Rainer Andersson, tågvärd och vice ordförande i Seko Pendelklubben i Stockholm berättar här om sveket från Sekos förhandlare. Han och klubben har drivit frågan om att behålla tågvärdarna ombord på MTR´s tåg stenhårt i flera år. Kravet är starkt förankrat hos personalen och den vilda strejken bland lokförarna i våras handlade om att sätta kraft bakom kravet. Strejken hade ett stort stöd bland allmänheten.

Rainer Andersson

Men i avtalsrörelsen vek fackförbundet Seko ner sig totalt, drog tillbaka sitt strejkvarsel och skrev under ett avtal utan att i princip vunnit någonting?

- Min förhoppning nu ligger på klubbarna inom spårtrafiken. Det pågår en sorts budkavle. Förarklubben på SJ i Stockholm har tagit initiativ till ett jättebra uttalande till förbundsstyrelsen för att ställa de som gjort detta till svars. Att de som slutit avtalet ska avgå. Det kommer de såklart aldrig att göra. Men jag tror så här: att medlemmar, vanliga medlemmar måste själv skaffa sig erfarenhet av vad som går att göra och vad som inte går att göra. Det måste man ha tålamod för. Man måste pröva. Försök avsätta dem om det går. Det är ett led i radikaliserings- och demokratiseringsprocessen som måste till på svenska arbetsplatser. Man måste pröva det som finns först.

Upprop från många Sekoklubbar mot förbundsledningen

Fast är det inte många som tycker att man gjort det?

-Ja, det kan man tycka. Du och jag och flera andra tycker säkert att nu får vi hitta på något nytt. Men de flesta har nog inte kommit till den insikten än. Många utav våra medlemmar i Pendelklubben hade väl inte några större förhoppningar. De hade redan räknat ut förbundsledningen. För de har svikit oss och stuckit kniven i ryggen på oss flera gånger. Medan andra hade stora förhoppningar på det här. Inte minst på förarsidan. Att nu! Nu skulle förbundet strejka sig till att vi är minst två man ombord.

Och det sket sig fullständigt.

Men tänker ni att loppet är kört i frågan?

- Det beror på vad man menar med det. För mig, och vi som är tågvärdar idag, är nog loppet kört. Jag räknar inte med nåt annat, utan i augusti/september rullar den sista tågvärden ut. Mina kolleger får väl andra tjänster inom MTR, som stationsvärdar, några får kanske kurser som lokföraraspiranter, tunnelbaneförare eller hamnar som tågvärdar på Mälartåg. Vi hyser inga förhoppningar om att det stoppas och MTR kör bara på. Politikerna har gett grönt ljus också.

Problemet för politikerna, allmänheten och MTR är att det håller på att barka ut fullständigt. Det slutar så många förare, och redan nu kan man inte köra full trafik. Det fattas ungefär 25% av vad som skulle krävas och nästan en tredjedel av de som jobbar kvar står uppsatta på kö för att börja på SJ istället. Personalflykten har pågått länge men det accelererar. Och för de som trodde att förbundet skulle sätta ner foten eskalerar det nu. De vill inte jobba utan tågvärdar. En del får panik och är sjukskrivna. Panikångest, bara av tanken att vara ensam med upp till 1800-2000 resenärer. ”-Nej, nej, jag vill inte vara där!”. De klarar att köra ensamma. Men det är inte det som är grejen. OM det händer något är de ensamma. Det finns inget annat trafikslag i det här landet där det är tillåtet att transportera så mycket folk med bara TVÅ personer som vet vad som ska göras i krissituationer.

Nej det låter ju rejält i underkant redan det.

- Javisst. En Finlandsbåt klämmer in ungefär 2000 personer. Men hur många kan inte hjälpa till där? Till och med kyparen vet vad de ska göra i en nödsituation! Arbetsgivaren håller nu på med olika knep för att spara in folk. Så det här är vad som håller på att hända i full fart. MTR lägger ner vår infrastruktur. De kvaddar hela kollektivtrafiken i regionen. Personalbristen kommer att bli värre och värre.

Även om det bara är en dörr som krånglar, blir det stora förseningar när lokföraren ska klara allt själv. Så, visst. Jag och mina kolleger kommer inte vara kvar. Men i slutändan är frågan om inte SL och MTR ändå måste backa. Vi fajtas för säkerheten och det är det som har slagit an hos allmänheten och det var det som slog an under strejken.

Ett av Pendelklubbens flygblad

De flesta tycker väl att det borde vara ännu mer personal ombord på tågen?

- Ja, vi har vunnit den moraliska segern och det är helt osannolikt hur vi lyckats slå igenom i debatten. Det är mycket Pendelklubbens förtjänst. Vi fortsatte mala med våra annonser och flygblad till resenärerna. Fajten är inte över. Inte minst fortsätter vi för att andra kolleger runt om i landet inte ska drabbas av samma sak.

