Det rör på sig. Landskapet. Borgarna tröttnade till sist på att befinna sig i faktisk parlamentarisk majoritet, utan att få just majoritet. För att återställa den matematiska ordningen flyttar Liberalerna in i högern och lämnar ytan i mitten. Tom.

Socialliberalismen blir därmed ledig och (S) är inte sena att flytta in i sin längtans mål. Deras nya självförståelse markeras i en artikel i DN 29 / 4 -21, gemensamt skriven av Payam Moula ( chefredaktör för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden ) och Emma Höen Bustos / Matilda Molander ( chefredaktörer på Liberal Debatt ).

Här sägs socialdemokrati och liberalism ”förenas i tron på ett samhällssystem som gör det möjligt för alla individer att söka sin egen lycka”. Vilket är så nära ett citat från 1700-tals liberalen Jeremy Bentham man kan komma. Bentham gjorde dock ingen hemlighet av att förutsättningen för lyckan var en minimal nattväktarstat utan åtaganden. Hans människosyn var behavioristisk. En ideologi som fungerar utmärkt – om man vill uppfostra en hund. Sök upp och läs hans idéer i original i ”Inledning till moralens och lagstiftningens principer” eller i hans ”Handbok i politisk ekonomi.

Jeremy Bentham - en av liberalismens fäder. Förespråkade en minimal sk. nattväktarstat och lät instruera att vid sin död låta kroppen mumifieras för att andra skulle " minnas skaparen av det största lyckosystemet i världen". Exakt hur det står till med denna mans ego låter vi vara osagt... ( Foto: Ethan Doyle White/Wiki)

De svenska skribenterna vill nu definiera frihet som ”att lösgöra sig från sitt ursprung” (!), d.v.s. att som individ lämna sin klass, medan klassen blir kvar där den är. ”Den fria ekonomin med en väl fungerande marknad är medlet med vilken människans frihet ska möjliggöras” (!). Både (S) och (L) har ”en social dimension” i sitt frihetsbegrepp. Med hjälp av utbildning, sjukstöd, skatter, reglerad arbetsmarknad och teknikoptimism ska marknaden civiliseras. Eftersom de båda har ”en gemensam bottenplatta” ” bör (de) göra gemensam sak” och skapa en för dem båda ”gemensam idémässig inriktning”.

Härmed har (S) längtat sig baklänges till tiden innan socialdemokratin fanns; till Anton Nyströms liberala arbetarrörelse. Filantropi, folkupplysning och positivism. August Palm skulle ha blivit utesluten.

Om någon för, säg trettio år sedan hade sagt : Är det inte dags att bilda ett socialdemokratiskt parti? så hade alla uppfattat hen som dum i huvudet. Idag är detta en helt rimlig idé, eftersom även (S) lämnar en tom yta bakom sig ju längre in i socialliberalismen den flyttar. In i utrymmet flyttar nu (V) som säger sig vilja bli ”de nya socialdemokraterna”.

Men den förflyttningen raserar dock (V):s fundament. Sen ett halvt sekel tillbaka har (V) varit ett uppsamlingsheat för alla sorters alternativrörelser och vänsterströmningar utanför (S). När (V) blir ”de nya socialdemokraterna” utvidgar de dramatiskt den yta som ska täckas in på det politiska fältet – från gråsossar till anarkister och allt däremellan. Så mycket spagat kan en kropp inte gå ner i utan att gå sönder.

(V) - ledningen är också fullt medveten om risken som uppstår när man intar socialdemokratins position. Faran ”är att man lämnar ett tomrum på vänsterkanten” konstaterar partistyrelseledamoten Jonas Karlsson. Förutsättningen för en framgångsrik högerkantring blir då att alla kritiker kan tystas och alla hot från vänster avvärjas.

Jonas Karlsson, Vänsterpartiet. Faran "är att man lämnar ett tomrum på vänsterkanten". (Foto: Vänsterpartiet)

Och vad kommer då som ett brev på posten? Ett inlägg i Internationalen nr 23 , 11/6 -21 av Håkan Blomqvist, f.d. medlem i Socialistiska partiet, numera Vänsterpartist, där Välfärdspartiet Socialisterna attackeras. Välfärdspartiet vill ha reglerad arbetskraftsinvandring utifrån landets arbetskraftsbehov och en demokratiskt förankrad flyktinginvandring. Blomqvist beskriver sen hur alla på hela den politiska skalan vänt i migrationspolitiken till olika varianter av just denna ståndpunkt – utom han själv. Han vill att vi ”minskar murarna mellan människor, inte höjer dem”.

Men man bör nog besvara frågan om vad som ligger bakom förändringarna. Den ökade globala migrationen beror inte på enskilda, oregelbundet återkommande krig eller naturkatastrofer. Konflikterna och naturfarorna är snarare inslag i en större global process där industrialiseringen just nu sprids till folkrika jordbruksländer.

Som hos oss föregås moderniseringen av en kraftig folkökning och internmigration. Om den ekonomiska tillväxten är god kan företagen suga upp den arbetskraftsreserv som avfolkar landsbygden. Är farten i ekonomin sämre ”spiller” migrationen över i en internationell folkomflyttning. Under åren 1830 - 1930 lämnade 1,3 miljoner människor Sverige för Amerika. Hur många kommer att lämna Nigeria framöver? Pakistan? Kanske inga, eftersom spelet mellan tillväxt och folkomflyttning inte är avgjort på länge än. Nigeria har alla förutsättningar att bli ett av jordens rikaste länder. Pakistan har en natur lika vrång som flödet i Indus är oberäkneligt.

