En gång för länge sedan så sprang vi barfota under våra sommarlov. Våra cyklar var vrålande motorcyklar och i skogen smög det människoätande tigrar. Sedan försvann magin.

Vi växte upp. Allt kokades ned till en meningslös soppa av arbetstider att passa och krav och ansvar för något som kommer att falla i glömska - för det var ändå inget värt.

I vissa delar av Afrika så säger de att man avlider två gånger. Första gången av långt framskriden ålderdom om man har tur. Andra gången man dör är när ingen längre minns att man har vandrat här på jorden.
Hur många utav er minns och pratar om er mormors mormor egentligen? Ändå var hon en gång en människa som var högst levande. En människa som sprang barfota som barn. Hon var en människa som upplevde magin, som kunde höra tigrarna ryta i skogen och som sedan var tvungen att växa upp och ställa sig i ledet och gapa och svälja en massa skit.
De sade att det var hennes plikt och att det fanns ett grundläggande värde i hennes sysslor. Hon trodde på skitsnacket. Barndomens magi och de människoätande tigrarna försvann.

Nu finns hon inte längre.

Vår stund på jorden går fort. Väldigt fort. Och under tiden går vi dit de pekar och stämplar in i tid.
Om Gud finns - vilket jag hoppas - så undrar han nog hur det är ställt med oss egentligen? Hur kunde det bli så fel?
Gå till jobbet! Var tacksam! Lyd! Sedan försöker de slå i oss att vi gör vår plikt och att det ska finnas något slags grundläggande värde i detta!
En del människor förökar sig också - Precis som om det skulle hjälpa.

Ibland försöker jag att fly undan.
En gång vandrade jag på en stig i Laos tillsammans med min fru. Det var mitt i natten och eldflugorna lyste upp djungeln.
Det var magiskt. För ett kort ögonblick så kände jag mig befriad.
Jag stannade upp en stund och lyssnade noga. Långt borta så kunde jag nästan höra ett avlägset rytande från de människoätande tigrarna. 
Om inte annat, så tror jag att Gud just då tittade ned på mig från sin plats, var den nu är?

Om Gud finns, alltså.
Vilket jag hoppas.