"Drömfabriken" inleds med ett citat av författaren Helmer Grundström. "Det finns landskap i Sverige som är oskildrade i litteraturen och därmed i djupare mening saknar självbild. Litteraturens frånvaro är en svårare brist än vad människorna vet om." Hamberg menar att det där stämmer på arbetarna också.

Vi har osynliggjorts och dödförklarats många gånger, men folk behöver skor och korv och någon har faktiskt gjort stolarna vi sitter på. Det har varit en drivkraft i hennes skrivande att visa fram arbetets och arbetarnas värde. Också för dem som faktisk själva betvivlar sitt eget värde.

Här följer ett utdrag ur Drömfabriken. sid 84-94 som handlar om införande av individuella tillägg.

Peter kommer fram till Gunnars arbetsbänk strax efter lunch samma dag som informationsmötet. Han viftar med ett informationsblad från facket om de nya lönerna.

»Har dom delat ut det här i matsalen? Dom måtte väl veta att inte alla äter där. Är det bara några som behöver veta?« säger Gunnar irriterat när han stirrar på papperet som är fullt av siffror och staplar och med facksymbolen längst upp.

Peter lutar sig mot arbetsbänken. »Det låg en trave på ett bord så jag tog ett, det är allt jag vet.«

»Inte undra på att folk går ur facket, ingen talar ens om att det varit förhandlingar. Folk tror att det är Lennartsson som är juste, men det var säkert ingen lätt sak att se till att det större beloppet skulle delas lika på alla«, grymtar Gunnar förbannad och pillrar upp glasögonen ur bröstfickan. »Inte ens skryta klara dom av på klubben.«

Han är inte så van vid glasögonen, det satt långt inne innan han kom sig för att köpa, men när han inte såg texten i korsordsrutorna blev han tvungen. Omständligt tar han dem på sig, först den ena skalmen, sedan den andra, hans händer verkar för stora för de tunna metallbågarna. Tyst läser han igenom texten och skjuter sedan tillbaka pappret:

»Det var väl inte så svårt att förstå? Det är ju precis som Lennartsson sa.«

Men Peter vill inte ta emot det, han pekar på ett cirkeldiagram ne- derst på sidan, med flera olika tårtbitar och ännu mindre text. »Det är det här jag inte fattar«, säger han och drar upp snusdosan ur bakfickan. »Vadå fem spänn i garantipott? Va fan är det? Jag har aldrig hört nånting om nån garantipott.« Han blir tyst och stoppar in den omsorgsfullt bakade prillan under överläppen, samtidigt som han först böjer hela överkroppen framåt, sedan huvudet en aning bakåt, allt för att inte spilla snuskorn på bröstkorgen. Med tungspetsen och ett extra tryck av knogen från utsidan makar han snusen till rätta i sin särskilda grop under näsan. »Vet du vad det är? Garantipott?« frågar han och stirrar ihärdigt på Gunnar bortifrån sopbingen ett steg bort, dit han gått för att hjälpligt borsta händerna rena.

Svenne har hört dem prata om lönerna så han kommer över från sin sida av bänken för att vara med. Han grimaserar sin ovilja mot Peters snus genom att härma kräkreflexer och ta en lov runt honom för att inte behöva känna lukten. Gunnar däremot sväljer snålvatten och far med sin egen tunga under överläppen, längs med överkäkens framtänder medan han betraktar Peters förehavanden. Ända upp under näsroten når han med tungspetsen, det var därför tandläkaren sa till honom att sluta. Inte att tänderna mått så illa av det, han hade inte haft ett enda hål under alla år han ständigt gått med Ljunglöfs Ettan under läppen. Han lade aldrig ut, han bytte. Men tandläkaren hade sagt att om han inte slutade snusa skulle han snart inte vara förmögen att hålla uppe överläppen, den skulle ramla ner och bli som ett lock över munnen, det fanns nästan ingen sena kvar.

Peters fråga tvingar på Gunnars glasögon igen. Samma mödosam- ma upplockande av fodralet ur fickan. Han böjer hakan så djupt att dubbelhakorna kläms ihop när han ska se var han stoppat dem. Men varken med eller utan glasögon känner han till någon garantipott.

»Jag vet att det finns resultatdel, men jag trodde det var någon slags flitpoäng. Och så finns det arbetsvärderingspoäng och det dom kallar individuell del, men hur allt hänger ihop vetefan. För mej har det alltid liknat ett nollsummespel. Alla som inte är i topp får samma men vi ska tro att vi har olika betalt. Men garantipott, det måste vara nåt nytt.« Alla tre står och stirrar på den lilla tårtbiten med rubriken garantipott, utan att bli klokare. Det finns ingen förklaring i den sparsamma texten.

