Rainer Andersson har varit en mycket uppskattad ordförande för SEKOs Pendelklubb i Stockholm. Nu går han I pension och vi samtalar om hur facket är och kunde/borde vara. Vad som driver honom och andra vardagshjältar. Och annat som kommer för oss. Trevlig lyssning.

-Jag försökte vara kvar på pendeln, säger Rainer Andersson. Jag frågade min arbetsgivare för att vara kvar på 20%. Men nej nej nej nej Vi har så gott om folk här, så vi har ingen nytta av dig. Nej, tack. Att jag ställde frågan var väl också att jag var ganska nyfiken på svaret. Mycket hyckleri. Det är inte alls gott om folk. Det är brist på folk. Så var det med det.

Det är inte lätt att vara populär, Rainer?

-Nej, man kan inte va kompis med alla.

Trafikborgarrådet Anton Fendert Fotograf: Jann Lipka

Facket på Stockholms pendeltåg har försökt rädda resandet undan idiotiska beslut. Till politikernas och chefernas glädje tvingas nu Rainer Andersson, mångårig klubbordförande, i pension. Vaskas det champagne på trafikborgarrådets kontor?

Vi har ju uppskattat dina krönikor och inte bara vi utan många andra har ju sett din eftertanke kring det livet som facklig företrädare som du har bedrivit i många år nu. Har du någon så här spontana reflektioner kring det?

-Det är fruktansvärt tungt att jobba fackligt idag på så sätt. Jag menar inte att det är roligt, det är också. Jag brukar säga att jag vill inte ha ett tack, jag vill ha en kollega eller medlem som ser lite gladare ut när man har försökt hjälpa denne. Det är belöningen nog.

Men det är fruktansvärt tungt och det är en samhällssjuka. Det är väldigt svårt att få ta på kollegor som vill jobba fackligt aktivt. Så det är liksom en riktig downperiod. Jag vill nog påstå att jag tillhör bland de största kritikerna inom mitt eget fackförbund, Seko. Jag är fortfarande medlem, nu som pensionär när jag slutat yrkesarbeta.

-Jag brukar säga till mina kollegor att vi måste bilda nya fackföreningar här i landet. Men jag tror inte det kommer att hända så länge jag lever. Det blir inte på en gång, tror jag. Men det måste göras. För det här går inte. Den här förbundsledningen vi har, och det gäller också de flesta andra fackförbund, de sviker gång på gång.

Men är det förbundsledningen som sviker? Är det det som gör att folk inte vill engagera sig?

-Det är en del av det. Hela det här att satsa på dig själv som högern har drivit sedan 1980-talet har man lyckats med. Folk sitter ju där. Det finns liksom ingen organisation längre eller folkrörelse som fångar upp och stöttar den enskilde längre. Utan var och en får ta hand om sina egna problem.

Men jag brukar jag säga till mina kollegor, när jag jobbade fackligt, att ja, det här är skit. När jag till exempel har 30 minuters introduktion för nyanställda kollegor, stationsvärdar, tidigare tågvärdar eller städare, när man träffar dem för första gången så brukar jag inleda med att säga att; ja de flesta av er som kommer hit ni har dåliga erfarenheter av facket, det har jag också. Men problemet är att har vi inte facket, så har vi ingenting. Jag skulle aldrig rekommendera någon att gå ur facket. Nej.

Och samtidigt så kan jag säga att facket i mångt och mycket, nu generaliserar jag för det finns också grader i helvetet och det finns faktiskt ibland positiva exempel, men i det stora hela så får man inte det stöd och hjälp som man förväntar sig att man ska få.

Men problemet är att om vi allihopa är "smarta" och går ur facket så har vi ingenting. Då är det arbetsgivaren som leder alltihopa.

Vi sitter fast i ett system, så man måste försöka göra det bästa av situationen. Punkt slut.

Känner du igen det, Ubbe?

