan får väldigt mycket makt och förskansar sig fördelar genom det.

Men även om vi ser till LPN så finns det flera där som har mer begränsade anspråk, eller visioner, för vad den här politiken ska leda till.

– Absolut. Vi är med i LPN och jag är intresserad av vad det projektet leder till. Men många är med där för att ha ett nätverk, och har inte större visioner än så. Vi jobbar mer långsiktigt.

Vad är det som gör att ni ser detta mer långsiktigt? Att det är någonting större än kommunen som måste ändras här?

–Ja alltså, har du fått kontroll över en kommun, då har du förstått svensk politik i miniatyrskala. Och då har du också en borg. Det är en resurs… det är en politisk resurs att ha kontroll över en kommun, att kunna implementera den politiken vi vill implementera i en kommun. Då har du på något sätt befäst din makt. Och man kan inte genomföra en förändring utan makt.

Sen så kommer det ju såklart vara i konflikt med riksdagspartier. Men precis som att gammelmedia har grävt sin egen grav så skulle ett kväsande av ett lokalt parti snarare förstärka folks uppfattning om varför ett lokalt parti behövs.

En del lokala partier jag pratat med vill inte ha en större förändring utan är snarare, vad ska man säga, besvikna på de andra partier. De väntar sig någon typ av, ja, uppvaknande eller kulturförändring inom riksdagspartierna.

– Det skulle jag säga är ganska naivt.

För att?

– För då missar man vad de här partierna faktiskt är. Man ska inte titta på vad folk säger –man ska titta på vad folk gör. Och de här partierna, det de vill, är det de gör. Det finns ingen dålig analys i de existerande partierna. Analysen är bra. Men syftet, och politiken som kommer ut från det, är också det resultat vi har idag. I toppen av alla partierna finns det inte naivitet eller en brist på kunskap, utan det är snarare ren cynism.

Så det är inte kunskapen som ökar, utan cynismen?

– Kunskapen är jättehög, säkert. Men det är kunskap om hur man gör på det sättet som de gör idag. Partiledningarna plockar ju fram personerna som är som de själva, Alla partierna är ju pyramidpartier. Jag säger inte att det är fel i sig, men de i toppen har ju ett syfte med den politik de för. Och ett syfte med att vara engagerad politiskt. Och det är inte naivitet eller brist på kunskap som gör att de gör som de gör, utan det är för att de vet precis vad de gör. De vill göra så här. Så att tro att man kan få dem att förstå varför det de gör är dåligt, det är naivitet.

För att spela djävulens advokat här, kan vi inte applicera samma logik på lokalpartierna själva?

– Ja alltså, allting hänger på vilken analys du har och vilket mål du har. Om vårt mål är att förstärka den här målgruppens position i samhället, alltså vanligt arbetande folk som inte idag är så representerade i svensk politik, om vårt mål är det och vi misslyckas, då är vår uppgift att analysera det misslyckandet och blir bättre. Ändras den målbilden, då är vi ju inte längre det vi var tänkta att vi skulle vara. Så kan man väl säga att Sossarna har ändrats i vad de vill, vad deras mål är, för att de har gått igenom vissa historiska skeenden. Men det kan också ha att göra med att deras analys i grund och botten ledde dem till ställningstaganden som gjorde att de var tvungna att ändra sin målbild.

Så i kombination av vilken analysmetod du har och vilket mål du har, om metoden och målet är hälsosamt och friskt, om det är om 50 år eller 100, det spelar liksom ingen roll. Men om det är någonting av de som brister, då kommer man till slut att avvika från den vägen och bli någonting annat än det man tänkte från början.

Tror du att andra lokalpartier behöver göra om sin analys och mål?

– Nej…men de kanske ansluter sig till oss. Det får de jättegärna göra, och lära sig hur man ska göra. Men att hålla på att övertala, eller om det sker på egen fri vilja internt, det tror jag inte på. Men jag hoppas de ansluter sig.

Kan du berätta mer om hur ni ser på relationen mellan kommun och stat, alltså statlig politik som implementeras på kommunal nivå? 

– Jag har ingen lojalitet mot en riksdagspolitik som inte går i kommuninvånarnas intressen. Och jag ser mycket av de regler som binder tjänstemän och politiker i kommunen som gummiparagrafer – de går att rucka på. Alltså, om man är en feg paragrafryttare så är det ju inte så mycket politik, det är bara att göra som man blir tillsagd. Men det är jag inte så intresserad av, utan jag är beredd att rucka på paragrafer och även vägra myndighetsbeslut.

Är det några exempel du kommer att tänka på?

– Exempelvis placering av flyktingar, kvoter för 

Typ kvoter för kommuner?

– Precis. Finns det ekonomi och organisation för det så går det. Men finns det inte det, då är jag beredd att ställa mig i vägen för sådana statliga beslut.

Så hur långt är ni beredda att gå för att kommunicera till staten att nuvarande politik inte funkar i Lilla Edet?

– Alltså, det går ju inte mer än till rätten. Sen handlar ju allt om vad som sker i praktiken. I Staffanstorp där man motsatte sig kvotflyktingar så satte man upp husvagnar. Det är ju en ganska tydlig ekonomisk avvägning. Kommer polisen eller insatsstyrkan in och tvingar oss…jag tror inte det skulle gå så långt i någon fråga, du blir bara slagen på fingrarna. Men i den utsträckning det går praktiskt så är jag beredd att försvara kommuninvånarnas intressen.

Så i vilken mån är det här politiska projektet separatistiskt?

– Nej men det är det så länge som politik beslutas som är skadlig. Jag ser inget egenvärde att kommunerna ska vara frånskilda från staten. Utan det är snarare så att kommunerna är där politiken blir verklig. Det är där man måste börja. Det där man måste se till så att det sköts på rätt sätt. Man måste rena nerifrån. Men tanken är ju inte att man ska ha massa helt isolerade öar som får en pott pengar och gör exakt vad fan de vill med det, utan det måste ju finnas en styrning. Det måste, såklart, finnas en idé om hur vi ska bygga det här samhället. En gemensam idé. Och det är jag inte beredd att frångå, överhuvudtaget.

Avslutande fråga, ni har sagt att i Edetlistan är ni stolta över Lilla Edet. Vad är du stolt över?

– Jag är stolt över muséet. Min farfar och farmor var med i föreningen som ledde till att det blev ett museum. Min mamma har jobbat där. I kombination med det så bildades en teaterföreställning som jag var med när jag var liten som handlar om Lödöse på 1300-talet. Det finns ett fotbollslag som jag har varit med och tittat på som min syster var med och bildade, egentligen, som var en sammanslagning av flera klubbar, där man på kvinnosidan har gått upp från botten till Division 1.Vi har ju bara lite mer än 1000 invånare och spelar mot stora klubbar här i Göteborg. Sånt är otroligt stolt över. Man byggde en inomhusishockey-arena.

Lödöse museum Foto: wikipedia commons

Vi har ett rikt föreningsliv och en av Sveriges rikaste historia för att vi är en av Sveriges tre äldsta städer. Och Lilla Edet, Lilla Edet är en bruksort. Det finns jättemycket historia där som jag tycker är viktig. Den är väldigt splittrad egentligen, det finns två delar på varsin sida om älven. Du har den stora bruksorten, Lilla Edet då, med pappersbruk och ett litet ed, alltså ett vatten-ed. Historien, helt enkelt. Allt vi har åstadkommit på min livstid. Men också innan. För det är så, mitt liv och min historia är sammanflätad med orten jag är uppvuxen och bor i.

Fakta:

Vill du veta mer om Edetlistan?