Sverige – det nya Knutby

Den 12 mars publicerades Bengt Johanssons och min artikel om att stärka den svenska krisberedskapen på Vi Som Bygger Landets hemsida. Samma debattartikel publicerades den 19 februari i Dalademokraten, det vill säga redan innan kriget i Ukraina bröt ut.

Under den tid som nu gått sedan 24 februari, då kriget bröt ut, har den svenska krigs- och NATO-debatten utvecklats till ett närmast hysteriskt tillstånd, till den grad att Svenska Dagbladet pekar ut en rad personer som landsförrädare om man inte tycker rätt saker. ETC säger upp sin mångåriga krönikör Kajsa Ekis Ekman för något hon skall ha sagt i sociala medier om Russia Today, Aftonbladets ledarsida byter ståndpunkt i NATO-frågan, liksom Reformisternas Daniel Suhonen.

NATO-medlemsskapet skall pressas fram i rekordfart, utan vare sig debatt eller analys, för att inte tala om det rimliga i en folkomröstning i frågan. Konsekvenserna av att vara med i en internationell kärnvapengemenskap, där vi dessutom kan komma att pressas att delta i krig långt utanför vårt lands gränser, behöver tydligen inte analyseras eller ens nämnas.

När händelserna i Knutby blev kända för knappt 30 år sedan häpnade vi över att sådana saker kunde utspelas i Sverige. En sekt, där alla måste tänka och känna likadant, hade tagit makten över en stor mängd människor, i slutänden med mord, mordförsök och övergrepp som resultat.

Nu verkar hela vårt land vara på väg in i en sekttillvaro, där demokratin körs över, där nästan vilken tänkande människa som helst kan pekas ut som landsförrädare eller Putinkramare och där människors rädsla utnyttjas för politikers och storföretags vinning. Sedan krigsutbrottet har aktien i Saab, där ägandet domineras av familjen Wallenberg, stigit med 80 procent – det är marknadens sätt att utrycka kraftig framtidstro, säger SAAB-VD:n Micael Johansson i DN.

Å andra sidan liknar det nästan en parodi, när man tänker på vad en NATO-ansökan egentligen skulle innehålla. Kanske borde det låta ungefär så här.

”Kära NATO!

Vi i Sverige skulle vara i stort behov av beskydd, nu när det händer så mycket hemska saker. För bortåt trettio år sedan råkade vi lägga ner vårt invasionsförsvar. Ja, inte bara det, utan även hela civilförsvaret, livsmedelsberedskapen, drivmedelslager, lager för insatsvaror i jordbruket, alla former av medicinsk beredskap, vår världsledande ställning inom vaccintillverkning och katastrofmedicinsk forskning och lite annat smått och gott.

Men jag vill ju ändå påpeka att även om försvaret är borta med vinden så har vi haft våra anfallskrafter kvar. Därför kunde vi ju hjälpa er i NATO att bedriva krig i länder som Afghanistan och Libyen. Och ni får ju även träna krig i stor skala i vårt vackra land redan nu.

Så därför skulle vi tycka att det vore jättetrevligt om vi nu får vara med fullt ut i er kärnvapenallians, vi har ju ändå haft ett jättefin informellt samarbete i så många år!

Kram och hälsningar

Magdalena!”

Bengt Johansson, ordförande i Folkrörelsen 24:7
Gunnar Lyckhage, ordf. 24:7 Stockholm