Karin Stöckel, smörjare, Kiruna

”Karin, vilken är din favoritställning?”

ropar en och de andra männen skrattar. De skrattar åt en av tjejerna när hon kör traktor och ropar att hon är puttenuttig. ”Det är bara för du vill visa din snygga rumpa”, är kommentaren när jag vill ha kläder som passar och inte stora manskläder. Många av männen går aldrig till en kvinna med en order. När jag konfronterar dem med nedvärderandet, de sexistiska skämten, gliringarna, hånskrattar de eller blir skitarga.

Industrin är extremt mansdominerad. Jag gillar utmaningar, är feminist och har inga svårigheter att säga ifrån och jag tycker om att ta i, arbeta med kroppen och vara problemlösare.

När jag körde maskin under jord fick jag så ont i kroppen, trots att jag bara var 20 år och extremt vältränad. Maskinen var oergonomisk. Jag sa upp mig. Under flera år jobbade jag halvårsvis i gruvan och tävlade resten av tiden i extremskidåkning i Alperna, USA, Canada, Japan. Nu har jag två barn så det blir inte mycket skidåkning.

-Jag är smörjare på KK3, ett av LKAB:s pelletsverk. Jag smörjer motorer, pumpar och växellådor med trasor och smörjmedel och kontrollerar maskinerna så att de inte skär sig. Jag är i konstant rörelse på betonggolv och bär tungt.

04.40 står klockan på. Bussen inom området som tar oss upp till verket går 05.50. Börjar 06.00. Rast 08.30. Lunch 10.00, har oftast matlåda. Kafferast 12.30. Slutar 14.48. Vi förlorade de betalda rasterna i avtalsrörelsen och har fått 36 minuter längre arbetstid. Elva timmar är jag hemifrån.

Folk bli nermalda av arbetet, att gå upp mitt i natten och inte se något solljus.

Jag har jobbat med många som ser ut som 70 och bara är 50.

Vi hade ett dödsfall i gruvan i Svappavaara för ett par år sen. En tjej föll ner genom rostiga gallerdurkar som brast. Vi går högt upp och det är stora risker. När jag jobbade under jord hade jag flera näradöden upplevelser. En gång trodde jag att jag skulle bli överkörd av ett tåg. En annan gång var det en sättning och jag var övertygad om att en arbetskompis dog. Det går som en våg i kroppen av rädsla och man blir som förlamad. Många saker kan gå fel. Jag kör alltid riskanalys. Vilket innebär att man tänker efter i 30 sekunder innan man gör en ny syssla. Men vi ska inte behöva gå omkring och kolla varje steg vi tar.

Vi är flera kvinnor som mer och mer känt behov av ett forum där vi kan träffas för att prata kvinnofrågor, utbyta tankar och idéer.

För drygt ett år sen bjöd vi in till möte. Många kom och efter det har gruppen utvecklats och vi har startat föreningen Gruvkvinnor. Vi vill förändra nu och för framtiden.

Jag kan inte spendera år efter år i mansdominansen i farlig och skitig miljö med extrem bullernivå, damm som tränger in överallt och riskera hälsan utan att ha gjort något som förbättrar för oss och de som kommer efter. Jag kan inte jobba bara för att få lön.

Den största frågan nu är angående att vara gravid på jobbet. Det är oklart vad som gäller och det beror på att kvinnorna kom in sent i industrin. Facket säger en sak, cheferna något annat. Vi har samlat information om gravida och kommit med förslag på hur man ska göra vid omplaceringar. Många kvinnor har hittills omplacerats till dagtidstjänst som är 40 timmar istället för skifttjänst på 35 timmar, men med samma lön, alltså lönesänkning. Löneskillnaderna är en annan fråga. Förrådet, där flest kvinnor jobbar, där är också lönen lägst. Omklädningsrummen ser förjävliga ut och vi har inga handfat på toaletterna.

I en grupp med bara arbetarkvinnor med samma villkor förstår och känner vi igen oss i varandra. Ingen fråga är för liten. Ingen fråga är för stor.

I en sån grupp blir en kreativ och kommer på lösningar. Vem som helst får gå med. Anledningen att vi inte gör det till en del av facket är för att entreprenörer som inte tillhör gruvavtalet är med. Dessutom har det i fackföreningsrörelsen suttit samma människor länge, och då menar jag inte samma personer, men efterträdarna agerar likadant som sina föregångare. Man förs in i ett system och ska vara på ett visst sätt. De äldre är i majoritet, många är inskränkta och typ rädda för sina medlemmar. Man är inte särskilt välkommen som ung för att ta någon större position. Jag är skyddsombud och har försökt. Jag vill inte vara en del av det. Facket måste jobba mycket mer utanför sina egna ramar och utgå från vad som händer på just denna arbetsplatsen.

Många arbetare förstår inte att de förtjänar mer och företagen gör sitt bästa för att de inte ska göra det. Arbetarklassen är splittrad. Många är individualister och identifierar sig inte som arbetarklass.

Det finns jättemycket kompetens, erfarenhet och kunskap inom arbetarklassen, men den får inte blomma ut.

Jag önskar att arbetarklassen vore starkare än den är idag.

Det vi gör i Gruvkvinnor ger resultat. Att vi gemensamt förändrar för framtida arbetarkvinnor ger mening och en jäkla styrka! Nu projicerar jag min frustration på något bra, istället för att bara gå runt och vara frustrerad. Men det är inte bara arbetarkvinnorna som behöver bättre villkor, utan arbetarklassen överlag. Folk har alltid kämpat. Vi måste fortsätta.