Ubbe Nilsson

Ja, absolut. Det är väl ungefär så jag har tyckt i Byggnads. Det finns ju gradskillnader i helvetet och ibland har Byggnads varit ganska tuffa i vissa frågor. Samma sak gäller även där. Det är en annan röst som väger tyngre någonstans i politiken som gör att man tar sina intryck och sina beslut utifrån det och det finns ju många exempel. Man är helt enkelt så hårt knutna till det socialdemokratiska partiet att man lyssnar mer på de signalerna som kommer från partistyrelserna, än från medlemmarna.

- Ja, absolut Alltså för oss, den sista stridsfrågan var ju det här med att man skulle avveckla tågvärdarna eller inte. Och det stödet vi fick från förbundsledningen var mer eller mindre obefintligt. Man gjorde tre stycken 30-sekundersfilmer precis i början, sommaren 2021, när det här drog igång.

Sen var det bara tyst, tyst tyst, tyst, tyst. Istället så satt man press på mig och pendelklubben att vi skulle kompromissa med arbetsgivaren om den här saken. Och... Jag kan liksom inte säga att jag vet exakt varför och jag många gånger funderat på hur fan tänker man? Men jag förstår att det handlar om politisk hänsyn.

Det är bara att se hur Socialdemokraterna i regionstyrelsen agerar i frågan. Man svek ju. Man lovade att om ni röstade på oss och vi vinner valet så kommer vi stoppa det här. Och folk röstade på dem. Och de vann valet. Men inte fan stoppade dom det. Och där kan jag ju prata om svek Jag har ju många invandrarkollegor, som har helt andra vänskapskretser än vad vi svennar brukar ha. Hela fotbollslag. Tågvärldskollegor med mig på pendeln som fick hela fotbollslaget att rösta på sossarna. Hela familjen att rösta på sossarna. Ni kan ju fatta hur svikna de blev och hur de kände sig lurade efter det här.

Så att... Nej. Det är politisk hänsyn. Man vill inte ha... Klubbar, medlemmar som tänker själv. För de tror att dom är smartare och bättre och klokare än all oss andra och sen så är det bra med det. Det är ju det som har blivit så sjukt egentligen, för att de brukar ju säga att det var facket som byggde socialdemokraterna och egentligen borde man ju i så fall vara jävligt lyhörda mot vad som kommer ifrån gräsrötterna i fackföreningarna. Men istället har man valt att försöka uppfostra gräsrötterna och strunta i vad vi säger.

Ubbe: Jag tänker att de motionerna som brukar komma till de fackliga kongresserna, där har man ofta en hel katalog med krav och intressefrågor som fackföreningen och även ett parti som kallar sig arbetarparti borde driva och kämpa för. Men de blir ju oftast bara avslagna eller bortglömda. I de fall de blir antagna så stannar det ju där.

Det blir antagit och sen händer inget mer. Och det är likadant de här grejerna som du berättade från pendeln. Där är ju verkligen egentligen ett ansvar för en facklig ledning att vara jävligt lyhörda och ta ett kamp för de grejerna som Både ni och egentligen allmänheten i Stockholmsregionen vid det här tillfället kände var viktigt.

Och lika fullt. Ni blir svikna. Men jag känner som sagt igen mig i din beskrivning om hur man får förhålla sig till dagens fackförening. Men den har verkligen förlorat mycket av sitt existensberättigande så som det fungerar nu. Men något annat har vi som sagt inte.

Jag tänkte på en annan sak som du tar upp i din senaste krönika som jag ser lite som en sammanfattning av både dina tidigare krönikor och din gärning som facklig förtroendeman, Susanne berättar du om. Jag blev nyfiken, fick hon sparken eller vad hände egentligen? Hon var ju ordförande i pendelklubben.

-Ja, både jag och Susanne fick ju sparken, vi var ju tågvärdar. Vi tillsammans med sex andra kollegor tackade aldrig ja till de erbjudanden som MTR (fd pendeltågsoperatören) gav oss. MTR var ju den som drev igenom att tågvärdarna skulle försvinna. Jag blev erbjuden två gånger att gå hem med full lön av självaste högsta personalchefen. Ja, i princip klapp på axeln och säga att du kan gå hem, ett års lön, lockade dom mig med.

