"Jag har gått den så kallade långa vägen inom militären, började som värnpliktig vicekorpral på T4 i Hässleholm och slutade som överste i Generalstabskåren" säger Torgny Henriksson, Hässleholm till Vi som bygger landet.

"Efter ett antal möten och kurser inom Nato, inom ramen för Partnerskap för fred, PFP, tror jag att jag har god insikt i vad Nato handlar om. Bland annat var jag chef för det svenska deltagandet i Nato:s storövning Strong Resolv i Polen" fortsätter han.

Torgny Henriksson ger här sin syn på utvecklingen i Europa från det kalla krigets tid och om ett Nato-medlemskap för Sveriges del.

Torgny Henriksson

Jag har upplevt det kalla kriget under huvuddelen av mitt yrkesverksamma liv. Det fanns då två stormakter som balanserade varandra. När sen Sovjet bröt samman 1989, på grund av det omöjliga kommunistiska systemet, upplöstes också öststaternas Warszawapakt. En väldig avspänning inleddes, vilket gladde mig som aldrig varit någon krigsvän.

Sverige började rusta ner sitt försvar och militärförband lades ner på löpande band.

1994 blev alla länder som inte var Natomedlemmar, både Sverige men även Ryssland, inbjudna till Nato-samarbetet Partnership for Peace (PFP). Det innebar att under slutet av 1990-talet satt Ryssland med på vissa Nato möten i Bryssel, precis som vi gjorde. Men runt år 2000 började Ryssland återuppbygga sin militära styrka och Nato sin utvidgning. Med USA som pådrivande, såg Nato behov av att flytta fram sina positioner närmare Ryssland och fylla ut det militära vakuum som uppstått i de forna öststaterna. Det kalla kriget var inte slut i alla avseende. På grund av framför allt kärnvapnen är Ryssland fortfarande det stora hotet för amerikanarna och för ryssarna är USA det stora hotet.

De före detta öststaterna ville gärna få skydd och säkerhetsgarantier av Nato vilket innebar att när Polen, Tjeckien och Ungern blev Nato-medlemmar 1999 upphörde avspänningsperioden. Ryssland med Putin i ledningen avsatte och avsätter nu stora resurser för återuppbyggnad av den militära styrkan. Samtidigt gick Nato på kort tid från 15 till 30 medlemsländer. Ryssland känner sannolikt inget hot från Nato i sig, men uppfattar, rätt eller fel, att Nato är en organisation som innebär att USA flyttar fram sin militära kapacitet till Europa. Så när Ukraina 2015 sökte medlemskap i Nato, efter Krimkriget, sa Putin att nu får det vara nog. Ryssland vill gärna se Sverige och Finland som en buffertzon mot USA/Nato.

Vi skulle mycket väl kunna bli Nato-medlemmar, men det får inte förvärra säkerhetsläget och i onödan provocera Ryssland.

Jag skulle vilja att vi kunde återvända till 1990-talet och återupprätta en normal, civiliserad förbindelse med Ryssland. Vi hade då många företag som etablerade sig i Ryssland, vi hade turism och idrottsutbyte med mera. Vi motarbetar en sådan utveckling genom att nu börja vifta med Nato-flaggan.

Vissa säger att vi ska passa på att gå med i Nato nu när ryssarna är upptagna i Ukraina. Det är ett onödigt risktagande. Vi vet ju inte vad som händer i Ukraina. Förhoppningsvis blir det en fredsuppgörelse men Ryssland har mobiliserat sina trupper och kan vända aggressionen mot norra delen av Europa. I ett värsta scenario kan vi, de Baltiska staterna och Finland hamna i samma situation som Ukraina.

