Foto Polisen

En 20-årig pojke skickades upp på ett tak på Britsarvsskolans gymnastiksal i Falun. Han ramlade igenom taket och blev förlamad. Nu sköter hans föräldrar i Polen om honom. Karol och hans bemanningsanställda kamrater kunde inte läsa den på svenska skrivna riskbedömningen och hade ingen byggutbildning. Se Margite Franssons reportage i Byggnadsarbetaren.

Byggsmeden och författaren Micke Evhammar funderar här kring hur byggarbetare blivit en handelsvara snarare än ett uttryck för yrkesstolthet och människovärde.

- När jag föddes, 1955, omkom drygt 400 personer på sina arbetsplatser i Sverige. 1970, när jag började jobba inom bygg och verkstad var siffran nere i ungefär häften och idag, 2024 landar dödstalet runt 50. En positiv utveckling på alla sätt och vis, särskilt om man tar hänsyn till Sveriges befolkning ökat med från cirka sju miljoner år 1955 för att nu vara uppe i tio miljoner. Dessutom har andelen förvärvsarbetande ökat procentuellt, främst genom att fler kvinnor kommit ut på arbetsmarknaden.

Att detta har kunnat ske får tillskrivas flera faktorer; skyddsarbetet gjorde stora landvinningar under senare delen av förra seklet där aktiva ombud på arbetsplatserna tvingade fram förändringar till det bättre och där företagen, i bästa fall insåg fördelarna med en frisk arbetskraft som jobbade i en säker miljö, eller tvingades till det då tillgången på duglig personal var en bristvara.

En annan orsak är än mer uppenbar; allt mer av arbetet har automatiserats, inte bara tjänstesektorn utan även byggarbetare och metallare inom tillverkningsindustrin har fått nya hjälpmedel som gjort det säkrare att utföra många arbeten. Exempelvis kan en plåtslagare idag montera hängrännor från en skylift istället för att klättra ut på hala tak eller stå på en ställningsplanka som kan vicka vid minsta felsteg. Liknade framsteg har gjorts på en rad områden också inom transport och jordbruk där många olyckor traditionellt har inträffat.

Ytterligare en faktor är naturligtvis att allt fler idag är verksamma inom branscher där risken att förolyckas får betraktas som ytterst liten, som tex kontor, IT, bank och finans osv. och där tillverkningsindustrin i allt högre grad har förlagts till andra länder.

En sista hälsning till offren för bygghissolyckan i Sundbyberg

Med detta sagt finns det dock en bransch som sticker ut, i negativ bemärkelse; Bygg. Visserligen har det även där skett en positiv utveckling, men fortfarande dör det i snitt tio byggnadsarbetare varje år. Och skälen till det är, anser jag, strukturella och ideologiska.

Från att ett bygge tidigare drevs av en stor entreprenör som tex Skanska, NCC eller Peab, där den egna personalstyrkan var dominerande, har det skett en förskjutning mot en allt mer hårt driven uppdelning där huvudentreprenören bara har en ledningsstab på plats som sedan har att hantera en uppsjö av underentreprenörer och deras underentreprenörer i kedjor som kan bli så långa att ingen till slut vet vem som de facto har gjort jobbet. Ett talande exempel är den tragiska olyckan förra året där fem arbetare dog då en bygghiss rasade.

Det tog flera dygn innan polis och arbetsledning över huvud taget fick fram namn på de omkomna. Till en början skylde man på att de döda var så kraftigt demolerade att det inte gick att identifiera dem, vilket jag anser är rent skitsnack; om jag driver ett företag så borde jag veta vilka som är var, oavsett om man så har hundra olika arbetsplatser att bevaka. Och då kan det inte heller vara svårt att veta vilka som inte kommer tillbaka, hör av sig eller på annat vis talar om att ”hej, jag lever”. Dessutom ska numera alla som vistas på ett bygge vara certifierade med ett ID06 som registreras varje gång någon går in eller ut på bygget. Redan där hade det aktuella företaget grova brister då uppenbarligen flera av de som arbetade på bygget var där utan att vara registrerade. Att sedan företaget som monterat, och successivt höjt hissen upp till den aktuella nivån, inte följt det egna besiktningsprotokollet är ytterligare en brist som ledde fram till katastrofen. Ett talande exempel på hur det pratas mycket om säkerhet men i praktiken slarvas något otroligt med.

Foto Margite Fransson, Byggnadsarbetaren

Det visar också fallet med den polske arbetare som föll genom ett undertak som han, och andra över huvud taget inte skulle beträda. Med fruktansvärda konsekvenser som följd.

I det senare fallet fanns det en information, skriven på svenska, som de som jobbade hade att rätta sig efter, men då flertalet av dagens byggnadsarbetare kommer från andra länder och inte talar svenska är även språket en riskfaktor.

Och det är här ideologin kommer in. I samband med att Sverige gick med i EU varnades det för att svensk arbetslagstiftning och kollektivavtal kunde riskeras att åsidosättas. Inte minst då den förhärskande tanken de senaste tjugo, trettio åren varit att driva alla verksamhet mot en allt mer marknadsliberal inriktning där företagen betraktas som felfria vinstmaskiner som inte behöver kontrolleras eller ifrågasättas. Att vi idag har rena gangsterföretagare, inte minst inom bygg, har starkt bidragit till den utveckling vi nu ser med olyckor som kunde ha undvikits bara man följt de regler som faktiskt finns.

Tidigt tog facket strid, som i Waxholm där ett lettiskt företag fått entreprenaden och där Byggnads (förgäves) krävde att svenska kollektivavtal skulle tillämpas, men fick ge sig då Eus regler om fri rörlighet kom att gälla. Idag kan jag uppleva att facket är så hårt tillbakapressat att de endast har tid och resurser att ta sig an de mest akuta problemen vilket i viss mån lett till att många resignerat och accepterar att de tvingas stå tillbaka.

Men lysande undantag finns, inte minst SAC, syndikalisterna har visat att det går att ta strid mot den urartade marknadsliberalism vi ser idag. SAC har bildat något de kallar Solidariska Byggare som ser som sin uppgift att hjälpa främst byggnadsarbetare som kommer från andra länder, inte minst Östeuropa som många gånger utnyttjas hänsynslöst av mindre nogräknade företag. De har genom att driva fall till arbetsdomstolen tvingat företag att betala ut löner, semesterersättningar och annat som dessa herrar försökt lura sina arbetare på. SAC har även skapat en liknande organisation inom städbranschen.

Om det ska bli en förändring krävs det en helt ny inriktning på politiken där människors väl och ve går före den vinst och roffarmentaliteten som idag är förhärskande inom snart sagt varje sektor av samhällskroppen.

Det är med sorg i hjärtat jag ser hur mitt gamla yrke blir allt mer av en handelsvara än ett uttryck för yrkesstolthet och människovärde.

Håller du med Micke Evhammar? Kanske har du egna exempel eller foton som våra läsare kan ta del av?