Och jag tackade nej till det, helt enkelt för att dom ville jag bli av med mig på ett enkelt och billigt sätt. Så erbjöd de mig och Susanne och även andra sex kollegor som inte hade tackat ja till jobberbjudanden, av olika skäl. De andra gick hem, de fick ett avgångsvederlag på ett halvår. Jag hade ett år eftersom jag jobbat så länge och var så pass gammal, så jag hade ett års uppsägningstid. Så vi blev uppsagda båda två. Susanne ville vara kvar på pendeln.

Hon frågade och sökte jobb som städare. Susanne hade, innan hon kom till pendeln och blev tågvärd, 20 års erfarenhet av städning. Så hon kan städa. Men till varje pris ville man inte ha henne i sin organisation helt enkelt. Så man sa att det fanns andra som var mer motiverade än Susanne. De fick jobbet.

Jag fick väl nöjet att ironisera om det här med vår vd som höll sig långt borta från detta, han bara berättade vad hans underlydande chefer hade påstått att de andra som sökt och fick jobbet var mer motiverade än Susanne på jobbet. Någon månad efter det här så gick hon arbetslös och andra jobbade.

Så noterade jag att den personal som man hade anställt hade gått en månad utan att få arbetskläder. De gick och arbetade städare på pendeltågstationerna i civila kläder. Då tog jag till mig och skrev till vår vd att jag förstår att Susanne var mindre motiverad än de andra som fick jobbet eftersom Susanna aldrig skulle ha tagit ett jobb och jobbat här en månad i sina privata arbetsplatser. Jag fick aldrig något svar från VD:n...

Hon är proffs och överkvalificerad som städare, men man vill inte ha henne. Det är likadant när jag frågade, om jag fick vara kvar på 20% då dels för att jag jobbade faktiskt och för att styrelsen ville ha haft kvar mig som nybliven pensionär, eftersom jag inte riktigt har koll på hur långt räcker pensionspengarna?

Så jag tänkte att det skulle vara schysst att jobba varannan helg. Och då sa dom: nej Rainer, vi har så gott av folk, så det behövs inte.

Jo vi var uppsagda båda två. Och vi var uppsagda på grund av arbetsbrist.

Ubbe: Ja det är ett fiffigt trick. Som vi sa inledningsvis, om jag får fortsätta med en annan tråd här så har ju du genom dina krönikor fångat upp mycket frågor som inte bara berör din egen arbetsplats och din egen arbetssituation utan många, många och inte bara i offentlig verksamhet utan överhuvudtaget. Du skriver till exempel i din senaste krönika att många har upplevt att i år, så har det bara gått bakåt för oss Och att man inte längre har så stora förhoppningar om att framtiden ska se så mycket annorlunda ut.

Just i den korta meningen fångar du ju ganska mycket av det som många arbetare idag upplever i det svenska samhället. Att det går bakåt och saker som man känt igen sig i förändras ganska snabbt ibland till något helt annat. Jag känner ju verkligen igen det inom byggbranschen så att... Och ja, där står vi ju på något vis.

Det är ju många frågor som till exempel tar du upp det här med upphandlingarna. För det är så att det ska göras en ny upphandling även för pendeln i Stockholm nu, eller?

-Yes, den pågår nu. Den pågår nu och det är riktigt riktigt illa. Men om jag stannar upp där ... Det är en sak som är väldigt fascinerande och intressant gällande upphandlingar i det här landet.

Det handlar inte bara om kollektivtrafiken där jag har varit aktiv. För det är precis det som har hänt inom kollektivtrafiken. Den har ju mer eller mindre raserats på olika... Jag kan inte prata om andra ställen men jag kan se vad som händer i Stockholmsregionen, hur man förstör kollektivtrafiken. Och inte minst på pendeln där antalet resande har sjunkit och sjunkit och sjunkit.