Istället för att skicka omoderna pansarskott, tycker jag vi ska agera med diplomater och genom diplomatiska kanaler, som till exempel OSSE, Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa OSSE. Även FN borde kunna spela en större roll för att åstadkomma eldupphör och på sikt fred i Ukraina. Sverige har tidigare haft en respekterad medlarroll i andra konflikter just på grund av att vi är alliansfria. Det skulle vi kunna göra nu också, vi måste försöka få slut på det här kriget, ingen vinner i ett krig.

Vi har duktiga diplomater som borde jobba för ett eldupphör, jobba för att få dit internationella observatörer. Vi har lyckats med det i andra konfliktområden. Jag var själv med att etablera en styrka i Kosovo, Afghanistan, Kongo och i Liberia. Men det måste vara under FN-flagg för att få rysk acceptans.

Där tycker jag att Ukraina måste kompromissa lite. Man skulle mycket väl nu, på kort sikt, kunna försöka få slut på det här eländet genom att Ukraina säger till Ryssland att vi inte lägger in en Nato-ansökan just nu men vi förbehåller oss rätten att göra det i framtiden. Ukraina skulle också kunna godkänna valresultatet på Krim, som innebär att Krim får, som en självständig enhet, tillhöra Ryssland. Huvuddelen är ju ryssar på grund av den stora ryska flottbasen. Även att de östra regionerna, Luhansk och Donbassregionen, skulle kunna accepteras som självständiga regioner med självbestämmanderätt inom Ukraina. Separatister stödda av Ryssland har ju kämpat för detta sedan 2014. Att acceptera det ryska kravet på att få en transitväg ner till Krim, för att därmed landvägen få säker förbindelse till sin flottbas på Krim. Sett till Ukrainas storlek, befolkning och ekonomi, skulle det här vara relativt små eftergifter i syfte att få slut på själva skjutandet.

På lång sikt så borde man därefter anstränga sig för att få till en normal relation till grannlandet Ryssland.

Här skulle Sverige kunna spela en bättre roll än att skicka vapen.

Sverige bör inte gå med i Nato just nu. Vi kan överväga det på sikt, men nu förvärrar vi bara en redan dålig situation. Om vi skall gå med tycker jag att det är ett av de största besluten i modern tid. Vi har folkomröstat om andra mindre viktiga frågor, en svensk Nato-anslutning borde vi definitivt folkomrösta om. Nu skyller man på att svenska folket inte är tillräckligt insatta för att kunna genomföra en folkomröstning med rätt resultat. Då borde man ju ta tid på sig att informera svenska folket, från båda sidor, klargöra att det kommer att ske en folkomröstning efter valet, inom ett år. Då har svenska folket möjlighet att sätta sig in i frågan. Att skylla på att de inte vet vad dom röstar på, det är ett dåligt argument.

Nu kanske det blir lite för mycket politik, det är inte mitt sakområde, jag är ju militär. Men som pensionär hinner man reflektera över mycket och den yrkesroll man haft.

Fram till 1990 hade Sverige, jämfört med andra mindre länder, ett starkt försvar. Under en tid hade vi det tredje starkaste flygvapnet i världen, moderna marinstridskrafter och moderna stridsvagnar i ett stort antal. Det behövdes för att vara alliansfria och neutrala. Det byggde på det vi kallade ”marginaldoktrinen”. Om vi blev indragna i krig var det i ett större sammanhang, ett isolerat angrepp mot Sverige var osannolikt . För en angripare skulle det kosta mer än det var värt. Jag tror inte att Ryssland hade gått till angrepp om de hade räknat med det motstånd de mött i Ukraina.

Efter 1990 när Sovjetunionen och dess militärallians brakat samman var det till och med diskussion om att lägga ner försvaret, för den stora freden hade ju inträffat. Vi inledde en nedrustning vilket gjorde att vi var nere i 1 % av bruttonationalprodukten i försvarsutgifter. Sen i och med att Putins Ryssland började bygga upp sin försvarsmakt igen och började bli kaxiga mot Nato och framförallt USA, insåg ju Sverige också att det inte var den eviga freden som inträffat.