Trots att det är uppenbart på vilken punkt i historien vi befinner oss har migrationspolitiken sedan 1970-talet varit liberal på ett djupare sätt än att bara vara generös och öppen gentemot flödena. Liberalismen är kroniskt obekväm inför att förstå världen i breda sociala kategorier som klass, nation eller stat. Allt måste krympas till individnivå. Den globala industrialiseringens konvulsioner har därför bemötts med asylrätt och individuell människohjälp. Eftersom folkomflyttningarna "beror på enstaka och onödiga krigsutbrott, upphör ju problemet för att inte återvända, när väl freden kommer. Detsamma gäller naturkatastroferna som faktiskt kan ta sekler på sig innan de återvänder". Inshallah.

Sen kom baksmällan, ruelsen och åsiktsbytet, men fortfarande utan förståelse för vilken epok vi lever i. Alla diskuterade invandringsvågen. Ingen diskuterade vilka djupare samhällsprocesser som förändrat Syrien innan kriget kom.

I Håkan Blomqvists anklagelseakt mot Välfärdspartiet läser vi : Nationalism, Romantik, 30-talsvindar. Han gör en halvkväden anslutning till den allra käraste av liberalismens tankefigurer : extremerna möts, eller nazism och kommunism predikar samma sak. Den helt outtalade räddningen får vi sen räkna ut själva : gå mittåt.

När diskussionen på det här sättet utvidgar sig ut ur den konkreta frågan till allmännare ideologiska principer visar detta att den verkliga vänstern måste förankra sina ståndpunkter i en tolkning av den socialistiska teorin som är självständig och avviker från den liberalt färgade marxism-tolkning som varit politiskt korrekt i alla vänsterkretsar. Annars kommer varje konkret fråga bli en uppförsbacke mot en kvävande konsensus uppe på krönet.

Detta är det kortsiktiga kravet på en ny vänster. Det kunde ju ha räckt med det, kan man tycka. Tyvärr finns ett större långsiktigt krav att leva upp till. Och ”vad bryr sig vinden om, ifall träden blir trötta?”

Vissa fakta är ovedersägliga när vi ser tillbaka på 1900-talet. Socialismen led nederlag. De socialistiska ländernas samhällsexperiment blev bara en omväg till kapitalismen. Socialismen störtades inte genom en imperialistisk erövring utifrån. Ej heller genom att privat- kapitalismen växte sig stark i civilsamhället och överflyglade systemet. Den nya borgar- klassen växte i stället upp ur staten och kommunistpartierna. Garanten för socialism och arbetarmakt införde kapitalismen. Där står vi nu.

De socialistiska försöken var förvisso ”en resa in i det okända”, som Anders Carlsson skrev. Men det var inte bara terrängen som var svårforcerad och dunkel. Utrustningen var otillräcklig. Riktningen så otydligt utstakad att omständigheterna kunde ta över. Ett nytt vänsterprojekt skulle behöva övervinna 1900-talsmarxismen. Den slutade som en industrialiserings-ideologi utan social befrielse. Andra Internationalens marxism upp-hottad med (mer eller mindre ) revolution.

Anders Carlssons bok "Resa in i det okända". Var det bara terrängen som var okänd? Nej, även utrustningen och riktningen, vilket gjorde att omständigheterna kunde ta över. Ett nytt vänsterprojekt måste övervinna 1900-talsmarxismen! (Foto: Vi som bygger landet)

Men dagens svenska vänster verkar helt oförmögen att leva upp till de krav som den historiska situationen ställer på den. Den skyggar inte bara för de svåraste frågorna – socialismens innehåll, t.ex. De flesta viker sig redan när det kommer till frågor som kräver ett halvlångt strategiskt perspektiv. Ska vi gå ut ur EU eller ej ? Reglera migrationen ? Bristen på riktning sprider sig sen som en cancer ner i dagsfrågorna. LAS ? Skolpeng ? Minimilöner ?

Har resterna av 1900-talsmarxismen någon bakre försvarslinje över huvud taget ? Finns det något kvar av det den en gång stod för , som fortfarande håller ?

Jo, några saker återvänder som refränger sjungna i flera kvarter: tilltron till att de ekonomiska lagarna fortfarande styr samhällsutvecklingen; anslutning till materialism och Upplysningsfilosofi, och till den borgliga Demokratin ( gärna benämnd just så : med stor bokstav och i bestämd form; ibland till och med omtalad som ”vår ” demokrati ). Detta är uppsamlingsheatens överideologi. Hur mycket som än åkt i soporna så gäller åtminstone detta. För om inte ens detta håller, finns ju ingenting kvar över huvud taget, eller hur ?

Nej, just det. Utan dessa rester av 1900-talsmarxismen är ytan fri för ett nytt vänsteralternativ.

Det ser ut som två uppgifter. Att befria dagsfrågorna från en liberalt infärgad vänster – argumentation och att avskudda sig de sista resterna av 1900-talsmarxismen. Men det är samma fråga. Tesen om de ekonomiska lagarnas obetvinglighet är ett ont arv från borglig nationalekonomi till marxismens dito. Materialism och Upplysning är liberalismens filosofi; statsskicket liberalismens idealformat.

Kan dessa schabloner ifrågasättas ? Går det att skapa ett självständig ideologisk grund ?

Ja.