-Det jag vill säga, det gör jag i mina betraktelser, säger Stina Oscarsson om sin bok Det perfekta plåstret.

Efter ett besök på Carlssons privatskola, på det fiina Östermalm, för att höra vad sjundeklassarna tänker om gängkriget på Järvafältet, skriver hon

På skolgården på väg ut efter lektionen överhör jag ett samtal

mellan ett par av eleverna från klassen jag just träffat

Tjej a säger

Alltså jag har tänkt på en grej. Jag tycker liksom inte det är lika

roligt längre att ha till exempel ett par skor från Gucci när man

vet att de där gängkillarna har det

Tjej b

Nej det känns liksom lite b

Tjej a

Men alltså. Helt seriöst. Jag vet inte vad jag ska köpa längre

De har ju liksom snott alla märken

En kille i vit pikétröja lägger sig i

Jag tycker att polisen borde få stoppa personer som har typ en

Monclerjacka om han tror att personen har begått ett brott för att

ha råd med den

Tjej a

Shit vad skulle jag göra då? Jag har fem stycken

Tjej a

Fast du skulle ju inte bli stoppad. Det syns ju liksom på dig att

den är din på riktigt

I samma Stockholm några kilometer bort beskriver Stina Oscarson en annan verklighet:

Jag har stannat vid kön för bröd utanför Clara kyrka

Många av mina vänner säger sig inte ha sett den

Jo sett har de nog säger Sören

som varit hemlös i trettio år

men vi är bara ett kommatecken

i deras tillvaro

Jo sett har jag nog bekräftar en vän

men det är med kön som med Brantingmonumentet

Den har blivit en del av stadsbilden

Jag berättar för Sören att jag tänker skriva om kön

Det är bra säger han

men kom ihåg en sak

Det är ingen kö

Det är människor på rad

efter varandra.

Hon skriver om människorna i det nya Sverige.

Med bakgrund som teaterregissör, dramatiker, författare och tidigare teaterchef skriver hon även om de styrandes mallar för att kultur ska bli godkänd och få bidrag från det allmänna.

Stockholm 2018. Stina Oscarson är debattledare på Hornstulls bibliotek och en nynazist deltar i panelen. Det får hon på f-n för. Oscarson avbokas av Stadsmuseet till en debatt när några av deltagarna skriver ”Vi vill inte i vår egenskap av forskare fungera som en slags gisslan eller alibi för någon som vill propagera för främlingsfientliga åsikter”.

— Jag ledde en diskussion där en deltagare kom från Nordisk Ungdom, berättar Stina Oscarson.

— Tyvärr så kom det ett debattklimat där det finns en rädsla för att åsikter på nåt sätt ska smitta, att man normaliserar åsikter genom att prata med varandra. Jag tror ju precis tvärtom, jag tror att samtal är den enda chansen att undvika våld. Vi lever i samma land och ska fatta beslut om vår gemensamma framtid.

— Nazistiska och rasistiska åsikter tar jag avstånd från, men människan bakom åsikten kan man alltid möta.

— När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, där har man inte velat ta i SD-ledamöterna, inte stå i samma kaffekö. Men däremot har man accepterat, tagit över stora delar av deras politik när det gäller brott och straff, när det gäller asylpolitiken. För mig är det helt ohederligt.

— Menar man allvar att man inte ska acceptera politiken, då kan man dra en gräns vad gäller politiken, men acceptera människorna. Och om deras tanke var att få SD att minska, så tror jag att det är fel. Jag tror på att normalisera människor men inte åsikter.

Stina Oscarson tar också upp det hon kallar instrumentalisering, att använda värdeord som demokrati och mångfald i tron att kulturen ska lösa samhällsproblem som bostadsbrist eller orättvisor.

— Men det är klasspolitik. Det är inte kulturen, det är politiken som måste ändras. Trots att Stina Oscarson inte passar in i kulturbyråkraternas mall säger hon

— Det lönar sig att stå upp för sina åsikter. Det jag tror på är viktigare än vilken grupp jag är med i.

En annan verklighet, en förinspelad högtalarröst när tåget står stilla beskriver hon så här:

…..Men det kan också vara så

säger tågvärdinnan och sjunker ner i sätet mitt emot. Att vi bara är

ombedda att lite slumpvis säga att vi står stilla på grund av det ena

eller det andra för att ni ska ha förståelse ett tag till. För det kan ju

också vara så att vi står stilla för att rälsen är i så dåligt skick att den

inte klarar vanliga påfrestningar som minusgrader plusgrader blöta

löv eller ens en hostning från en förkyld konduktör. Det kan vara

så att vi står stilla för att man infört vinstkrav på trafiken för att vi

behöver pengarna till annat i samhället som till exempel sjukvård

och skola eller för att rädda banker eller för att kunna sänka skatterna så att de rikaste och deras företag stannar i landet och betalar

skatt så att vi på sikt ska ha råd att rusta upp järnvägen så att folk

fortsätter ta tåget för det vore ju dumt om alla började flyga istället

men det vore också dumt att införa en flygskatt för då kanske folk

slutar flyga och då minskar tillväxten och då har vi aldrig råd att

rusta upp järnvägen och det vore ju dumt.