För det är inget alternativ för många människor. Man vågar inte åka pendeln när man åker bil eller tar sig till jobbet och skolan. Men det finns en sak som är väldigt fascinerande med de här frågorna. Och jag är helt övertygad om att samma sak gäller inom den privatiserade skolan och inte minst sjukvården.

Anton Fendert möter arbetare

Jag har konstaterat bland mina kollegor att oavsett vad jag vet eller tror att mina kollegor röstar på, alltså allt ifrån höger och så vidare, så är det en fråga som vi är överens om. Det är att det här ska inte bedrivas i privat regi, oavsett vilket politiskt ställningstagande de tar för övrigt. Då tänker jag så här vilket parti står för den åsikten?

Inget. Där har man en klassfråga utan like. Som inget av de här åtta partierna i parlamentet överhuvudtaget driver. Man kan få lite från sossarna och vänstern att man ska vara försiktig. Men i det stora hela så är man ju överens. Där har man ju en otrolig sprängkraft i en politisk fråga.

Samma sak gäller, som jag förstår det, i skolvärlden och inte minst i sjukvården. Men inget parti vill driva denna saken. Då känns det som att vi är tillbaka till 1800-talet, när man kände sig tvingad att starta egna tidningar, starta egna fackförbund och starta ett eget parti För att det fanns ingen annan som lyssnade på dem.

Och vi är tillbaka där, konstigare än så är det inte. Fast det kan va se lite svårare idag att se de här mönstren, men det är i grundens samma sak.

Ubbe: Samtidigt så pratar man ju väldigt mycket om demokrati och att man ska vara rädd om den. Den håller på att försvinna utifrån deras sätt att se det, det vill säga när folk inte lyssnar på dem. Men det visar det sig , i fråga efter fråga, att samtliga åtta partier är på tvärs emot vad de flesta människorna tycker.

Det kan ju handla om NATO, det kan handla om upphandlingssystem, privatiseringar och så vidare. Man har liksom inte alls någon avsikt att lyssna på vad folk egentligen tycker. Och det avspeglas inte alls i det politiska samtalet. Det är ju ett dilemma. Det här är ju verkligen demokratihotet.

Uffe Johansson

Uffe: Men är det inte en hopplöshet? När nu i Västra Götalandsregionen några höga tjänstemän och politiker kommer på att vi måste införa ett nytt journalsystem och sen när man släpper ut det så blir det bara kaos. Att man inte på något sätt lyssnar på dem på golvet. Vad behöver ni hjälp med? För det här är ju fråga om att de här administrativa tjänstemännen, de ska ju hjälpa dem på golvet. Men här har det blivit tvärtom. Och det skapar ju en jävla maktlöshet att ja men herregud, hur fan kan de införa detta utan att fråga oss? Och det funkar inte. Det är också en fråga som jag tycker är... Alltså den här hopplösheten är ju skitsamma vad jag gör. För att det blir bara värre.

-Jag kommer ihåg på 90-talet. När man demonstrerade och kunde dra ihop demonstrationer för den försämrade barnomsorgen. När de egna ungarna var små och gick på dagis. Och så brukar jag tänka att det är vi då protesterade emot och för, det är ju ett paradis jämfört med idag. Hur det förmodligen ser ut Inom barnomsorgen nu. Men det är ingen som orkar längre. Utan det finns en stor uppgivenhet. Men också det här, det finns liksom ingen folkrörelse, som samlar upp de här ilskan och frustrationen.

Däremot så tycker jag ett bra exempel på det är strejken bland lokförarna på pendeln våren 23. Vilket otroligt stöd ekonomiskt stöd. Man samlade in, jag vet inte om det var 1,8 miljoner bara på någon vecka. Att det bland annat handlar om vanliga människor som tänker att äntligen är det någon som säger ifrån. Så blev det en kompromiss i Arbetsdomstolen. Men i tre dagar lyckas de strejka. Från resenärernas sida så såg man framförallt det positivt. Visst man drabbades av det, men man gav sitt stöd. Precis som man gav oss vårt stöd när vi gapade och skrek om att tågvärdarna skulle vara kvar.