Vi startade runt år 2000 att bygga upp försvaret men vi hade då en doktrin som sa att det var ingen stor risk att Sverige skulle bli angripen av någon. Däremot skulle vi bygga upp försvaret så att det kan delta ute i världen i militära insatser. Tanken var att det var bättre att försvara Sverige utanför Sveriges gränser än i Sverige. I och med att vi deltog i Natos Partnerskap för Fred så blev det ännu mer tal om vi skulle ha en internationell militär styrka.

Därmed slarvade vi med det nationella försvaret och vår beredskap i många avseenden. Det nationella militära försvaret, civilförsvaret och beredskap i allmänhet uppmärksammades dåligt. Nu har det svängt till att Sverige även måste kunna försvaras inom landet vilket jag tycker är rätt men att ha ett stort, dyrt värnpliktsförsvar är inte lösningen på dagens försvarsproblem. Den tiden är förbi, då antalet soldater som ställer upp ute på slagfältet är avgörande. Låt säga att vi har moderna vapen, vi har flygsystem, vi har robotar, vi har drönare med mera, då ska vi utbilda så många värnpliktiga soldater, med god marginal, så att vi kan betjäna de moderna vapensystemen. Moderna vapnen, få soldater med en hög moral kan ställa till mycket för angriparen, det ser vi i Ukraina. Att tvinga alla unga män och kvinnor till att gör värnplikt kanske vore en god social åtgärd men knappast militärt kostnadseffektivt.

Vad gäller kostnader så har Nato ett krav på medlemsländerna att de ska lägga 2 %, av bruttonationalprodukten på nationellt försvar ( 107 miljarder). Idag lägger Sverige ca 1,5 % av BNP (80 miljarder). Detta dyra nationella försvar kommer att stå under Natos övergripande ledning. Säkerhetsgarantierna (artikel 5) innebär inte att vi får hit starka Nato-trupper inledningsvis utan att vi skall i första hand förlita oss till det egna nationella försvaret och Nato-trupp utifrån är en förstärkning, om det krävs.

Kravet inledningsvis är därför att vi skall kunna ta emot trupp och vapensystem från Nato; till exempel multinationella stridsgrupper. Stridsgrupperna domineras av USA, som har 100 000 soldater i Europa idag. En stridsgrupp är mellan 800 -1500 man. Innan Ukraina kriget fanns fyra sådana stridsgrupper utplacerade, i Polen, Lettland, Litauen och Estland. Nu när Ukrainakriget bröt ut beslöt Nato-ledningen att ytterligare 4 stridsgrupper, i Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Ungern, skulle placeras ut. Blir Sverige Natomedlem måste vi vara beredda att ta emot en sådan stridsgrupp, som värdland och understödja den logistiskt. Den lyder dock under Nato. Vi får då utländsk trupp på svensk mark, antingen vi vill det eller ej.

Vad gäller vapensystem så har Nato inga egna kärnvapen men Natoledningen kan begära hjälp, om situationen kräver det, med kärnvapen (taktiska kärnvapen) från Frankrike, Storbritannien och USA, detta ingår i Natos krigsplanering. Anser då Nato-ledningen att det av taktiska skäl (räckvidd m m) behöver placera kärnvapen här i Sverige, kan inte Sverige i krigstid, som Natomedlem, säga nej till det.

Man kan ha undantag, som bland annat Norge och Danmark, från att någon av kärnvapenländerna, främst USA, placerar ut kärnvapen i landet. Men bara i fredstid.

Har man en gång skrivit under Nato-fördraget är man ju skyldig att följa det, man kan inte i efterhand börja kompromissa vad i Nato-fördraget man ska följa och inte följa.

Om vi nu ska ansöka om medlemskap i Nato, så bör svenska folket veta vad Nato innebär och vad som står i Nato-fördraget. En viktig uppgift för statsmakten borde vara att se till att information finns översatt till svenska och att innebörden förklaras.