Då är det ju intressant att diskutera Sekos agerande. De gick ju ändå in i avtalsförhandlingarna med ganska hög svansföring. Kom t.o.m. ett strejkvarsel. Sedan lade man sig platt. Hur har det mottagits?

- Överlag, bland Seko-medlemmar inom spårtrafiken är det jättestor besvikelse. Många har lämnat, hoppat av. Men jag vet inte hur många. Sedan är det ju inte säkert att alla som säger att de hoppar av gör det i slutändan. Men det är en jättestor besvikelse.

Thomas Gorin Weijmer Foto: SEKO/ Anna Ledin Wiren

Då ska man veta varifrån kommer kraven i avtalsrörelsen? Under hösten gick förbundets ombudsman, Thomas Gorin, ut till klubbarna med uppmaningen att skicka in förslag till tre avtalskrav. De flesta klubbar gjorde det. Vår klubb gjorde också det. Vårt viktigaste krav var att det skulle vara minst två personer ombord med säkerhetstjänst på tåg med resenärer.I januari i år hölls en avtalskonferens med representation från klubbarna. Där skulle tre krav diskuteras fram. Man gallrade bland cirka 40 olika förslag.

Det första kravet man slog fast var Pendelklubbens krav: minst två personer ombord

Det andra kravet var att försöka få mer ledighet. Inte semesterdagar utan fler lediga dagar helt enkelt.

Det tredje var det här – Lagt kort ligger – vad gäller våra scheman. Två veckor i förväg ska jag veta hur jag ska jobba, i princip. Nu kan arbetsgivaren med några timmars varsel ändra din tur. Folk flyr ju branschen! Du kan inte leva ett normalt liv med familj och socialt umgänge.

De här kraven som avtalskonferensen, demokratiskt, gallrade fram, ställde sig förbundsledningen bakom som de tre kraven att driva i avtalsrörelsen.

Sedan fanns ett fjärde krav. Det gällde städarna. Förbundet skulle försöka få in avtalskrav för dem i det centrala avtalet.

Vad händer? Det enda som syntes i pressmeddelanden och liknande var det här med schemat.

Man sade inte ett ord om kravet på två man ombord med säkerhetstjänst.

Pendelklubben var inte så förvånad. För den här förbundsledningen har överhuvud taget inte brytt sig under de snart två åren, som frågan varit aktuell.

De skiter i oss. Istället har de utsatt oss för påtryckningar för att vi skall släppa kravet.

Men vi har stått på oss.

- Vi kör på säkerheten, har vi sagt. Och vem har vunnit debatten? Tänk om förbundet då backat upp oss?

Sossen Jens Sjöström i trafiknämnden lovade ju att, vinner vi valet ska vi riva upp det här moderata vansinnet att ta bort tågvärdarna. (S) vann visserligen inte valet men styr regionen i en koalition med centern och miljöpartiet. Det första Sjöström gjorde var att svänga 180 grader.

Sekos ordförande Gabriella Lavecchia sitter ju i partistyrelsen för S. Tror du Seko, genom henne, har satt press på honom? Nej, han vet att han har grönt ljus att göra det här.

Så vi i Pendelklubben, har nästan från dag ett undrat – Vart tog kravet vägen?

Men handlade inte strejkvarslet också om bemanningen ombord, eller har jag missuppfattat det?

- Jo, det var ju officiellt de här tre kraven. Och det gällande städarna. Men som sagt. Synar man hur avtalskraven lades fram till Almega, så står det inte så. Det stod nåt svammel om att man ”säkerhetsmässigt bör ta hänsyn, bla bla”. Jag minns inte ordagrant.

Det stora sveket var ju att ordföranden för Seko gick ut officiellt och sade att man prioriterat ner det här kravet. Mitt under avtalsrörelsen gick hon ut och sade detta. Och då skyllde hon på de strejkande lokförarna. Vad tror du Almega säger då?

- Bra! Då kan vi ta bort den här frågan.

Hur kan man i en avtalsrörelse gå ut med fyra krav? Och sedan säger man att –Ah, Vi prioriterar ner den här frågan.

Så när kollegor har frågat mig om det skulle bli strejk har jag sagt. – Nä., det tror jag inte. Men jag har hoppats på att bli glatt överraskad. Så är jag besviken? Jo visst, men jag hade inga stora förhoppningar.

Det verkar ju ha pågått en del fuffens också mot några av Sekos förhandlare?

- Ja jag visste inte om du kände till det. Det sitter ju med en så kallad avtalsdelegation från klubbarna när avtalet förhandlas. De är inte med i förhandlingarna men sitter som en referens- eller påtryckningsgrupp, hur man nu ser det. Eller som gisslan. Jag har varit med en gång. De gjorde väl vad de kunde. Men det som händer då är att: Först lyftes den lokala ombudsmannen bort och ersattes. Då är bara den centrala ombudsmannen för spårtrafiken, Thomas Gorin, kvar utöver förbundsledningens representanter. På torsdagen, samma dag som den varslade strejken skulle bryta ut, fanns ett urvattnat medlarbud. Förbundsledningen tycker att det ska delegationen och centrala ombudsmannen köpa, helt enkelt. Han och delegationen säger: Nej, Nej , NEJ!