Det finns en uppdämd frustration och en uppdämd önskan om att någon, någonstans nångång ska slå näven i bortet och säga att nu får det fan va nog. Vad tror du?

Ubbe: Jo, men det tror jag också. Det är bär syn för sägen det du säger. Vem man än pratar med, oavsett om man står till höger eller vänster, så är det vissa frågor som ändå förenar. Sen är frågan hur man ska hitta någon kraft, någon organisation eller något annat system för att... manifestera detta eller i alla fall materialisera det missnöjet på ett sätt som blir konstruktivt. Det är inte det lättaste. Men det har hänt saker förr historien som både förbluffat och förändrat. Jag tror inget av oss på förhand an säga och veta när det vänder.

-För det måste vända och det kommer att vända. Sen om det är i år eller om det är tio år eller femtio år. Men det måste vända för att människor kan inte ha det så här i slutändan, vart det nu barkar hän. Och jag tror bara det handlar bara om att försöka fortsätta, fortsätta. fortsätta.

Tittar man bakåt på vår egen historia, arbetarrörelsens historia, det var ju små, små grupper som satt och diskutera saker och ting på jobbet. Det var inte så att den svenska arbetarklassen var medveten i slutet av 1800-talet. Nej, nej. Den blev medveten. Av flera skäl och omständigheter. Men det var inte så att man stod stridsberedda, men svenska arbetare hade världsrekord på att strejka.

Visst var dom rädda och nervösa. Det var inga machomän eller kvinnor. De var nervösa och oroliga - hur ska jag ha mat för dagen nästa dag eller nästa vecka? När man gick ut i konflikt. Men man tvingades själv att göra det. Och förmodligen hade mycket mindre marginaler än vad de flesta var idag, man hade fackföreningsmöten efter att man har jobbat tiotal timmar. På kvällarna, på nätterna hade man fackföreningsmöte.

Jag har läst sådana protokoll på arbetarrörelsens arkiv. Det är helt otroligt, helt ofattbart, att man orkades. Så gick det upp och ner. Det inte så att det bara gick framåt utan det gick upp och ner, bakslag och framsteg. Men det är historia det. Men jag tror att det är samma sak nu. Man måste ha orken. Och tron på mänskligheten och människor.

Personligen är det det som driver en. Även om man kan känna bakslag och uppgivenhet så man brukar väl säga att det är hoppet det sista som lämnar en människa.

Kunde er pendelklubb fungera mer demokratiskt än om man tänker sig andra fackklubbar? Att man engagerar medlemmarna. Vad var i så fall receptet?

-Jag blev ordförande för Pendelklubben första gången 2002. 2001 började jag jobba fackligt och såg en fackordförande för klubben som skenade iväg och gjorde sin egen affär. Och sen var det årsmöte och jag utmanade honom och vann omröstningen, på kniven. Bland det första jag såg till att göra det var att alla medlemmar fick en kallelse till medlemsmöte hem i brevlådan.

På den tiden fanns det ingen internet. Hur gick det till innan det? Jo, då sätter man upp ett anslag på en anslagstavla på arbetsplatsen: nu är det fackmöte. Jag har varit på fackmöten där det kom en medlem utöver styrelsen Jag har varit på fackmöten där jag kommer ihåg att jag satt med ordförande och två kvinnor Alltså vi pratar om ett par hundra medlemmar på den här tiden.

Vi var spridda över hela Stockholms län. Det är ganska tufft att ha möten. Man kan säga att corona var en positiv sak. Det gav att man kan ha möten på länk, vilket vi har idag. Vi har kombinerat våra möten. Man får både fysiskt närvaro så kan man sitta hemma och delta på mötet.

Alla medlemmar fick en kallelse med brevlådan. Jag sa det att om man är medlem i en organisation så ska man kunna veta att det är ett medlemsmöte i alla fall. Och vi fick ett jätteuppsving av olika skäl.

Plus att jag såg till att vi drog igång medlemsaktiviteter vid sidan av jobbet. Vi åkte till kolmården, vi åkte till Eskilstuna, vi gjorde massa saker och jag menade på att här ger vi medlemmarna en chans att träffas på lika villkor. Man kunde ta med sig sina barn och svärmor till Kolmården och liknande aktiviteter.