»Ni får gå och snacka med Esko. Han sitter i gruppstyrelsen och borde veta«, säger Gunnar till slut och viker ihop glasögonen igen.

»Är det han med mustaschen?« undrar Svenne.

»Nä. Esko är finne. Han har ingen mustasch, han jobbar i början av bandet. Har ni aldrig snackat med honom?«
Båda skakar på huvudet.

Gunnar står en stund och bara ser på dem, sedan skakar han också på huvudet. »Nähä, nä. Inte det inte. Och inga fackmöten har ni varit på«, konstaterar han och plutar med munnen. »Har ni inte ens kollat in fotoutställningen som hänger på anslagstavlan vid trappan till omklädningsrummen? Där hela gruppstyrelsen är presenterad, med foton? Dom sitter och ler så snällt mot alla som går förbi, som en lu- ciatävling. Gå dit så ser ni vem Esko är.«

Gunnar skruvar upp volymen något och hinner nästan höra Tommy Nilsson sjunga hela »Öppna din dörr«, innan killarna kommer tillbaka igen.

»Det finns ingen anslagstavla vid trappen. Vi fattar inte vad du snackar om, det hänger ingenting där.«

Gunnar blir så paff att han släpper maskinen. »Va? Den har ju funnits lika länge som jag! Ni har inte kollat ordentligt. Där dom hänger upp lappar om fackmöten och sånt? Inte kan den vara borta.« Skeptiskt rynkar han pannan. »Det måste jag se i så fall. Jag tror er inte.«

Men det hänger ingen anslagstavla vid sidan av tvättstället. Det finns bara fyra tomma skruvhål och en ljus fläck på väggen.

»Det var det jävligaste! Nu går vi till Esko!« utbrister Gunnar och tvärvänder.

De tar kortaste vägen, längs med alla hängande bilchassin. Folket på lajn ser dem komma med målmedvetna steg. Gunnar röjer väg, han går först och är uppenbart förbannad, alla flyttar på sig. I hans kölvatten kommer Peter, honom är det ingen som ställer sig i vägen för när han kavlat upp ärmarna så där och drar i hästsvansen. Svenne är tre steg bakom, den upplöjda fåran efter de andra två hinner stänga sig, han måste gira för alla hopkrupna ryggar och böja sig under tryckluftslangar. I farten svarar han på lajnarbetarnas frågor.

»Värst va ni ser bestämda ut. Ska ni bråka med nån?«

»Ja, med facket. Vi ska gå till Esko och få reda på lite mer om lö- nerna«, svarar Svenne utan att se efter vem som frågat.

»Bra, be om lite till mej också«, kommer det från ett annat håll.

»Vem är Esko?« Gunilla sitter på huk och blockerar vägen för Svenne.

»Han är visst med i facket«, svarar Svenne och går nästan in i stäl- laget när han försöker undvika att kliva på Gunilla.

»OK. Be honom börja jobba lite, jag kan behöva mera pröjs. Annars slutar jag betala.« Perka håller ett fäste i var hand och ser stressad ut när han uttalar sitt hot.

Flera nickar uppmuntrande, många hade velat följa med. Men de kan inte. De jobbar på lajn och kan inte gå ifrån när linan är igång. De måste stå kvar tills de är färdiga med en bil och då ska de fortsätta med en till. »På dom bara«, säger flera.

»Vad handlar det om?« Niklas hejdar dem. Han står och viker tomkartonger och lägger dem i bingen för pappersåtervinning.

Gunnar klämmer sig irriterat förbi och Peter följer smidigt efter, men Svenne stannar till och förklarar.

»Här är det lugnt nu. Jag kan också behöva lite stålar.« Niklas lägger ifrån sig kartongerna för att gå med.

»Hallå! Vart är du på väg?« Gunilla ställer sig upp, drar undan svett och hår från pannan. »Vi har en jobbig bil efter den här, det kan behövas förstärkning då!«

»Jag hinner tillbaks. Fast ni som är så duktiga fixar det säkert själva även om jag skulle bli borta länge.«

»Så du ska bara glassa runt då, medan vi andra sliter?«

»Lugna ner sej några grader, tanten. Ni har inte fått den jobbiga bilen än. Du kan väl vänta med att klaga tills du ser om den är så jobbig som du tror.«

Gunilla blänger ilsket på honom, men slutar bråka och vänder sig mot bilen igen.

