Samtliga fackklubbar i Malmfälten har på sina medlemsmöten beslutat att kräva krisavtal och löneökningar som kan kompensera för inflationen.

-Idag har vi återigen både ledningen inom fackföreningsrörelsen och arbetsgivaren med sina organisationer emot oss, skriver Waldemar Tapojärvi. Men tro inte att vi kommer att sitta tysta, tacka och ta emot för det! Missnöjet här på golvet är totalt. Jag blir inte förvånad om svenska fackföreningar kommer att se en massiv medlemsflykt om inte detta historiska svek upphör.

Facken inom industrin presenterade 31 oktober sina lönekrav inför den kommande avtalsrörelsen. Man kräver 4,4% löneökningar i en avtalsperiod som ska löpa under ett år.

‘’Kravet’’ innebär alltså en rejäl reallönesänkning för Sveriges löntagare då inflationen just nu ligger kring 10%, och fortsätter uppåt.

Industrifackens ledningar motiverar detta med att man inte vill riskera att ytterligare driva på inflationstakten med lönekrav som kompenserar för den höga inflationen.

”Skulle vi försöka kompensera oss så skulle det bara innebära ännu högre inflation och räntehöjningar och det gagnar inte våra medlemmar. Då är vi inne i en spiral som vi inte vill komma in i.Det skulle innebära risk för ökad arbetslöshet” Säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson på pressträffen med Facken inom industrin 31 oktober.

Till att börja med tål det att repeteras, denna inflation drivs inte på något sätt upp av lönerna.

Det är en inflation som bland annat drivs upp av att efterfrågan har ökat efter pandemin samt Rysslands invasion av Ukraina.

Vi ser också att företagen passar på att höja priserna för att maximera vinsterna trots att det inte är motiverat, så kallad ”smygflation’’.

Näringslivets och fackföreningarnas liknelser från 70- och 80-talets kriser med inflation och ”lönespiraler”, jämfört med situationen vi har idag är alltså felaktig. Inflationen just nu beror på helt andra orsaker.

Men om vi nu skulle utgå ifrån argumentationen om att inflationen idag skulle drivas upp ytterligare av löneökningar kan man även konstatera att sambandet mellan ökade löner och stigande inflation inte är någon naturlag och gäller inte alltid. Företagen kan också minska sin vinst istället för att ytterligare höja priserna som kompensation för ‘’den ökade kostnaden’’ som löneökningar innebär.

Om man nu överhuvudtaget vill föra ett sådant argument att löneutbetalningar är en kostnad. För det är ju trots allt vi arbetare som producerar och skapar något mervärde att fördela från första början. Detta är ett perspektiv som ‘’våra’’ svenska fackföreningsledare verkar vägra att lyfta fram! Det är ingen som talar om vilket ansvar företagen har i detta, inte ens ”våra egna” fackföreningar. Det är bara vi arbetare som ska ”ta ansvar”, stå tillbaka och betala för en kris som vi inte på något sätt är ansvariga för.

Vinstmaximeringen inom svenska företag har dessutom haft en explosionsartad utveckling i Sverige under de senaste decennierna. Inkomsterna går i allt större del till vinstutdelningar och mindre del till löneutbetalningar. Löntagare får en mindre del av kakan till fördel för aktieägarna och eliten, såväl i privata som statliga företag. Lägg även till de extrema ökningarna på VD-lönerna som vi har kunnat se.

https://www.ingenjoren.se/2021/02/10/sa_mycket_tjanar_bolagscheferna/

Den genomsnittliga inkomsten för en VD i ett svenskt storföretag motsvarar idag 65 industriarbetarlöner enligt LO:s rapport Makteliten 2022. På vilket sätt har fackföreningsrörelsen aktivt utmanat eller kritiserat denna förskjutning i fördelning som har skett?

Jag har mycket svårt att se några sådana tendenser. Istället går man, som inför denna avtalsrörelse, arbetsgivarnas ärenden och rullar ut propagandan om att vi minsann inte kan få ut skäliga löner. För det hotar våra jobb och hela landets ekonomi menar man. Det som är mest tragiskt är att våra egna fackföreningar verkar argumentera hårdare och mer intensivt kring att vi ska vänta oss reallönesänkningar just nu än vad arbetsgivarens organisationer och representanter gör. Sveket är oerhört, och kanske mer tydligt än någonsin tidigare.

Här uppe i malmfälten närmar vi oss avtalsrörelsen från en helt annan synvinkel inom gruvkollektivet. Samtliga fackklubbar inom gruvindustrin i malmfälten har på sina medlemsmöten beslutat att kräva krisavtal och löneökningar som kan kompensera för inflationen. Gruvarbetarna och ledningen för facken inom industrin står långt ifrån varandra i frågan. Som så ofta förut.

Den stora gruvstrejken 1969-1970 var en strejk mot arbetsgivaren, det illojala facket och samhället. Vi är van att inte lita på någon annan än oss själva. Vi har nog aldrig någonsin kunnat göra det. Inte heller idag. Idag har vi återigen både ledningen inom fackföreningsrörelsen och arbetsgivaren med sina organisationer emot oss. Men tro inte att vi kommer att sitta tysta, tacka och ta emot för det! Missnöjet här på golvet är totalt. Jag blir inte förvånad om svenska fackföreningar kommer att se en massiv medlemsflykt om inte detta historiska svek upphör. Blir denna avtalsrörelse spiken i kistan för svensk arbetarrörelse? Det är hög tid för ledningen att besinna sig och ta en ordentlig funderare över vilken framtid man vill se!