Fotograf/Bildbyrå: Ulf Huett

I tidigare poddavsnitt berättar Simon Renner, sjuksköterska och fackligt förtroendevald i Vårdförbundet om sina tankar under och i ett annat avsnitt även efter strejken. Han ställde frågan hur Vårdförbundet resonerade, när man trodde att ett avtalslöst tillstånd skulle bli sämre för medlemmarna än ett dåligt avtal.

-Det kommer att dröja minst ett halvår innan SKR kommer att lägga ytterligare bud, det vill säga att vi skulle vara kvar i ett avtalslöst tillstånd från den första april och fortsättningsvis minst sex månader till efter den 27 juni, säger Annelie Söderberg, Vårdförbundet. Vi bedömde att riskerna, både på kort och lång sikt var väsentliga.

Det ena är ju att vi inte kan tvista för individer Vi kan inte företräda individerna när det handlar om deras kollektivavtal som vi då bedömer har efterverkan.

Sen har vi samtidigt då haft personer som har anställts efter den första april, som då inte har omfattats tidigare av kollektivavtalet och de personerna har ju då egentligen inte omfattats av kollektivavtalet. Vi bedömde att vi har stora risker både att medlemmarna inte får sina löner reviderade men också att vi inte kan iaktta eller bevaka deras intresse när det gäller kollektivavtalet när det gäller.

Det är ju svårt med en strejk överhuvudtaget att få full effekt av en strejk i hälso- och sjukvården. Och det kommer se ut av att man jobbar med liv och hälsa hela tiden så att en full effekt vi kan inte ställa all verksamhet utan vi behöver göra det inom ramen för det som då inte bedöms blir helt enkelt samhällsfarligt.

Men vad ni har gjort är ju att på något sätt slagit upp ett hål i den här muren att i Sverige kan vi inte sänka arbetstiden som man har gjort i andra länder utan Sverige är unikt, vi måste liksom alltid jobba minst 40 timmar i veckan och det är ju jättebra att ni har gjort det.

-Jag tänker så här, den här konflikten, vårt yrkande, vi har satt arbetstiden högt upp på agendan. Det finns ett starkt stöd hos invånarna för att våra medlemmar ska få kortare veckoarbetstid. Vi har visat att kostnaden för en arbetstidsförkortning, den tar ju redan våra medlemmar.

De får sänkt livslön. De får sämre lön här och nu. Och de får sämre pensioner. För att de balanserar ju vårdtyngden, de sänker veckoarbetstiden själva. Så för att klara av att arbeta i de här verksamheterna så går 50% av barnmorskorna ner på deltid och 30% av övriga går ner på deltid. Och flertalet går faktiskt ner på deltid direkt när de är nyexade.

Och det beror främst inte på att de har småbarn utan när vi har bett våra medlemmar att berätta varför de går ner på deltid så kommer barn under åtta år på sjunde plats. Dessförinnan kommer; jag orkar inte, jag behöver mer tid på återhämtning, det här är inte hållbart, jag är orolig för min hälsa.

Hur ni kan gå vidare? Nu har ni ju satt frågan på dagordningen och många både yngre och äldre sjuksköterskor har ju hoppats på den här arbetstidsförkortningen som då tyvärr inte blir av.

-Vi kommer ju inte släppa frågan Det vi inte riktigt ser är lösningen för hälso och sjukvården. Det är egentligen en generell arbetstidsförkortning för allt och alla utan vi ser ju snarare att vi behöver också handla om vårdtyngden, det behöver handla om var är det som tuffast att jobba i hälso och sjukvården och också om hur schemaläggningen ser ut, det vill säga jobbar jag dag, kväll natt eller jobbar jag bara dagtid.

Det finns ju också verksamheter som bara är öppet på dagarna. Så lite behöver man ju se på helheten. Så vi har ju lite svårt att säga att 30 timmars arbetsdag eller fyra dagars vecka skulle vara lösningen kanske för hälso och sjukvården. Vi ser ju redan idag så finns det verksamheter där man faktiskt bara har 28 timmars arbetstid på grund av att man jobbar med sån extrem vårdtyngd. Och där man, det är exempelvis nationella brandiva i Uppsala Akademiska. Där sitter man ju i princip och upprätthåller via apparatur en människas alla funktioner Och då betyder ju det att där skulle man inte orka 35 timmar utan det här är tydligen veckoarbetstiden 28 timmar så det behöver också se olika ut i hälso och sjukvården. I ett patientnära kliniskt arbete så blir ju aldrig en 40 timmars vecka rimlig.

En kritik som framkommer i de intervjuerna vi har gjort är ju att man var lite oklar med vad kraven egentligen var. Alltså det fanns liksom inte riktigt på pappret på något sätt.

-Jag tänker så här att det vi gjorde det var ju egentligen att försöka oss på ett yrkande för alla men vi såg ju att vi mötte en sån vägg som inte var beredda att flytta på sig överhuvudtaget så det betyder ju att vi fick smalna av vårt yrkande allt eftersom förhandlingarna pågick och där vi till slut trattade ner i att försöka åtminstone i ett första steg nå den uppgörelsen som kommunal har för sina vårdbiträden och undersköterskor.

Idag har Kommunals medlemmar, som jobbar sida vid sida med våra medlemmar, 37 timmar i veckan där vi har 38 timmar och 15 minuter Så när vi hade förhandlat i tre månader och inte nått en enda minuts arbetstidsförkortning så började vi också konstatera vad skulle vi ha mest möjlighet att via medling få hjälp.

Borde ni inte föra ner diskussionerna kring kraven bland medlemmarna?

Ja men absolut. Och egentligen är det så att det ser ofta väldigt olika ut redan på lokal nivå, det vill säga på arbetsplatsen För det finns, kanske för en majoritet av våra medlemmar lokala överenskommelser. De som inte riktigt har nåtts av de där lokala överenskommelserna, det är ju framförallt de här som inte jobbar natt alls Och det var nog där förväntningarna också var som allra högst på att vårdförbundet skulle lyckas med arbetstidsförkortningar.

Man får väl samtidigt säga att medlarna lyckades väl på så sätt att man lyckades skjuta fram förhandlingarna steg för steg för steg ända fram till semestern när folk börjar tänka så här, får jag ingen semester i år? Kan arbetsgivaren dra in den? Ska vi jobba så här mycket nu när vi är så lite folk ändå innan? Så att medlemmarna på något sätt, en del medlemmar börjar misströsta lite grann så på det viset lyckades väl medlarna? Fanns det några tankar begära sympatiåtgärder från Kommunal och Läkarförbundet?

-Vi bedömde nog att den är svår att få till. Men vi har ju känt ett mycket starkt stöd från invånarna, från patienterna, från patienternas anhöriga och man måste också konstatera att våra medlemmar har verkligen engagerat sig. Och skapat också hjälpt till att skapa ett enormt tryck. Det vi lite har saknat, det är politiker som har trätt fram och sagt att det här är viktigt. Rom byggdes inte på en dag men vi har som sagt bara slagit ner en stor kil i den här frågan, avslutar Annelie Söderberg.