Hasse däremot tittar överseende på henne och sedan på Niklas. Han ger Niklas en lång blick och en nick som betyder »stick i väg«. Niklas ler samförstående tillbaka och tar några snabba steg för att hinna ifatt de andra.

Esko sitter och skruvar ihop en kabeldosa när de kommer fram till honom. Halvvägs inne i ramen, på en pall med hjul, sitter han djupt koncentrerad och trycker fast små kabelskor med en särskild tång. Gunnar går vant fram till honom och lutar sig på båda armbågarna mot bilramen för att kunna sticka ner huvudet i chassit och undra om Esko har tid med dem en stund.

»Strax«, säger Esko mellan tänderna. »Snart klar.«

Det ser komplicerat ut att pyssla med allt finliret inne i dosan och samtidigt ömsom sparka sig framåt med ena foten, ömsom ha båda fötterna uppe på pallhjulen och låta linan sköta transporten. Det är fler kablar nu än när Gunnar arbetade på linan och fick hålla reda på kabelfärgerna. Han ser hur Esko styr med tungan åt höger och vänster mellan läpparna när han sätter fast tåtarna. En grå, en vit, en lila, en gulgrön, sedan klickar han dit en helgrön, en blåvit, och en orange. Då hämtar han andan och ger Gunnar ett ögonkast, det är mer än hälften kvar innan var färg hamnat på rätt plats. Dosan är av plast, både från höger och vänster kommer det in en tjock kabel med massor av olikfärgade småkablar i. Ju fler finesser på bilen, desto fler färger att dutta fast.

»Ja, jag ser att du har att göra en stund. Jag behöver säga några sanningens ord, jag sätter mig så länge.« Gunnar slår sig ner på en lastpall med lock som står lägligt placerad en bit bort.

»Har det hänt nåt? Han verkar förbannad.« Esko frågar Svenne som ställt sig rätt nära honom med svanken mot ett ställe på ramen där det inte sticker ut några piggar eller skruvar att göra sig illa på.

»Han kanske, vi andra är mer fundersamma«, säger Svenne. »Men det är lugnt, vi har tid«, fortsätter han och ser sig omkring.

Peter står lutad mot ett ställage. Gunnar sitter och ser på hans ta- tueringar. På vänster överarm strax under tröjkanten tittar det fram någon slags djävul med utstående ögon, underarmen är omslingrad av en orm. På höger arm har han ett stort Harley-Davidsonemblem. Gunnar har lagt märke till att de dagar då Peter har långärmad tröja skjuter han oftast upp ärmarna så att åtminstone ormen och motorcykelmärket syns.

En tunn tjej som behöver komma åt det som finns i pallen bakom Peters rygg närmar sig tvekande, men istället för att be honom flytta sig går hon runt och tar det hon ska ha från baksidan. Gunnar ser att Peter ser henne, och att han med vilje står kvar, orörlig. När hon går därifrån klämmer hon sig försiktigt förbi med plåtgrejen i handen utan att nudda Peter och han ser efter henne med ett roat uttryck. Själv hade Gunnar genast flyttat på sig för att inte vara ivägen för tjejen, kanske försökt prata lite med henne om det hon behövde för att få kontakt, men kanhända är Peters metod bättre, han pratar ofta om olika erövringar på helgerna.

Niklas står bredbent på golvet. En riktigt bra basposition, med ar- marna bakom ryggen så där, tänker Gunnar. Den killen vet vad han vill. Innan Niklas gick på tre månaders pappaledighet var han kvali- tetsansvarig, han gjorde speciella kontroller, räknade och antecknade fel, gick på möten flera gånger i veckan med olika sorters tjänstemän. Men när han kom tillbaka i förra veckan fick han veta att hans specialjobb var borta, driftledarna hade delat uppgifterna mellan sig. Till Niklas hade Lennartsson sagt att jobbet som avlösare var ledigt, det var bara att gå ut på linan och ställa sig. När någon behövde på toa skulle han rycka in, däremellan skulle han städa, vika tomkartonger och hålla ordning. Men eftersom det nästan alltid fattades folk på linan fick han jobba på bilar mest hela tiden.

