I Sverige finns en yrkesgrupp som lider. Underbemanning, konstanta påringningar, ifrågasättanden och ett, via smarta telefoner, närapå robotiserat yrkesutövande. Allt ska loggas minutiöst, och sköter du det inte kan du räkna med påhugg från chef eller teamledaren. En hetsjakt där allt mänskligt reducerats till ett verktyg, till utförare.

En förvaring på löpande band – och det är inte ett mekaniserat lagerarbete eller inom industrin det handlar om. Nej, det är vården av våra gamla, våra mor- och farföräldrar. De som byggde vårt land. Det är Sveriges äldreomsorg, som gått från att vara en stolthet till att reduceras till siffror i en budget i kommunhus efter kommunhus runt om i landet. De som betalar det yttersta priset är undersköterskor och alla vårdtagare som far illa. Detta är en historia om nedskärningar, Corona och digitaliseringens baksidor. Alltsammans berättat av en modig undersköterska vi kan kalla Jenny (fingerat namn, reds. anm).

"Jag är ganska nervös för vårt samtal, för jag är rädd att det kommer fram. Om det kommer fram att det är jag eller mitt boende vore det rena döden. Då får jag sparken, vet du…"

Vi Som Bygger Landet fortsätter att lyfta på stenar inom äldrevården. Vårt samtal präglas av ilska, rädsla och sorg. Även denna undersköterska vill, av förklarliga skäl, vara anonym.

"Alltså dom flesta är ju rädda för vår chef."

Jenny berättar att det som en gång varit ett arbete att trivas på har förbytts i stress, kontroll och övervakning, dribblande med scheman, delade turer och en stor rädsla att säga ifrån. Bara en sådan enkel sak som att sjukanmäla sig är en pärs, som möts med ifrågasättanden och därefter en hetsjakt. Innan pandemin, utvecklar Jenny "så hette det att vi skulle tänka på våra kollegor."

"Hon (chefen, reds anm.) ringer klockan sju dagen efter på morgonen och frågar när vi kan komma tillbaka. Det är skithemskt."

I dessa tider av Corona har situationen bara förvärrats. Det som redan innan var dåligt har blivit värre. Man kan fråga sig om den stora debatt som förts om coronastrategin på allvar insett hur det ser ut på golvet? Känslan i vårt samtal är att oavsett riktlinjer och direktiv så hjälper det inte om ledningen på respektive boende och i kommunerna inte förmår lösa situationen i det dagliga arbetet. Jenny anförtror:

"Jag har fått till mig att flera vikarier som blivit bokade inte fått information om att det finns Covid positiva på boendet."

Detta stressar naturligtvis, och riskerar att bidra till smittspridning. Jenny berättar att det värsta är hur man löst bemanningen. Att arbetsbördan ökar när det införs nya rutiner, det förstår nog dom flesta. Ytor ska spritas, skyddskläder ska tas på och besök ska bokas och genomföras. Det naturliga borde vara att bemanna upp, men vikarier ”finns inte” och ledningen har istället löst det med schematrixande.

"När vi slog larm om att vi inte räcker till, att vi går på knäna. Ja då satte dom in delade turer istället. Vi har ju mest arbete på morgon och kväll, så då täcker dom upp det med att vi delar upp dagen."

Under en tid fanns ett så kallat hälsoschema som tillkommit för att säkerställa 11 timmars dygnsvila. Men när detta stod mot bemanningen fick det stryka på foten. Lösningen blev delade turer, vilket skenbart ger mer händer när det behövs. Hon fortsätter:

"På det sättet klarade man dubbelbemanningarna, alltså i de situationer vi måste vara två. Vi får nya scheman jätte-ofta och kan inte planera någonting. Nu har jag delade turer varje helg, och jag har tre helger på ett sex-veckors schema. Innan vi larmade hade jag en delad tur."

"När vi slog larm om att vi inte räcker till, att vi går på knäna. Ja då satte dom in delade turer istället. Vi har ju mest arbete på morgon och kväll, så då täcker dom upp det med att vi delar upp dagen."

Vi pratar om det går att dra paralleller till den så kallade gig-ekonomin, där man arbetar på anbud. I princip att bara jobba när det finns behov. Är det en sådan process vi ser hända med äldreomsorgen?

"Ja, det är i princip exakt så vi har. Problemet är att behovet finns jämt, egentligen."

Lägger man därtill hur det flyttas på scheman, ändras och korrigeras så ligger gig-jobb faktiskt nära sanningen. Skillnaden är väl kanske att undersköterskan inte har något val. Det som skapas är stress som normaltillstånd.

"Vi har slagit larm om att vi inte hinner komma i tid till larm…och då har vi fått till svar att det är 20 minuters inställningstid som gäller. Det har dom sagt flera gånger, och det är klart, då hinner de gamla ju kissa på sig."

Ibland tas det in en extra resurs, men det är väldigt sällan och det löser ju ingenting berättar Jenny. Man har helt enkelt ”löst” bemanningen med delade turer på helgerna. Det är så man har tänkt, men det är mer:

"Det är mycket sånt här att ringa upp och fråga om man kan stanna längre. Jag klarar inte av längre att veta att när man är ledig så kan man hela tiden få sms. Kan du jobba på torsdag? Kan du komma in lite tidigare? Du vet, jobbet är liksom runt mitt huvud hela tiden."