Det kostade pengar, men det här sammanlänkade medlemmarna. Vi har medlemsmiddagar, oftast i anslutning till medlemsmöte.

Så brukar jag säga att det finns en sak jag är stolt över och som jag känner att det här har jag bidragit till. Det är att tågvärdar som nu inte längre finns och stationsvärdar, som förr i tiden var B-laget på arbetsplatsen, men när jag tittar runt på restaurang eller vad vi nu sitter och äter så är det huller om buller runt bordet. Det är inte så att stationsvärdarna sitter där och städarna sitter där. Våra kollegor är kamrater i mångt och mycket. Man sitter i blandade grupper oavsett yrke. Det inte jag som har gjort det men jag vet att jag har bidragit till det.

De första åren när det fortfarande fanns en möjlighet att plocka ut mer pengar än vad det centrala avtalet gav, vilket idag är så ligger långt borta. Men på 2000-talet och en bit in så fanns det fortfarande möjlighet att man plockar ut mera pengar i lokala avtal. Vi använde våra medlemsmöten som språngbräda gentemot arbetsgivaren. Likaså när vi skrev våra första lokala kollektivavtal. Det var Pendelklubben som var först med det på arbetsplatsen.

Inga andra klubbar hade kommit dit än. Vi använde våra medlemsmöten som språngbräda. När vi satt och förhandlade och gick in i väggen så sa vi till arbetsgivaren att det här måste vi ta med våra medlemmar. Och de visste om det.

Så att visst går det att göra saker. Mitt mål har hela tiden varit och jag ska inte sitta och recensera mig själv, det får medlemmarna göra, just att det ska vara en demokratisk organisation Oerhört viktigt och jag ska inte peka finger mot andra klubbar på pendeln.

Jag kan säga att vi har legat långt före de övriga vad det gäller demokrati. Deras inställning har många gånger varit att om man är förtroendevald, så ska man kunna fatta beslut. Självklart ska man kunna göra det. Men aldrig utan att diskutera med medlemmarna vilken fråga man har haft. Vi är den enda klubben mig veterligenpå arbetsplatsen som diskuterade och la fram förslag och enades med våra medlemmar om aktiviteter när vi skulle försöka rädda tågvärdarna kvar. Det finns ju en fördel med i det här fallet SeKo, hade vi varit Kommunalare, då hade vi haft en ombudsman som skötte allting. Men Seco har ju en fördel att det bygger på klubbverksamhet och man kan inte gärna skylla på förbundet att klubben är odemokratisk, det är ju vårt eget ansvar på den lokala arbetsplatsen. Och det går att ha en demokratisk klubb.

Alla mina kollegor i princip vet att jag är kommunist. Men om man då tycker att kommunister är odemokratiska, det kan man tycka, men ingen jäkel har någonsin hävdat att Reiner är odemokratisk Jag tror tvärtom att jag ligger ganska högt vad det gäller den credit jag har fått för att jag agerar demokratiskt.

Kunde andra Fackklubbar ta upp den tanken, kunde ni sprida den tanken, eller?

Jag har inte så jättemycket kontakt med andra klubbar inom järnvägen, men jag har träffat en del. Det finns andra exempel. På Pendeln är vi nog ganska ensamma, men det finns andra klubbar där jag har stort förtroende för deras fackliga företrädare.

Hur var det med lokförarna till exempel som organiserade sin strejk utanför facket?

De som organiserade den här strejken, jag beundrar dem. Strejken började på en måndag. Jag fick veta det på torsdagen. Dagen efter, på fredag, två eller tre dagar innan, så meddelar man officiellt att från och med måndag kommer vi strejka.

Det är tufft. Det är riktigt jävla tufft. Och jag kan säga så här att hade jag varit ordförande för Lokförarklubben så hade jag skämts. Då hade jag vetat om att man planerade en strejk. Det fanns inte på kartan att jag inte skulle veta om det. Sen hur jag skulle agera, du förstår vad jag menar.