I omklädningsrummet i fredagskväll klagade han bittert: »Ska man bli nåt på det här stället måste man antingen gifta sig med chefen eller med hans stjärt!« Han knycklade ihop handduken och snörde in den i plåtskåpet så det small. Sedan fortsatte han: »I alla fall ska man inte ta hand om sina barn, det är helt klart!«

»Trodde du att du var oumbärlig?« passade Gunnar på att fråga.

»Välkommen till verkligheten i så fall!«

Flera av grabbarna som också stod på linan hade hört ordväxlingen och hånskrattade åt honom som inte orkade jobba. Markera när de gjort fel, det hade gått bra. Niklas hade kunnat peka och slå ned på grejer som värsta polisen, hävdade fabrikens och bilarnas väl och ve. Men att själv stå och skruva hela dagarna, det var inte lika kul! Illviljan gick att ta på, den hängde i luften mellan kaklet och plåtskåpen.

»Jag hörde att du blev av med kvalitetsjobbet«, säger Svenne till Nik- las. Svenne smet tidigt i fredags och vet inget om vad som sades i omklädningsrummet.

»Hur känns det att stå på linan igen?« fortsätter han deltagande.

»Det har kommit en del nya grejer medan jag varit borta, men det ordnar sig, det är bara att ligga i«, svarar Niklas och ser ut att mena det han säger.

Gunnar blir full i skratt när han ser hur häpen Svenne blir över svaret. Han riktigt studsar och öppnar munnen några gånger som om han söker ord för att svara, men får inte fram något utan vänder sig om och kollar på Esko.

När Esko är färdig med sitt kopplande reser han sig och ger pallen en spark bakåt till nästa grupp som busvisslat en lång stund för att få den. Så sätter han handflatorna i ryggen och sträcker på sig och undrar vad som kan vara så viktigt att det behövs tre gubbar för att fråga. Gunnar håller fram stencilen och säger att till att börja med kan Esko få förklara vad en garantipott är.

Det tar bara några sekunder så är Esko helt omringad av folk. Det är många som vill veta. Förutom Gunnar, Svenne, Peter och Niklas är det de tre killarna i Eskos grupp och de flesta från grupperna runt omkring. Fast han som kopplar dosan i bilen bakom sitter kvar, lika koncentrerad på små kabelskor som Esko var nyss. Gunnar ser att tjejen som inte vågade be Peter att flytta på sig ställer sig på andra sidan av klungan.

Esko drar upp en bunt hopvikta papper ur bakfickan, vecklar ut dem och pekar i texten med ett valkigt pekfinger. Han talar långsamt, med stark finsk brytning och i takt med pekfingret som visar på de olika staplarna och diagrammen. Resultatdelen förklarar han som en slickepott. »Det är belöningspengar till di chefen gillar. Men alla är int lika bra på att slicka och har int chefens goda ögon på sig, Metall har krävt att di ska bli kompenserade. Därav denna garantipott«, säger han och ser sig runt på alla som lyssnar. »Di som har mindre än hundra kronor i resultatdel får höjt till hundra kronor jämnt.«

»Men var kommer dom pengarna ifrån?«

»Bra frågat! Det är vi andra som står för det. Alla vi som har mer än hundra kronor avstår fem spänn till en garantipott. Det räcker för att alla di andra ska komma över hundra, och få en aning mer än avtalet.

«Gunnar harklar sig för att fråga om anslagstavlan men blir före- kommen av Niklas.

»Du menar att jag ska avstå pengar?«

»Nå. Di flesta ligger runt hundra kronor, eller någon krona där- utöver. Men, så finns det några som ligger betydligt under. Betydligt under! Jag pratar om tiotalet kronor! Det kan vara någon som chefen haft ett horn i sidan till, eller som varit barnledig med kanske både två och tre barn. Eller så har den varit sjuk eller är int tillräckligt bra på att flina vid rätt tillfällen.« Han blir tyst en stund, som om han funderar innan han fortsätter. »Sedan finns det ett annat fåtal, däribland några kvalitetskontrollanter, som int har råd att betala fackavgiften fast di ligger betydligt över snittet lönemässigt. I alla potter! Det är di orättvisorna vi velat jämna ut.« Esko håller pekfingret stilla på pap- peret och fixerar Niklas:

»Vill du veta något mer får du fråga din chef. Jag hjälper bara medlemmar!«

Niklas slår ner blicken, men står kvar. Gunnar drar efter andan igen, men nu är det Svenne som vill veta mera.