Då säger förbundsledningen till centrala ombudsmannen att då kan du gå härifrån du också. Och då gör ha det och han säger också upp sig.

Det låter ju som rena maffiametoder!

-Javisst. Så han är borta och det ställer till ett helvete för oss i Pendelklubben, eftersom han har haft cirka femtio förhandlingsframställningar, som han skulle driva för oss centralt. Nu har vi ingen central ombudsman i Seko som kan något om spårtrafik.

Gabriella Lavecchia Foto: SEKO/ Anna Ledin Wiren

Avtalsförhandlingarna? De fullföljdes av den nya avtalssekreteraren Ulrika Nilsson och förbundsordföranden Gabriella Lavecchia.

Och hur gick det? Gick ens ett enda krav igenom?

- Ja du. (skratt) Städarna...Nej arbetsgivaren ville inte. Nähä om vem trodde att de ville det?

Det här med arbetstidsförkortning och fler lediga dagar...Nej, arbetsgivaren ville inte. Men där tillsätter man en arbetsgrupp.

Och sedan det här med två ombord med säkerhetstjänst...Öh, Nej arbetsgivaren ville inte. Då tillsätter man en arbetsgrupp där också. Ingen tror att det kommer att leda nånvart.

Det enda de ståtar sig med nu är att de tycker att de gjort framsteg med det här med

– Lagt kort ligger – när det gäller schemat.

Men det är en kompromiss. En riktigt farlig jävla kompromiss. Och man säger inte ett ord om vad arbetsgivaren fått igenom.

Men så här. Om det inte rör sig om nödfall, ska du kunna neka till ändringar i ditt schema och det ska ligga där fjorton dagar i förväg. Om man godtar ändringen kan man få någon sorts kompensation till en timbank. Fler timmars kompensation om ändringen kommer nära inpå. Men som många av mina kolleger säger. - Jaha? Vad fan ska jag med timbank till, när jag ändå aldrig kan få ledigt?

Som det är idag får förarna inte ens ut de tio lediga dagar om året som vi har rätt till. Du kan ha 300 timmar i komp. Men vad har du för nytta av det? Du får inte ledigt! Sedan MTR tog över har det varit ständig underbemanning. Det är billigare för dem att låta folk jobba övertid.

Vad fick då arbetsgivarna för denna ihåliga ”seger”?

- Arbetsgivarna har fått igenom sin dröm. Att man ska få göra individuella överenskommelser med personalen. Vänta ska jag läsa för dig. Detta var Almegas, arbetsgivarnas avtalskrav. I pkt. 2 står det:

”Möjliggör individanpassade lösningar genom enskilda överenskommelser”.

Och då är det så här att arbetsgivaren fick som kompensation, för att det blev lite krångligare och dyrare att ändra i schemat, att det blir upp till individen att avgöra om arbetsgivaren får plocka ut mer än tvåhundra timmars övertid. Nu slipper arbetsgivaren att gå till facket och begära dispens. Tidigare har ju en klubb som kunnat tänka sig att bevilja dispens, kunnat begära saker i gengäld.

Ja och det har ju ändå varit en sorts spärr mot missbruk av övertidsuttag.

- Ja och ställer man det principiellt så vet ju både du och jag varför vi har kollektivavtal. Jo för att våra förfäder strejkade skiten ur arbetsgivarna. Det här är en våt dröm för arbetsgivaren. Så vad fackförbundet gör här är att öppna dörren på vid gavel. Visserligen i en fråga. Men man frångår ju en viktig princip. Det är nu upp till individen att avgöra om jag kan jobba 250 timmar övertid.

- Det andra kravet de fick igenom är under rubriken

”Inför tidsbegränsade anställningsformer för studenter och pensionärer utan krav på fridag för helg”.

Det är återigen, arbetsgivaren gör individuella överenskommelser som sätter avtalet ur spel. För att sammanfatta. Man har gett efter på precis såna punkter som är den våta drömmen för arbetsgivarna. Individuella överenskommelser!

Vi var ju inne på det i början, vad vi gör åt detta. Har du någon avslutande kommentar om det?

- Det som händer nu är att klubbar börjat prata med varandra. Och det finns ett upprop som skickas ut till spårtrafik-klubbarna. Vart det tar vägen återstår att se. För det finns såklart olika uppfattningar om vad som ska göras. Min förhoppning är att en sån diskussion ger svar på frågan: Vad fan gör vi nu?

Ja vi får hoppas att många från ditt och andra förbund känner sig manade att delta i den diskussionen och gå från ord till handling. Stort tack Rainer för att du tog dig tid.