Som facklig företrädare så ska man ju motarbeta sådant. Vilket vi aldrig skulle göra. Men den ledningen för fackklubben på Pendeln hade ingen aning om att det skulle bli en strejk. De lyckades hålla det fullständigt hemligt. Grunden var den här frustrationen, som de såg som lokförare.

Man lyfte fram pendelklubben som ett positivt exempel på vad vi hela tiden försökte göra. Men vi var tågvärdar och stationsvärdar, framförallt vi tågvärdar ville försvara våra jobb. De andra fackklubbarna teg mer eller mindre. Det fanns då en frustration bland förarna att att klubbarna var splittrade i frågan De andra tre klubbarna sa ja till arbetsgivarsförslaget hur man skulle avveckla tågvärdarna. Den här frustrationen var det som fick förare att vid sidan av facket, vid sidan av de två Klubbarna som organiserar lokförare, det vill säga CK Lok och ST, att organisera en egen aktivitet.

På grund av att de fackliga organisationen helt enkelt inte tog ansvar för saker. Så var det. Och var Pendelklubben stod i den här frågan, det förstod alla.

MTR krävde också 300 000 i skadestånd av SEKO-förbundet för att Pendelklubben inte hade tagit avstånd tillräckligt från den här strejken. Men dom fick backa sen. Vi sa aldrig att vi stödde strejken, men alla visste var vi hade på hjärtat någonstans.

Både den berättelsen om hur ni fick pendelklubben att leva uppe och strejken, så är det ju gräsrötternas aktivitet och delaktighet i fackligt och politiskt arbete som är själva kärnan tänker jag. Det som man kan ta med sig, det som man borde jobba på och kring, för att få en förändring till stånd, liksom att kraften finns. Vljan finns, men man behöver fler sådana som dig, kanske lite runt omkring, som ändå kan sätta ord och komma med förslag som gör att saker och ting börjar hända.

-Och det finns ju också såklart, men det är ju lite grann också så, att vi som har varit politiskt aktiva, och då behöver inte jag lägga någon bemärkelse på att man måste vara medlem i rätt organisation, det är inte det jag menar, men att den här erfarenheten som många av oss faktiskt har, den är ju användbar bland kollegorna. Har man aldrig ställt sig framför en mikrofon från en tv-journalist eller radiojournalist eller vanlig journalist så är det klart att man blir nervös. Kan man göra så?

I december 2022 så drog MTR igång det här projektet för första gången.

Alltså att 10% av tågen skulle rulla utan tågvärd. Och hela verksamheten var havererad fullständigt Det var första kaoset då i december 22. Och det fascinerande var att där någonstans gick ett startskott.

Att av cirka 700 tågvärdar var det tidigare kanske fem stycken som ställde upp och blev intervjuade i media. Det fanns ju en rädsla och det förstår man ju. Ofta var det jag som fick tala i egenskap av ordförande på Pendeln.

Men nu var det nästan så att kollegorna knuffades framför mikrofonen, nu är det min tur. Alltså tänk dig 50 kollegor Det var precis som att man drog proppen ur tunnorna. Nu var det inte farligt längre. Folk nästan stod i kö, nu är det min tur. Nu ska jag få säga det. Och någonting hände i kollegornas medvetande.

Det var inte farligt längre. Det sades ju fantastiska saker. Man häpnar ibland hur smarta kollegor kan vara. Det finns folk som kan verkligen sätta ord på saker och ting på ett helt nytt otroligt fantastiskt sätt.

Man blir ganska trött på sig själv ibland när man jobbar fackligt. Man pratar jättemånga saker. Då blir man glad när det träder fram folk som säger genialiska saker. De finns där ute.

Vi tackar Rainer för samtalet och just den här erfarenheten att inte bara vara en facklig person, utan vara en medmänniska som ställer upp för andra.

Det är ju en insikt som vi kanske kan föra vidare till den generationen som nu kommer för att bilda någon sorts motståndsrörelse bland oss vanliga människor