Silvana Vretoska, Undersköterska, Västra Frölunda

-När jag började jobba hade jag sex vårdtagare på en dag, idag har jag mellan 16 till 20.

Jag har jobbat 23 år och de allra flesta åren i hemtjänsten och jag tycker att det är jätteroligt att komma in i de äldres hem, hjälpa dem och höra om deras liv. Jag har fortfarande några få jag lagar mat till, vi gör det tillsammans vid spisen och då pratar vi. På så vis bygger man en grund, en relation, för att kunna utföra ett gott arbete.

Idag finns sällan tiden som krävs.

När jag började jobba hade jag sex vårdtagare på en dag, idag har jag mellan 16 till 20.

De började spara på hemtjänstlokaler. De tog bort oss från närområdet och lät flera arbetsgrupper dela lokal. De slimmade våra scheman, la in fler vårdtagare. Kringuppgifter, som att boka tandläkare, sjukgymnast, läkare finns ingen extra tid för längre. Raster hinns knappt med.

När arbetsgivaren, Göteborgs stad, införde Plugo, en app i mobilen där varje minut registreras och allt ska göras på kortare tid, blev arbetsförhållandena ännu värre. Idag får jag ta tid av en vårdtagare för att transportera mig till nästa. Privatiseringen av delar av hemtjänsten har gjort att arbetsgivaren pressar oss ännu mer. ”Om du vill ha kvar ditt jobb måste du göra det lilla extra annars kommer vårdtagarna gå över till det privata.” Ett tag skulle vi kalla vårdtagarna för kunder. Jag vägrade. Vi jobbar inte i affär.

Det gör ont i hjärtat att gå från någon som gråter och ber mig stanna lite till.

För vissa är vi de enda anhöriga. Jag hade en kvinna vars son dog hastigt. Hon var helt förstörd och jag kunde inte stanna hos henne för jag var tvungen att stressa iväg till nästa.

Det är som om arbetsgivaren ser vårdtagarna som saker och inte som människor. Ansvaret de lägger på oss är inte mänskligt och tilliten är borta. Min och mina kollegors arbetsmiljö är inte längre viktig.

Vi har hög sjukfrånvaro. Många går in i väggen. Tidigare sov jag bra om nätterna för jag visste att jag gjorde ett gott arbete. Jag har tvingats gå ner i tid på grund av min hälsa och jobbar 85 procent.

Jag fick en tarmsjukdom, har haft tarmvred. Kom tillbaka till jobbet och hann inte jobba mer än några veckor innan magen pajade. Fick IBS och jag tappade allt mitt hår av stress. Jag har fått kämpa mig tillbaka.

Det är lyx idag att klara av att jobba till 62 år.

Det är både den psykiska och fysiska hälsan som far illa. Den psykiska ohälsan upptäcks sent. Det börjar med axlar och rygg, där sätter det sig i början och alla tror att det är förslitningsskador. Du måste komma långt i en rehabprocess innan det konstateras att det är utbrändhet.

Göteborgs stad köper ut utbrända kollegor. Jag blir arg över all kunskap vi förlorar. Efter 23 år av samlad erfarenhet känner jag på mig innan jag öppnar ytterdörren hos en vårdtagare att något har hänt.

Använd de som varit utbrända, har förslitningsskador eller som börjar närma sig pension – utbilda dem till mentorer.

Erfarenhet och kunskap som många år i yrket ger, går inte att finna på annat sätt.

Vi i Hemtjänstupproret, ett nätverk av skyddsombud och undersköterskor från alla stadsdelar, tågade upp till Stadsledningskontoret med 50 stycken 6:6a, alltså begäran om åtgärder av arbetsgivaren på grund av brister i arbetsmiljön. Vilken känsla det var! Nu kommer det bli ändring i vår arbetsmiljö, kände jag.

Men arbetsgivaren gjorde i stort sett ingenting och anmälan gick vidare till Arbetsmiljöverket som har dömt Göteborgs stad till en miljon i vite om de inte åtgärdar.

Hemtjänstupproret träffas en gång i månaden. Vi har också samlat in namn, gjort manifestationer och träffat politiker. Under många år tappade vi undersköterskor i hemtjänsten solidariteteten med varandra, men nu har vi ett fantastiskt samarbete. Vi börjar bli ett vi igen.

Jag är arbetarklass. Det är gemenskap, en styrka. Vem håller den äldre i handen när de dör?

Vi finns där när ingen annan finns! Vi har samhällsviktiga jobb.

Det är en stolthet jag bär med mig. När coronan kom fick plötsligt hemtjänsten 130 miljoner som fördelades över stadsdelarna och vi fick transporttid för att kunna ta på oss skyddsutrustning. Varför såg de oss inte innan?

Att gå ut och säga att vi misslyckades inom äldreomsorgen för att många dött i coronan gör mig jätteförbannad.

Det är inte jag och mina kollegors fel att det blev som det blev. Det är arbetsgivaren som inte gav oss skyddsutrustning i tid.

Jag har världens roligaste jobb, om jag bara får tid att vara hos de äldre och jag är och vill vara ambassadör för mitt yrke. Hur ska jag kunna vara det när jag ser alla brister och att vi har så låga löner? Hur ska jag kunna få ungdomar att vilja utbilda sig till undersköterskor?