Jenny berättar vidare om semestern. Att inte få veta när man får den gör det hela ännu värre. Och det är heller inget nytt med Covid. Redan innan var situationen urusel.

"Du ska lägga in din semester i god tid och sen får man reda på det någon vecka innan. Man kan aldrig planera någonting. Det är omänskligt, och det har faktiskt blivit värre dom senaste åren. När jag började så hade vi mer tid, vi fick blommor på borden på fredagarna, men nu har dom dragit in på allt. Och sen det här med telefonerna…"

Hon fortsätter:

"Jag öppnar och loggar in med mina uppgifter och där står exakt alla insatser som ska göras under dagen. Så vi loggar ju in och ut när vi går till våra boende och allt registreras. Vi ska till exempel städa allmänna utrymmen, städpersonalen inne på avdelningen har de tagit bort, sprita av alla ytor, en och två gånger. Logga allting. Och om man inte har hunnit med någonting så får man förklara varför."

Kontrollen på personalen är benhård. Självfallet är det bra för vikarier att se allt som skall göras under dagen, men också ett svepskäl för att minimera upplärning. En känd tillverkare av ett sådant system marknadsför sig mot kommunerna på följande sätt:

”Med automatiserad schemaläggning kan du utnyttja personalens arbetstider och unika kompetenser på bästa sätt. ”

"Jag öppnar och loggar in med mina uppgifter och där står exakt alla insatser som ska göras under dagen. Så vi loggar ju in och ut när vi går till våra boende och allt registreras. "

Ett sådant utnyttjande är vardag på många särskilda boenden och inom hemtjänsten. Det som brister är att hinna med omsorgen. En typ av kontroll som leder till brister, det är tydligt. Det handlar inte om säkerställande, utan om tid. Detta är den så kallade digitaliserade vården i ett nötskal. Jenny berättar om tidspressen:

"Ja vi hinner ju göra alla saker, oftast, men alltså ingen hinner ju vara med dom gamla."

Det är inte svårt att förstå att denna situation leder till stress, och inte heller till svårigheter att hantera corona-smittan. De anställda har fått en utbildning, men hur ser den ut egentligen? I Jennys fall är den undermålig. Hon utvecklar:

"Vi har ju gått såna här kurser, sådana som hela landet får göra. Hur man hanterar Covid. Men vad hjälper det oss? En sån här kurs består i ett antal blad som man bläddrar emellan. Vi får material att själva studera…ärligt talat, jag känner inte att jag är utbildad till att ta hand om Covid - 19 patienter."

"Ja vi hinner ju göra alla saker, oftast, men alltså ingen hinner ju vara med dom gamla."

Jenny är trött på att chefer lyser med sin frånvaro, och kommer med olika direktiv hela tiden. Visirtyper som byts, nya rutiner: "när vi fick vårt första fall så fick vi sådana här tjockare munskydd – efter en vecka var de gamla tillbaka igen. Allt det här skapar oro och stress, och eftersom chefen är svår att tala med går vi till sjuksköterskan som får ta emot hundratals frågor."

"Vi går från rum med Covid-patienter till icke-covid. De ligger rum bredvid rum. Inga läkarbedömningar görs. Och vi har ju haft tur, för våra boenden har inte blivit svårt sjuka. Vi har inte ens haft ett ordentligt möte om Covid. Visst vi har ju APT (Arbetsplatsträffar, red. anm.), men nu senast fick vi bara skäll."

Vård- och omsorgsarbetarna är hjältar. Men istället för applåder kan du som läser detta skänka en tanke till dem, när de liksom Jenny, kämpar med sina delade turer, när de fyller håltimmarna efter bästa förmåga. Jenny berättar att hon brukar promenera i skogen, gå på café eller bara driver omkring på stan i väntan på nästa del i passet.

"Vi behöver fler händer, inte applåder."

Kanske behöver de också en ny ledning? Chefer som visar förståelse, som hjälper till mer än bara de enkla uppgifterna. Jenny tycker att detta kanske är en liten grej, men det sticker i ögonen:

"När det krisar så kan teamledaren komma, bara för att duka fram frukosten och göra lite aktiviteter med de boende. Det roliga och lätta, det får vi hjälp med. Ett dubbelt hån, särskilt när teamledare egentligen är anställda som undersköterskor."

Den sammanlagda situationen liknar en skräckfilm. Det vi ser är resultatet av åratal av lagstadgad nedskärningspolitik, av budgetstyrning som går ut över både sköterskor och boende. Av en digitalisering som gör människor till robotar. Alltmedan chefer får fortsätta utan att lyssna. Men allt är inte dåligt, såklart. Jenny fyller i:

"Det som varit bra är att efter det första fallet så sker testning rutinmässigt. Och det sköter dom bra, jättebra."

Märk väl: ”Efter” det första fallet.

Jenny är trött, sliten, arg och irriterad. Och vi på Vi Som Bygger Landet förstår henne. Flera gånger under samtalet återkommer en fras, och denna betyder mycket. Den betyder att Sverige, kommuner och privata aktörer måste lyssna. Den betyder att vi, vanliga medborgare måste lyssna:

"Vi gråter. Och orkar snart inte längre."

"Vi gråter. Och orkar snart inte längre"