»Jamen, ska vi bara ge bort pengar?«

»Nej, nej. Den som ligger över hundra avstår bara fem spänn i ökning. Du får int sänkt lön, men du låter di som ligger illa till få en rejäl ökning.«

»OK, då fattar jag.«

Gunnar drar efter andan för tredje gången men hejdar sig då han ser att Esko tittar åt ett annat håll. Det är Hardy Grönberg, Eskos produktionsledare. Han står tre meter bort och stirrar på folksamlingen. Det rör sig lite i folkklumpen och Gunnar får en knuff när Niklas smiter iväg. Alla andra står kvar och ser tillsammans bort mot chefen som fortfarande står och glor. Ingen säger något, Esko har redan förklarat färdigt om lönerna, men ingen vill upplösa mötet. Alla är medvetna om den främmande närvaron.

En lång stund. Flera sekunder går. Men inget händer.

»Vill du också vara med på fackmötet?« säger till slut en av killarna i Eskos grupp.

»Va?«
»Jag frågade om du också ville vara med på fackmötet.«

Grönberg skrattar lite generat men går inte sin väg. Istället kommer han närmare, så nära att han kan se vad de samlats kring. »Jaså, det där. Ja, det blir inte särskilt mycket till nån av er, det kan jag säga redan nu.«

Ingen svarar. Ingen flyttar heller på sig. De står kvar, allihop. Tysta och väntar, för att han ska avlägsna sig.

Efter ytterligare en stund gör han det. Grönberg kan inte gärna kräva att de ska skingras eftersom Esko är förtroendevald och dessutom ingår i gruppstyrelsen, som sådan har han rätt att bli konsulterad av medlemmarna på arbetstid. Fast inte hur länge som helst. Bara skäligt som det står i avtalet.

När Grönberg dragit sig tillbaka, utom hörhåll, några bilplatser bort, tar Gunnar till orda:

»Nu måste vi stå kvar en stund till«, säger han mellan tänderna.

»Det här var det värsta på länge!«

»Det är som det är.« Esko stoppar ner flanellskjortan innanför byxlinningen. »Di är likadana hela tiden!«

»Jaha, det säger du. Men varför gör ni då inte mer för att facket ska synas härinne? Om dom är likadana hela tiden får väl Metall göra nånting åt det! Men inte ens löneavtalet klarar ni av att informera om. Vi fick informationen av Lennartsson!« Gunnar höjer rösten och viftar med fackbladet. »Den här! Den har tydligen delats ut i matsalen. Men inte på verkstan! Varför behöver inte vi med matlådor bli informerade? Och varför har ni inte haft ett fackmöte där ni berättade, eller åtminstone hängt upp några anslag?«

Han blir tvungen att hämta andan några sekunder. Han känner hur pulsen dunkar i öronen och upplever att han har flämtat mellan orden.

»Är du klar?«

»Nej! Nej det är jag inte! Helvete! Det är helt uppåt väggarna att grabbarna ska få informationen om förhandlingen via chefen! Inte undra på att de inte bryr sej om facket. Ni märks ju för fan inte! Dom tror väl att pengarna kommer från himlen. Och nu har ni till och med tagit bort anslagstavlan! Han ni lagt ner klubben också? Eller va fan håller ni på med?«

Esko lyssnar utan att med en min avslöja vad han tänker. Gunnar är så förbannad att det yr spott ur munnen på honom när han pratar. Det var länge sedan han var så här arg. Han hejdar sig, tar ett steg tillbaka och drar med skjortärmen över munnen och hakan för att torka bort fradgan. Sväljer några gånger, ilskan sitter som en klump i halsen.

»Tänk om alla var som du! Då skulle mitt jobb vara lättare.« Esko klappar honom lugnande på ryggen. »Mitt uppdrag skulle vara mycket lättare då. Men du kan vara lugn«, fortsätter han och föser ut Gunnar från lajnområdet. »Anslagstavlan har di tatt ner för att det ska sättas opp en ny och finare. Det är det här nya produktionssystemet som di hittat på, di vill att allt ska vara enhetligt och vackert! Vår gamla var inte snygg nog. Vi har gått med på att di får ersätta den. Di ska komma med förslag på lämplig plats.«

Innan Gunnar hinner hämta andan och svara honom säger Esko:

»Bäst ni går tillbaks nu, vi ska int reta björnen mera!«

Maria Hamberg har också skrivit Allt under himmelens fäste (2018), Till min allra bästa vän (2017), Greklandssommaren (2008), Några gjorde hålen (2004), På väg till natten (2002)